Jag har inte riktigt fattat varför jag gillar Julianne Moore så mycket tidigare. Efter att ha kollat upp henne på IMDB och framförallt efter att ha läst hennes citat på sagda sida förstår jag det bättre:
There’s always a female audience. But we will only go if they make movies for us because we’re just too busy. It makes me crazy when people ask why women don’t go to the movies. Number one, there are no movies for us and, number two, we have jobs and families. I never get out of the house with two little kids. If I go, I want to know it really is something for me. I want it to be relevant to me.
Hon har en sjuhelvetes integritet. Och hon tänker i samma banor omkring film som jag tänker omkring spel. För att kvinnor skall kunna bli en publik att räkna med, både på spelsidan och på filmsidan, krävs det att vi får berätta våra berättelser. Det krävs att det spöklikt vackra och intensiva handlar även om kvinnor.
En stor anledning till varför jag inte spelar exempelvis Modern Warfare, Bulletstorm, GTA, RDR, Battlefield etc är för att alla de spelen handlar om män, och enbart män. Jag har jättesvårt att med samma känslomässiga och starka entusiasm knyta an till huvudpersonen i dessa spel. Det finns inget jag kan relatera till. I Mass Effect och Dragon Age, Knights of the Old Republic, World of Warcraft, StarCraft etc finns antingen en distans mellan mig och spelet (StarCraft) som gör identifikationen onödig, eller en gemensam faktor (DA, ME, KotOR, WoW), det vill säga att jag kan spela som kvinna. Det ger mig åtminstone en (imaginär) beröringspunkt med spelarpersonen.
Jag vet inte hur många som lider av den här specifika åkomman (om det nu är en åkomma) men jag känner inte till många som öppet erkänner att de lider av den. Så jag kommer ut och säger det nu.
Jag kan inte spela man i datorspel.
När jag säger “kan” så är det så klart en överdrift. Det är klart att jag kan spela man. Men jag känner inget. Jag identifierar mig inte, och därför blir också spelet meningslöst för mig. Meningslösa aktiviteter har jag slutat med. Det betyder att spelen jag bryr mig om är väldigt få. De som finns vårdar jag ömt. Det kan vara att ta i att säga att jag blir utestängd från spel på grund av min åkomma, men jag blir sure as hell inte heller inkluderad.
Läs även andra bloggares åsikter om personligt, bekännelse, spel, spelarpersoner, spel
2011-11-10 at 11:08
Intressant citat. Mycket igenkänning för en tvåbarnsmamma som mycket sällan går på bio (senast sedda är “Tomorrow, when the war began” http://www.imdb.com/title/tt1456941/ apropå kvinnlig identifikation) och knappt kollar film hemma heller.
Jag brukade alltid välja manliga avatarer/karaktärer såväl i datorspel som i rollspel. De kvinnliga alternativ som erbjöds var helt enkelt inte intressanta. Vad gäller rollspel tvivlade jag både på mina medspelares och min egen förmåga att göra det roligt att spela en kvinna.
Men jag tänkte om, bland annat när jag träffade min spelledande make som såg det som en utmaning att ge kvinnliga rollpersoner samma utrymme som manliga. Då ville jag utmana mig själv också. Det är inte helt lätt kan jag tycka alltid men klart intressant.
Numera väljer jag oftast kvinnliga karaktärer även i datorspel men är det för mycket fail så blir det en manlig. Eller inget spelat alls.