Den här artikeln skrevs ursprungligen för Speltidningen Fenix och publicerades i nr 1/11. Stöd Fenix! Prenumerera på tidningen så får du läsa mitt äventyr som kommer med i nummer 5/13. Det heter Théâtre Optique och är baserat på Negativ Monokrom av Christoffer Krämer som kommer ut i nästa nummer, 4/13.

Till dess kanske lite voodoo kan smaka? Jag kan för övrigt tillägga att jag till nya Western skrev om voodoo, sjukdomar och – wait for it – hästar! Lätt eklektiskt.

Voodoo

“M’sieu ser lite blek ut. Sätt er ner. Det kan inte vara bra att stå och vingla så där. M’sieu?”
Frederick Wilson, nyligen ankommen till New Orleans, mådde inte bra. Inte bra alls. Hans huvud snurrade, han kände sig kall och letargisk och kunde knappt hålla sig på benen. Att sätta sig verkade vara en bra idé.

“Andrea, Andrea”, viskade han “vad gör du här? Är du också död?”

Voodoo. Ett ord som frammanar pulsen av trummor och smattrandet av rytmiskt trampande fötter, kycklingklor och veves målade med vit krita på den dammiga trottoaren. Voodoo är en levande religion med över 50 miljoner utövare världen över, den tar sin inspiration där den kan hitta den, bland annat har den starka inslag av katolicism och det är en mycket praktiskt inriktad religion vilket gör den extra trevlig ur ett rollspelsperspektiv. Voodoo är alltså en blandreligion som har sina rötter i Afrika. Den kom till Haiti 1503 tillsammans med de slavar spaniorerna importerade för att ersätta ursprungsbefolkningen som vid den tiden reducerats från 1.3 miljoner till 60.000, en grym utveckling som tog 11 år. Spaniorerna anlände som bekant 1492. Femtio är senare var folkmordet komplett och det fanns nästan inga indianer kvar på ön Hispaniola.

Överlag präglas voodoo av trots och hopp. Trots därför att slavarna gjorde revolt mot sina herrar och lyckades, allt i kraft av sin religion. Hopp, därför att voodoo ser till nuet och vad människan kan göra för att förbättra sin situation.

Det som ligger till grund för alla typer av voodoo, det finns många olika varianter, är att alla varelser har en inneboende livskraft kallad ashe (uttalas ah-shay eller ah-say). Det är mer än liv, det är nåd, blod, kraft, energi och växkraft. Allt innehåller ashe, växter, människor, djur, stenar, gudar, platser och till och med ljud. Ashe är motsatsen till kaos och oreda, den högsta makten, det som inte går att definiera. De som utövar voodoo använder sig av denna ashe för att få vad de vill, och det de vill ha är inte alltid positivt.

Det finns många uppfattningar om vad voodoo är för något. Den hollywoodska varianten innehåller zombies, voodoo-dockor och dramatiska besättningar, men som den utövas av sina anhängare är voodoo, eller vodun, vodoun, vodou som den också kallas för att särskilja sig från Hollywoods missuppfattningar, en ganska småskalig religion i det att den utövas inom den personliga sfären för att göra det egna livet bättre. Voodoo lägger sitt huvudfokus på andevärlden, som består både av förfädersandar och naturväsen. En del är goda, andra är så kallade tricksters, och andra är rent ut sagt onda.

Prästerskapet och gudarna

Inom voodoo finns det präster och prästinnor som går under namnen houngans (om det är män) och mambos (om det är kvinnor). För att bli houngan eller mambo krävs att man går i lära, ofta i flera år. I voodootraditionen är det nämligen inte möjligt att uppnå den förståelse och andliga makt, det vill säga att loas lyssnar på dig, om man inte först gått i lära hos någon. Det finns också risker att helt outbildad kalla på loas. En okunnig person kan i bästa fall misslyckas helt och i värsta fall upptäcka att han eller hon blir utnyttjad av dem.

Varje houngan och mambo är “uppfostrad” i sin mentors tradition. Det betyder att det finns ett visst mått av igenkännande när en besvärjelse uppdagas. De som är kunniga inom religionskunskap med voodoo som specialitet skulle alltså kunna berätta vem som lagt en besvärjelse eller ritat en veve, eller åtminstone peka på rätt del av landet eller kanske till och med staden varifrån utövaren kommit. I regelmässiga termer handlar det om specialiserad kunskap. Kvinnor har en mycket stark ställning inom voodoo, något som är värt att påpekas.

Loas, lwas eller luas är de andar som houngans och mambos ber om hjälp att utföra sina besvärjelser. Det finns en uppsjö av dem, så att ge en introduktion till dem alla är omöjligt i en kort artikel som den här. Det betyder också att en påhittig spelledare har mer eller mindre fria händer att skapa sina egna loas och sina egna traditioner, utan att det nödvändigtvis är “fel”.

De loas som dock är mest framstående inom voodoo och som många olika traditioner delar på är kända av de flesta och ofta även av de som aldrig hört talas om voodoo ur mer än aspekten zombies och voodoodockor.

Papa Legba är loan som öppnar vägar. Om houngan eller mambon exempelvis vill öppna en ceremoni, vare sig det handlar om att besätta någon eller att göra en liten personlig ritual, så kallas nästan alltid Legba. Han är kungen över vägkorsningen, det är han som öppnar dörrarna mellan den här dimensionen och loas dimension, och låter loas komma igenom barriären för att hjälpa prästen med det han eller hon vill åstadkomma. I regelmässiga termer kan en framgångsrik åkallan av Papa Legba ge plusmodifikationer på åkallan av andra andar.

Erzulie är kärlekens gudinna. Hon representerar hälsa, hjälp, skönhet, rikedom och kärlek. Det är Erzulie man kallar på när man vill ha hjälp, eller kanske bli av med sin svartsjuka. Men Erzulie har också en lite mörkare sida. Vill man hämnas eller skapa ovänner kan hon mycket väl vara till god hjälp. Oftast är hon dock en mycket ljus och god kraft. Regelmekaniskt är Erzulie en positiv kraft när det kommer till karisma och charm. En person som tar hjälp av Erzulie kan få plusmodifikationer på allt som har med sociala interaktioner att göra.

Damballa Wedo och Aida Wedo är skapelsegudarna inom voodoo. Damballa Wedo förknippas med kärlek, kunskap, rikedom och läkekonst, och kan ibland representeras av de katolska St Patrick eller Moses. Aida Wedo är Damballas hustru och hon, tillsammans med Damballa Wedo, har kunskapen om liv och död inom sig. De är en uråldrig kraft och finns alltid med i bakgrunden. Ur ett regelperspektiv är Damballa Wedo och Aida Wedo ganska flexibla. En rollperson kan få plus på första hjälpen, kunskapssökande och liknande för att visa på hur Damballa och Aida Wedo handgripligen påverkar deras liv.

Ghede är förfadersandar. I voodoo är Ghede själarna från de “glömda döda”, de som inte fått en ordentlig begravning, de som inte har någon som sörjer dem eller de som dog under svåra omständigheter. Inte helt förvånande är Ghede många bland voodoo. Ghede Nibo, en av de första Ghede, ger dessa döda andar en röst, och när de en gång har fått en röst håller de sällan truten. Ghede talar alltid sanning, de kanske är krassa, grova och vulgära, men de ljuger aldrig, och många uppskattar de råd de får av Ghede. Precis som med loas är Ghedes alldeles för många att gå igenom här, så jag berättar bara om de två Ghede som är mest kända.

Le Baron, Baron Samedi eller Le Bawon är en förfadersande som ofta förknippas med den första mannen som begravs på en kyrkogård. Samedi är dock en av de andar som de flesta känner till när man pratar om voodoo. Han är härskaren över de döda, och han klär sig i hög hatt och solglasögon där ett av glasen saknas. Det här beror på att han sägs kunna se mellan båda världarna. Hans hustru är Brigitte och hon är traditionellt sett den första kvinnan som begravs på samma kyrkogård. Brigitte går man till om man vill ha rättvisa, eftersom hon sägs vara en fantastisk domare.
Ghedes kan man använda som en kunskapskälla. Det är kanske lättare att gå till biblioteket, men att prata med en Ghede kan ge rollpersonerna information som de annars kanske inte kunnat få tag på på något annat sätt.

Bokors

Det går inte att nämna voodoo utan att prata om bokors. Det sägs om bokors att de kan “tjäna loas med båda händerna”, vilket innebör att de kan använda sina krafter och kunskaper både för att göra gott, men också för att skada och kontrollera.

Bokors kan använda sig av Loan Kalfou. Kalfou är kopplad till död, kyrkogårdar och destruktiv magi. Bokors går till Kalfou när de vill förstöra, kontrollera med hjälp av skräckmedel eller gå utanför reglerna.

Bokors väljer att gå på de stiglösa ödemarkerna bortom vägen. Det finns berättelser om dessa människor, de som valt att gå ut i natten och i ödemarken. En del av dem kom inte tillbaka alls, vissa kom tillbaka förändrade, sättet de bar sig, hur de pratade och hur deras ögon talade om en kunskap långt bortom den människan var menad att veta. På ett sätt finns en koppling mellan Kalfou och H.P. Lovecrafts Lurker at the Threshold. Kalfou är mästaren över de förbjudna och okända dimensionerna. Han öppnar vägen mellan vår verklighet och andedimensionerna, så att människan kan gå dit hon inte var menad att gå.

Bokors är utmärkta antagonister i berättelser som handlar om voodoo. De kan göra allt det där som houngans och mambos inte vill göra, de kan kontrollera, skada och jaga skräck i människor. Och de kan skapa zombi. Använd bokors med måtta. De är ofta mycket kraftfulla utövare av voodoo och tänk på att de inte nödvändigtvis måste vara onda. De har bara den möjligheten också.

Veves, gris-gris och zombi

Voodoo är som sagt var en praktiskt religion. Utövarna arbetar emot att göra sitt eget liv bättre och de använder besvärjelser för att göra det. Vissa utav de här besvärjelserna kan utövarna själva genomföra, utan hjälp av präster, men när det verkligen gäller är det houngans eller mambos som får göra arbetet. Handlar det om vänstra handens arbete, så går man till en bokor.

Man går till en houngan eller mambo för att skaffa sig tur, lycka, pengar eller kärlek. Kärleksbesvärjelser är det som är allra vanligast. Det finns drycker, gris-grispåsar pch rökelser som kan få den mest återhållsamma person att kasta all betänklighet åt vinden och ge sig in på en passionerad kärleksaffär med den mest otänkbara partnern.
Ofta innebär en voodoobesvärjelse att houngan eller mambo förbereder en liten påse åt den person som skall påverkas av besvärjelsen. De här små påsarna kallas ofta för gris-gris och de innehåller allt från örter till stenar och lyckomynt. Ofta har de också något föremål som har en koppling till den Loa eller Ghede man vill ha beskydd ifrån.
Ibland kan houngan eller mambo också förbereda örter för ett renande och helande bad som ger personen som badar skydd från onda makter och dåligt inflytande. Ett sådant bad innehåller ofta örter och skall upprepas ett visst antal gånger samt omges av en liten ritual badaren skall genomgå.

Det finns också ljusmagi att tillgå. I det fallet kan personen som söker skydd, rikedom eller lycka göra ett eget ljus eller köpa ett färdigt ljus som har preparerats eller betts över för att ge “rätt” effekt.

Vevés används för att måla fram en ande, med andra ord är det sätt att kommunicera och kalla på andarna med. Vevés kan målas med sand eller krita, sys in i tygstycken och så vidare, beroende på hur permanenta de skall vara. Vevés är i första hand ett sätt att kalla på andar, men kan även användas i gris-grispåsar som en koppling till den Loa eller Ghede man vill ha hjälp av.

Gemensamma nämnare för alla de ovanstående metoderna är att besvärjelsen kräver någon form av personligt föremål av den person som besvärjelsen gäller. Prästen, vare sig han eller hon är ond eller god, måste be över föremålet och fylla det med kraft. Det är också viktigt med tro. Bokors agerar exempelvis sällan utan att ha först meddelat offret om vad som väntar. Ryktet är halva effekten av besvärjelsen.

En av de mest skräckinjagande metoderna bokors använder för att kontrollera sina fiender är att göra zombi. Ordet zombi kommer från det kongolesiska nzambi som betyder “anden av en död person”, och det är den anden en bokor fångar när han eller hon gör en zombi.

För att omvandla en människa till zombi krävs en omständig ritual där bokor tillreder ett zombipulver som sedan kastas på den person som skall bli zombi. Att göra pulvret är både farligt och tar lång tid. Det innehåller alltid ingredienserna brända, stötta människoben, plantor som har irriterande hår, vassa taggar eller giftig kåda samt det viktigaste av allt, nämligen blåsfisk.

Eftersom pulvret är mycket giftigt, även för bokor som har gjort det, är det sällan det används, och när det används så ger det effekt. Blåsfisk innehåller ett ämne som heter tetrodotoxin, ett kraftigt gift som i första hand påverkar andningen. Den som drabbas av zombigift blir sjuk, får feber och mår illa. Blodtrycket och kroppstemperaturen sjunker och inom kort framstår personen som helt död. Offret är dock vid medvetande hela tiden.

Offret förklaras ofta död och begravs. En dag senare gräver bokor eller bokors medarbetare upp personen. Zombipulvret och den skräckinjagande upplevelsen att bli levande begravd har gjort sitt. Zombin är utan vilja. Bokor har under ritualen fångat offrets själ i en wanga.

Wangan är en glasflaska eller burk täckt med röda och svarta tyglappar. Den har små spegelbitar påklistrade för att reflektera negativ energi. Det sitter knivar eller saxar på flaskan för att skära en fiende. Flaskorna innehåller en blandning av starksprit, örter och benrester. Wangan används för att kontrollera anden som är fast i flaskan. Att förstöra flaskan sägs bryta bokors kontroll över zombin.

Det finns så klart skyddsmedoder mot voodoo. Ett sätt är att strö rött tegelpulver eller salt på alla trösklar i hemmet och se till att det finns en skyddsvevé någonstans där personen vistas ofta, att föredra under sängen eftersom det är där man ofta spenderar mycket tid. Man kan också bära kraftfulla grisgrispåsar fyllda med renande och skyddande örter runt halsen. Ett extremt sätt är att skapa en garde eller gad. En gad skapas genom att man först dränker sin vänstra överarm i rom och sedan gör ett ceremoniellt snitt i armen. Man gnider sedan in örter i såret och knyter ett rött tygstycke över det. Nu är personen skyddad av en Petwoande, en kraftfull besvärjarande som beskyddar den den är knuten till som motsvarigheten till en aggressiv pitbull.

Det finns mängder av besvärjelser och skydd inom voodoo, precis som det finns mängder med andar och Loas som hjälper de som ber till dem.

Regelmekaniskt innebär en voodoobesvärjelse dels att en del av ingrediensen alltid måste vara något personligt, som hår, naglar eller blod från den som skall besvärjas. Det är också nödvändigt att i något steg av besvärjelsen be till en Loa för att få den effekt besvärjelsen är tänkt att ge. För zombi-besvärjelsen gäller att bryta bokors inflytande över sitt offer genom att slå sönder wangan. Alternativt – om det är en helt realistisk setting – gäller att få personen som blivit utsatt för pulvret till sjukhuset så snabbt som möjligt för att motverka giftet.

Clairvius Narcisse

Clairvius Narcisse var en haitisk man som dog 1962. Han begravdes och hans familj tog farväl av honom. 18 år senare upptäcktes han vid liv av sin syster. Han fick spendera tid på sjukhus, eftersom han var mycket förvirrad och inte mindes vad han varit med om. Läkarna kom inte fram till något. Narcisse själv berättade att han under de två första åren efter sin “död” hölls som slav hos en bokor. En medfånge vaknade dock ur sin dvala, dödade sin ägare och resten av zombi kunde också ge sig av. Fallet Narcisse är dokumenterat i den något omstridda boken “The Serpent and the Rainbow” av antropologen Wade Davis.

Ursprunget till voodoo

Eftersom voodoo innan 1500-talet förekommer i första hand i Afrika och där i sitt ursprungliga format, är det mest sannolikt att det innan 1500 inte finns någon form av voodoo i Europa eller Amerika.

Voodoo kom till Hispaniola i och med behovet av slavar på ön. Det sägs att det inte är möjligt att förstå voodoo utan att förstå dess rötter, och dess rötter är dränkta i slavarnas blod, som i sin tur sträcker sig ner i en mylla rik på liken av alla Arawak- och Taintoindianer som fått sätta livet till för att mätta spanjorernas törst efter guld och rikedomar.

När spanjorerna upptäckte Mexicos silvergruvor förlorade man intresset för Hispaniola och de flesta innevånarna på ön ägnade sig åt att odla och att föda upp boskap. Tortuga, en ö strax utanför Hispaniola blev ett ökänt tillhåll för pirater och förrymda slavar. 1697 fick Frankrike ta över den västra delen av Hispaniola, omdöpt till St Domingue av fransmännen, och insåg snart var möjligheterna låg. Det var med den franska slavimporten som den afrikanska befolkningen på ön ökade. Man använde slavarna till att odla kaffe, sisal, socker och indigo – tungt arbete som gjorde att slavarna hade en medellivslängd på runt tio år. För att behålla kontrollen över St Domingue använde fransmännen skräckmetoder. Man piskade sina slavar, brännmärkte dem, torterade dem på sträckbänk, hängde dem i köttkrokar under revbenen, kastrerade dem och brände dem om de på något sätt ville återta sin mänsklighet.

I den här kokande grytan av vit överhöghet och misshandlade, missbrukade afrikaner var slavrevolter vanliga, och de slavar som kunde fly flydde upp i de Haitiska bergen där de skapade egna kolonier och där deras gamla traditioner fick nytt liv. Tillsammans med de överlevande indianstammarna som också flytt sina spanska erövrare skapades i de här små samhällena ett hopkok av andar från Kongo, Benin och Nigera, och indianernas tradition av att måla vevés med sand för att kalla olika andar vävdes in i religionen som utövades. Katolicismen bakades också in, i och med att de slavar som kom till den franska delen av ön blev döpta och fick gå med sina vita herrar till kyrkan varje söndag.

Makandal

En av de kraftfullaste och mest respektingivande slavrevolterna som ägde rum under Frankrikes skräckvälde pågick under sju år, från 1751 till 1758. Upproret leddes av en enarmad slav och tillika Houngan som kallades Makandal. Makandal inledde en revolt som när den var över hade krävt närmare sextusen liv, och som på vägen gjorde honom till en legend bland slavarna. Han var en skicklig taktiker och använde sig av guerillakrigsföring, men han var också en mycket skicklig botaniker och det var många av de franska plantageägarna som dog i fruktansvärda våndor, kräkandes blod och skrikandes av smärta efter att Makandal lyckats förgifta dem. Han brändes till slut på bål, men till och med efter hans död talades det om honom, att han lyckats fly elden genom att förvandla sig till en fluga.

Hans uppror inspirerade Dutty Boukman, en annan houngan, att 1791 inleda ett slavuppror som ledde till tvåtusen döda fransmän och över tusen brända plantage. Under veckan då allt det här pågick dödades Boukman, men det Haitiska frihetskriget hade börjat.

1804 var det över och då styrde Jean-Jaques Dessalines över ön. Han var av afrikansk härkomst, men han var trots det av samma skrot och korn som den franska kolonialmakten innan honom. Han styrde med skräckmetoder, och voodoo blev förbjudet – återigen – eftersom Dessalines själv hade sett vilken kraft religionen hade över folket.

Papa Doc

Från 1800-talet och framåt leddes Haiti, som ön kom att kallas, av en rad personer. Den mest intressanta i voodoo-sammanhang heter François Duvalier, även känd som Papa Doc. I September 1957 valdes Papa Doc till Haitis president och det var det sista valet på ön på 30 år. Till att börja med vad Duvaliers regering mycket populär, men allt eftersom tiden gick blev han med och mer paranoid och storhetsvansinnig. Han instiftade en milis vid namn Tonton Macoute som skulle skydda befolkningen från militärens övergrepp. Till slut var det dock Tonton Macoutes som kom att stå för de värsta brotten. Våldtäkt, mord och utpressning hörde till vanligheterna. Tonton Macoutes behöll Duvalier vid makten genom skräckmetoder. Duvalier själv bekände sig öppet till voodoo och gick sällan någonstans utan sin höga hatt, glasögon och kostym, alla symboler för Le Baron Samedi.

Efter Papa Docs död 1971 tog Jean-Claude Duvalier över makten, med smeknamnet Baby-Doc. Han var dock inte alls så stark som sin far och fick därför gå i exil 1986. Tonton Macoutes försökte desperat hålla kvar makten men blev snart utkastade, ibland med grymma metoder.

Voodoo i historiska miljöer

Voodoo i historiska miljöer har ofta två ansikten. Dels är det den “äkta” religionen, ett mishmash av katolicism och andedyrkan, och dels handlar det om “turismvoodoo”. Vissa områden i exempelvis New Orleans blir skådeplatser där vitingar kan gå och titta på spektaklet voodoo. Det är en religion som på ytan är svår att skilja från katolicismen; utövarna anpassade sig efter sina herrars nöje och missnöje och dolde sin religion så gott de kunde.

Kampanjer som innehåller voodoo i historiska miljöer är lämpligast att placera på St Domingue och Haiti samt i de södra delarna av Nordamerika, från ca 1700 och framåt. Min personliga favorit är New Orleans på 1700-talet, eftersom staden själv bjuder på ett sådant fantastiskt utbud av färgstarka personer och händelser.

Voodoo i nutid

Voodoo i nutidskampanjer lämpar sig både som källor till gott inflytande och nattsvart skräck. Kulter som utnyttjar voodoo som ett verktyg för kontroll existrerar här och nu. Senast 2010 kunde vi läsa i tidningarna om traffickingoffer som kontrollerades av bokors för att hålla dem under kontroll. Svensk polis kallade in houngans för att försäkra kvinnorna om att de var i säkerhet.

Personer som kontrollerar sina fiender med skräckmetoder är ett konstant tema i mänsklighetens historia. Att använda voodoo som en metod för utpressning fungerar också. Läkarvetenskapen står sig förmodligen slätt mot en person som förgiftats av zombipulver och är fullt frisk, men ändå inte har någon egen vilja.

Voodoo i science-fiction

Det finns många sätt att skapa zombis. Framtidens bokors kanske använder sig av thetavågor som påverkar hjärnans frekvenser. Houngans och mambos kopplar upp sig mot nätet eller använder sig av dimensionsportar för att tala med Loas. Loas kanske visar sig vara vänliga (och inte så vänliga) högre stående energivarelser, som av någon anledning anser att mänskligheten är värda att ledsagas.

Eller så är voodoon densamma, och trotsar allt vad vetenskap och framsteg heter och används för att ge en lämplig skräckkrydda åt exempelvis ett rymdäventyr.

Äventyrsuppslag

Passion Noir
En person (spelledarperson eller rollperson) drabbas av plötslig lusta för en individ av samma kön. Den här individen råkar inneha en post inom en konservativ, traditionsbunden organisation, som exempelvis den katolska kyrkan eller en politisk organisation som är emot förhållanden mellan personer av samma fysiska kön. Det visar sig att båda känner en uppblossande passion för varandra men efter en het kärleksnatt har passionen lagt sig och de båda går varsin väg med en uppmaning till den andra att aldrig mera tala om deras sexuella äventyr. Tills dess att ett kuvert med bilder på dem letar sig hem till deras brevlådor, båda med en uppmaning om att betala, annars blir bilderna publika, och det kan orsaka skandal.

Bakom passionen ligger en voodoopräst med hämnd i sikte, eller kanske bara en uttråkad bokor som behöver pengar. Rollpersonerna kan bli inblandade i äventyret dels genom att ha varit en av dem som drabbats av besvärjelsen eller genom att undersöka vad det egentligen var som hände de båda, och varför de drabbades av en sådan lust. Spåren – som lämpligtvis bör bestå av gris-grispåsar eller vevés målade under sängar – leder tillbaka till en voodoopräst som har alla möjligheter i världen att göra livet besvärligt för rollpersonerna.

Upproret
Rollpersonerna spelar antingen vita slavägare eller slavar på 1700-talet. Ett slavuppror har börjat och det är antingen något som rollpersonerna måste vara med om att slå ner – eller genomdriva själva. Bland slavarna finns en mambo som är mer än villig att använda sin skicklighet med gift och voodoo för att frigöra både sig själv och sina medmänniskor i hopp om ett bättre liv i Haitis bergslandskap.

Ett sådant här äventyr inbjuder både till att titta på slavarnas situation på 1700-talet som att spela “the bad guys” med möjlighet att liera sig med slavarna, eller för den delen att försöka slå ner upproret. Moraliska dilemman, action och grymheter är förmodligen ingredienser i ett sådant äventyr.

Inspiration

Angel Heart – 1987, regisserad av Alan Parker. Harry Angel, en privatdetektiv som blir inblandad i en härva av mord och voodoo. Fortfarande en av de bästa skräckfilmerna.
The Serpent and the Rainbow – 1988, regisserad av Wes Craven. Löst “baserad” på Wade Davis bok och med mycket hollywoodsk voodoo.
Skeleton Key – 2005, regisserad av Iain Softley. En sköterska på ett plantage i New Orleans blir inblandad i massa hemskheter, också mycket hollywoodsk voodoo.
The Man in the Morgue – TV-serien Bones tar sig an voodoo, och ger en glimt av en intressant voodoo-sekt. Också hollywoodskt.
Event Horizon – 1997, regisserad av Paul W.S. Anderson. Inte voodoo, men skräck in space och därför ganska intressant i sammanhanget “koppla ihop genres”.