För er som följer mig på twitter och kanske även på andra ställen runt om i internätet, så vet ni förmodligen att jag för tillfället letar arbete.
Det som stör mig i mitt arbetsletande är dock två saker:
1. Ligger mitt engagemang för jämställdhet och för ett breddande av den redan existerande spelfloran mig i fatet
2. Är min könstillhörighet ett problem?
Upphovet till de här funderingarna var en fråga jag fick av ett företag jag sökte jobb hos. Mitt jämställdhetsarbete är tydligen välkänt även där och frågan jag fick var “kommer ditt engagemang för feminism att vara ett problem för dig?”. Frågan ställdes förmodligen i all välmening och sanningen att säga reflekterade jag inte vidare över den där och då, det var först vid ett senare tillfälle när jag hade nekats jobb på ett annat företag som jag ens reagerade.
Inte för att jag nekades jobb, det är jag van vid, men för att tanken slog mig att det faktum att jag nekades jobb kanske, kanske hade med mitt engagemang att göra. Visst låter jag paranoid? Misstanken om att jag inte får ett jobb på grund av mitt engagemang är lite jobbig, men senast idag hade jag en diskussion med en annan speldesigner som berättade lite om hur rekryteringen på ett annat stort svenskt företag gått till.
En rad personer hade headhuntats till företaget och var samtliga mycket kvalificerade för jobbet. De kallades alla till intervju, men i slutändan var det en kompis kompis som fick jobbet för att personen “gillade spel” så mycket. Haken? De som headhuntades var alla kvinnor, det var inte personen som anställdes.
Det är anekdoter, så klart och som sådana så skall de förmodligen tas med en nypa salt, men tänk om det faktiskt är så att svenska spelföretag inte anställer kompetenta kvinnor, just på grund av att de är kvinnor? Misstanken är en ful en, och jag tycker inte om att gå omkring och vara paranoid på grund av att jag råkar tillhöra ett visst kön. Det vore avsevärt mycket skönare, och långt mcket lättare att hantera, att ett nekande till anställning faktiskt beror på att jag inte har rätt kompetens för jobbet, och inte vad jag har mellan benen, men som kvinna och som jämställdhetsivrare är det ibland svårt att släppa den misstanken, just på grund av de här anekdoterna som dyker upp med jämna mellanrum bland kollegor och kontakter.
Jag hoppas innerligt att det handlar om min kompetens, och att min kompetens inte bedöms efter mitt kön.
Läs även andra bloggares åsikter om jämställdhet, jobb, spelbranschen, branschkultur
2010-06-22 at 13:46
Det är väl inte alls konstigt att du känner dig paranoid och lite “fulmisstänksam” (om jag snor ihop ditt eget uttryck). Eftersom det finns så otroligt mycket fler män i denna bransch får det en laddning att vara kvinna i den. Det är en ståndpunkt att vara kvinna i spelbranschen, vare sig man vill det eller ej.
Om man är jämställdhetsivrare tycker jag ibland att det känns som att man automatisk är en “problemivrare”, alltså om man är tydlig och öppen med sina åsikter. Jag tror faktiskt att det är rent avskräckande för många om man kallar sig “feminist”, kanske beroende på att begreppet associeras med “kamp” (bråkig?) eller att folk inte känner till den faktiska innebörden? Och kanske får “feminist” en helt annan innebörd (modig?) för de som redan känner en.
Bara lite tankar. Stå på dig, du gör ett jävligt bra jobb.
2010-06-22 at 14:59
Jag kommer att tänka på filmen “A Bridge Too Far”, i vilken det finns en scen om radioapparater. Ett underbefäl säger då “Well, if any one’s going to rock the boat, it’s not going to be me”.
Och så går det som det går för Operation Market Garden (googla på det 😉 ) …
M ao: Det är bättre att rasa än att hålla tyst. Historien är full av medlöpare, men revolutionärer är dem vi kommer ihåg, Åsa.
(Det här var alltså tänkt som uppmuntran. Såattejoråå!)
2010-06-23 at 07:04
@Tove – visst är det så. Jag är bara så förbannad på att de låter det gå ut över oss som ÄR jävligt duktiga. De flesta av oss inom spelutveckling, och för den delen även de av oss som skriver om spel, är i genomsnitt bättre på det vi gör än grabbarna – för att vi MÅSTE. Om vi inte hade varit det hade vi inte fått vara med alls.
@Joakim – uppskattas, men googla på valfri revolutionär och du får se en… ja… en död människa 😛
2010-06-24 at 09:13
Svaret på fråga 1 är troligen »ja« – men bara om du söker jobb på ställen där du egentligen inte vill jobba.
2010-06-24 at 16:09
@Dante – å andra sidan finns det förmodligen ytterst få ställen där jag vill jobba om jag skall ta hänsyn till hur kvinnor behandlas på de arbetsplatserna.
Vill jag jobba med spel – och det vill jag – så måste jag leva med att feminism är något problematiskt i övriga utvecklares ögon.
Vill jag komma någonstans i spelvärlden, vilket jag också vill, så måste jag jobba på ställen som absolut har en knäpp syn på kvinnor eftersom det är ställena med den knäppaste kvinnosynen som har högst status.
2010-07-04 at 14:56
Jag skulle säga ja, det är en nackdel att vara kvinna i spelbranschen, i alla fall om den som rekryterar är en man.
Lite fler anekdoter:
På en arbetsplats hittade jag tre tombonspelande fysiker/matematiker förutom den rekryterande chefen.
En kompis som är närmare två meter har inte rekryterat någon under 190 cm till sin IT-avdelning sedan han tillträdde som chef.
En annan kompis var en av två kvinnor på avdelningen (15 pers. totalt) när hon tillträdde som chef. Tre år senare var förhållandet det omvända och åtta av de kvinnor som rekryterats hade invandrarbakgrund, precis som min kompis.
Alla hävdar de med bestämdhet att de bara har gått på meriter. Personalens fysika likheter med dem själva och/eller deras delade intressen inte hade någon inverkan på att de fick jobbet.
Så visst har du en liten uppförsbacke om du inte har samma kön som den som rekryterar, oavsett om man är man eller kvinna. Och vill man ha ett jobb så tror jag att man gör mycket bättre i att försöka skapa kontakt med den person som rekryterar, att hitta gemensamma intressen, än att lyfta fram sina egna meriter och styrkor (hade man inte haft meriterna så skulla man ju ändå aldrig kallats till mötet).