Ja, jag vet, jag borde spela annat än iPhonespel, men det är ju så lätt att ta med sig telefonen. Nu i helgen hittade jag mellan allt pyssel med Stockholms spelkonvent och mitt eviga författande av hästavsnittet till nya utgåvan av Western (tro det eller ej, men 16.000 tecken tar längre tid än man kan tro), Biodefense.

Biodefense är ett real time strategy-spel vars backstory motsvarar det ganska lama “det var en mörk och stormig natt”. I det här fallet handlar det om en meteorit som kraschar i USA och dels rör upp en massa damm så att det blir mörkt och dels skapar en massa zombies. På grund av ett ämne som heter Toxium. “Det var en mörk och stormig natt…”

Resolution Interactive är ett svenskt företag och därför smärtar det mig lite att skriva om spelet. Det är klyschigt både till höger och vänster och har en hel del issues när det kommer till gameplay.

Till att börja med är spelet faktiskt riktigt lovande. Jag spelade survival mode utan problem i ca 30 minuter, och det kändes bra. Det är ett klassiskt real time strategy i det att det tar många av sina idéer från tidigare succéer som StarCraft. Och eftersom jag är en StarCraft-idol är det i mina ögon en bra sak. För att klara sig ifrån de zombies som angriper våg efter våg gäller det att slänga upp Toxiumutvinningsfabriker (Toxium är ett användbart ämne på många sätt… bara man inte blir muterad av det), generatorer och vapen. Det finns två typer av vapen, maskingevär och missiler. För att kunna bygga (och för den delen se överhuvudtaget) måste man också bygga ljuskällor runtom på kartan. Ljusen fungerar som bygghubbar och knyter alla övriga byggnader till högkvarteret, som också är den byggnad jag måste försvara till varje pris för att inte förlora spelet. Så långt allt väl och jag måste säga att de första 30 – 60 minuterna är riktigt underhållande. Men det blir tråkigt. Och det är obalanserat.

För att få missions måste man spela survival mode och jag som är en utpräglad missionsmänniska tycker så klart att det är rätt trist. Jag hade hellre velat spela en bra story. Missions hänger inte ihop och de är oerhört ojämna i svårighetsgraden. Överhuvudtaget är svårighetsgraden ett av spelets problem. Den höjs alldeles för fort i mina ögon och även om jag vet att RTS ofta kräver lite mer av spelaren när det gäller att fundera runt strategier, så känns det ändå lite väl häftigt att precis när man kommit in i spelet bli överkörd av zombies som bara brötar rakt in i högkvarteret utan att det finns ett smack jag kan göra åt det. “Tech level” säger vän av ordning, “du måste höja din tech level”, varpå jag svarar jo, visst, men om det inte finns Toxiumpölar i närheten av mitt HQ (och kartorna genereras slumpmässigt varje gång jag börjar spela) så beror alldeles för mycket på tur och alldeles för lite på skicklighet.

En annan biff jag har med spelet är att det är ett dåligt gränssnitt. I ett sådant här spel vill jag kunna använda zoom funktionen som finns i iPhone. Jag vill kunna få överblick. Istället är jag begränsad till en väldigt tight vy över spelplanen, och det funkar inte. Alls. Dessutom är pausknappen så liten att jag först trodde att det inte fanns någon. Det gick dessutom inte att trycka på den hälften av gångerna jag försökte. Kom igen. Det är inte bra. Och jag har ändå ganska små händer!

Ljudet däremot är utmärkt, och musiken är lagom attitydig. Det blir lite tröttsamt att lyssna på zombiesarnas “bleugh!” efter ett tag, men hey, jag kan förlåta det.

Den enda räddningen jag egentligen ser för spelet är valen. Så är det bara. Ett spel med en zombieval kan helt enkelt inte få bottenbetyg, och med tanke på de 30 – 60 minuter kul jag har haft med det (innan jag blev uttråkad) så får jag säga att det är värt 22 spänn. Jag har sett avsevärt mycket sämre filmer som jag betalat betydligt mycket mer pengar för. Max Payne till exempel.

Två av fem zombievalar. Okej, två zombievalar och en basher, då.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,