Mass Effect: Paragon Lost är den andra animerade spelfilmen som producerats av Funimation och BioWare. Den första, Dawn of the Seeker, utspelade sig i Dragon Age-universat. Paragon Lost handlar om James Vega och utspelar sig i Mass Effect-universat.

Paragon Lost är en prequel till händelserna i Mass Effect 3, och utspelar sig parallellt med Mass Effect 2. I ME3 får Shepard stifta närmare bekantskap med James Vega, eller kanske snarare tvärtom. Oavsett vilket sp är det ännu ett “knyta ihop säcken”-ögonblick för oss bokstavstrogna BioWarejunkies som konsumerar allt som är BioWare med stort nöje och entusiasm. Det har förvisso hjälpt att jag dessutom haft den segaste förkylningen i mannaminne och desperat försökt sysselsätta mig under dagarna jag tillbringat i sängen med snorpapper och nässprej överallt.

I korthet handlar Paragon Lost om James Vegas första samling uppdrag på Fehl Prime, en planet i Terminussystemen, som jag som biowarefanatiker har lärt mig är mer eller mindre laglöst land eftersom det inte patrulleras av Council-styrkor. Dit kommer Vega med sitt team för att rädda en forskarkoloni ifrån Blood Pack-legosoldater bestående av vorcha, varren och krogan.Som Commander Toni uttrycker det i filmen är de konstruerade som tegelutedass. Funkar inte så bra i svensk översättning. Nåväl. Slagsmål uppstår, Vegas stjärna lyser så klart skarpast och efter det är det bara att luta sig tillbaka och njuta av resten av berättelsen som – om man spelat Mass Effect 3 – är bekant men aldrig detaljerades ordentligt. Collectors kommer till Fehl Prime och det är Vegas grupp med anhang som måste rädda kolonin.

Det är förvisso underhållande men samtidigt är det en omständig och ganska osannolik berättelse. Utan att tänka närmare på den så köper jag den, men börjar jag gräva uppstår logiska hål och missar, samt vissa företeelser som bara får mig att skaka på huvudet. Vad gör exempelvis jättecollectors där? Och varför är de så stora? Vad hände, liksom? Och hur kommer det sig att svärmarna inte påverkar soldaterna till att börja med? Jag köper (nästan) motgiftsteorin, men de rör sig ganska fritt i en koloni som är belägrad av Collectors utan något motmedel mot svärmarna ett bra tag.

Utöver plot-hål stora som hangaröppningar ogillar jag att truppen enbart består av en kvinna och att en av truppens medlemmar sextrakasserar henne utan att åka på några reprimander. Kamille, kvinnan (som för övrigt är den enda som tilltalas med för- och inte efternamn) verkar klara sig ändå, men att vara ensam tjej och dessutom få utstå den typen av äckel – det är fan inte roligt någonstans. Manusförfattaren kanske ansåg att det gjorde manuset lite “edgy”. Själv upplever jag att det fick mitt anseende för BioWare som ett schysst företag som förespråkar jämställdhet att gå ner ett par snäpp. Militärjargon går att visa på andra sätt än genom sexuella trakasserier.

En annan pryl som stör mig både i Dawn of the Seeker och Paragon Lost är bristen på kvinnor i aktiva roller. I Dawn of the Seeker är High Seeker, Knight Commandern och First Enchantern alla män. Om det inte hade varit för att Chantry-systrarna var just systrar tvekar jag inte på att de också varit män. Den enda aktiva kvinnan utöver Cassandra Pentaghast är kvinnan som aktivt konspirerar mot the Divine.

På samma sätt saknas det starka kvinnor i Paragon Lost. Det finns Kamille som får representera 1. sexobjekt 2. mannen med bröst och det finns en asari som heter Treeya som får representera James Vegas love interest och isjungfrun. Asroligt. Och så finns det en mor och dotter som är ye olde generic victims.

För mig är det astrist. Astrist.

Jag är även allergisk mot barnrösterna i både Paragon Lost och Dawn of the Seeker. De lider av det japanska fenomenet “ljusare röst är bättre”. Lyckligtvis har de flesta andra rösterna hyfsad balans.

Nåväl. Paragon Lost är för over the top för mig, för mycket “larger than life” action och den är på gränsen till att fungera. Vega utmålas som exceptionell och fantastisk – nästan bättre än Shepard, och det funkar inte riktigt för mig.

Att James Vegas röst görs av Freddie Prinze Jr. är en förmildrande omständighet, men för mig är Paragon Lost ointressant på det stora hela. Jag köper inte storyn och det är synd för jag gillar verkligen BioWares försök att överskrida gränser.