Under julhelgen, fast mest före om jag skall vara helt ärlig, så har jag varit dödsförkyld. Eller nästan dödsförkyld, det beror på hur man ser det. Huvudvärk och elände är två bra och sammanfattande ord.

Med det som restriktion har jag ägnat mycket av tiden åt att ligga i soffan och slöa och glo på film. Till min stora förvåning fanns Dragon Age: Dawn of the Seeker på Headweb. Headweb är som Netflix, fast dyrare och med ett lite annat utbud. Nåväl, sagt och gjort, jag betalade, streamade och såg Dawn of the Seeker (vilket i retrospekt var ett mycket bättre val som förkyld än exempelvis Contagion). Två uppenbarelser infann sig. 1. Jag vill spela Dragon Age igen (föga förvånande) 2. Jag drabbades av motstridiga känslor.

Ettan är lätt att förklara. Så fort någon nyser vill jag spela Dragon Age. Eller om katten är hungrig. Eller om jag vaknar på morgonen… Dragon Age är ett ständigt sug, precis som Mass Effect.

De motstridiga känslorna kommer sig av att jag till viss del gillade Dawn of the Seeker och till viss del undrar varför i helvete de har gjort vissa val som rent ut sagt driver mig till vansinne. Att få mer bakgrundsinformation om Cassandra Pentaghast – kvinnan som förhör Varric i Dragon Age 2 – är fantastiskt och underbart. Att hon tidvis agerar så oerhört korkat att jag vill slå henne på käften och be henne sluta vara så in i helvete hysterisk är det inte. Pentaghast har anger management issues så att det skriker om det och hon är tidvis dummare än tåget. Det enda sättet hon löser problem på är genom att slå på dem. Om det är något jag uppskattar med BioWare är det att det åtminstone ibland går att lösa problem på andra sätt än med våld. Cassandra är dum i huvudet och det gillar jag inte alls. Hon är också fördomsfull mot magiker, vilket är lite mer okej. Hon är trots allt en av Chantryts Seekers.

Med det klagomålet ur världen så känns storyn ändå som något som fungerar hyfsat. Dawn of the Seeker hade kunnat vara ett trevligt DLC till DA2. Utan att spoila för mycket så handlar det om en blood mage-kupp mot Chantryts Divine, den högsta ledaren. Konspirationens rötter når högt upp i organisationen. Ingen litar på någon. Kort sagt är det en relativt bra berättelse och om Cassandra inte hade varit så in i bomben dum i huvudet så hade jag gillat Dawn of the Seeker skarpt.

Ett par andra prylar som jag har problem med, men som inte stör mig lika mycket som Pentaghasts vrålande stupiditet är följande: ogres, golems och drakar i massor? Orly? Motståndet är massivt, konstanta strider avlöser varandra i en bossfight efter en annan. Både Grey Wardens och the Champion of Kirkwall hade haft problem att besegra alla dessa stridsvilliga tomtar.

En fet, galen alv med glest mellan tänderna? Verkligen? Alla andra är snyggon, men så fort det skapas en mentalt otillräknelig person är personen 1. Fet (jag har ALDRIG sett en fet alv i Thedas. Aldrig. Jag har bara sett EN fet person och det är värdshusvärden i Redcliffe.) 2. skallig 3. har fula tänder och är 4. feg. Me no like. Snacka om att falla för klyschor. Osnyggt.

Dawn of the Seeker fungerade hyfsat på egen hand. Det är inte världens bästa film, men den är underhållande och fin att se på – välgjord om inget annat. Den är dessutom ett sådant där “aha, var det så det hängde ihop”-ögonblick hela vägen igenom. Vissa repliker gör mig lycklig, som till exempel “we cannot afford another Kirkwall”. Rysningar. Men det är något BioWare alltid excellerat i. Att knyta ihop säcken.