Shepard* är en hjälte. En ikon. Miranda säger det själv i inledningen till Mass Effect 2.

Introduktion till Mass Effect 2
Förvisso är hon huvudpersonen i ett spel, och som sådan skall hon knappast klaga. Hon måste vara stark, och exceptionell. Med hjälp av Jennifer Hales röstskådespeleri blir Shepard något utöver det vanliga. Hon är en överlevare, en person som alla tror på och är lojala mot. Men hon är något bra mycket mer än så, något DLC:t Lair of the Shadow Broker visar.

Hon är en av de mänskligaste spelarpersonerna jag någonsin har spelat, och det beror på att hon får lov att känna sig ensam. Det handlar också om de kvaliteter Jennifer Hale för med sig till Shepard. Att Shepard är sårbar, ömtålig. Mänsklig. Lyssna efter chocken i rösten när Shepard får reda på att hon varit borta i två år. Lyssna på ömheten när hon talar med en romanced Thane. Lyssna på skrattet som inte ligger långt borta när Garrus, ärrad och jävlig, frågar om hans nyligen ärrade ansikte ser illa ut. Mästerligt.

Det sägs ju att ingen människa är en ö. Shepard har omänskliga krav att leva upp till. Hon blir de facto behandlad som om hon inte kan göra fel, och när det ändå händer blir hon straffad för det. När hon gör “fel” enligt vissa i alla fall…

Kaidan och FemShep på Horizon

“Hur kunde du?!” frågar Kaidan, och riktar ett anklagande finger mot Shepard. “Du har förrått allt vi stod för.” Men Kaidan vet, precis som Shepard, att det inte handlar om att förråda alliansen. Det handlar om Kaidans egna känslor inför Shepard. Shepard inspirerar till lojalitet. Shepard är – och har varit – Kaidans centrum, precis som hon varit Talis, Garrus och Liaras centrum. Stormens öga. Alla tar de sin förlust av en exceptionell människa på olika sätt. Kaidan begraver sig i sitt arbete, den ultimata hardcoreallianssoldaten. Han sörjer Shepard, men kan ändå inte släppa taget om henne. Han vänder sin ilska och sorg utåt, för att inte gå under själv.

Garrus blir vigilante och försöker rädda världen. Han är en hämnande ärkeängel som under sin tuffa exteriör blöder efter förlusten av sitt team. Naiv och hetlevrad väljer han en väg som tar honom rätt emot helvetet – när Shepard inte finns där för att rädda honom, från honom själv.

Tali antar självmordsuppdrag i Shepards vaka och försöker rättfärdiga sin lojalitet mot Shepard – som är större än den emot sitt eget folk – genom att vara en god kugge i Quarian-maskineriet. Hon skickar hem deaktiverade geth till sin far, trots faran. Hon beger sig ut till platser som inte är säkra, Freedom’s Progress och Haestrom, medveten om faran.

Liara blir en informationshandlare, kall, hård occh otillgänglig. Genom hela Lair of the Shadow Broker, och för den delen genom hela Mass Effect 2, visar hon upp en exteriör som stämmer bättre med sin mors indoktrinerade beteende än den naiva och charmigt oskyldiga forskare hon en gång var. Borta är den unga asarin. Kvar är ett skal som knappt håller ihop, och som långsamt krackelerar.

Alla påverkas de av Shepards död på något sätt. Det är bara Shepard själv som inte får lov att påverkas av att ha varit död i två år. Men hur undviker man att påverkas av något sådant? Särskilt när man hela tiden har omvärlden som synar en i sömmarna. Det är en omänsklig börda Shepard har att bära, ett kors hon släpar på som ingen annan orkar med. Hon är nästan övermänskligt stark.

Men hon är ensam. För henne har bara ett par veckor gått. För alla andra handlar det om år.

“Berätta Shepard. Hur mår du egentligen?”

Den här scenen måste vara en av de mästerligaste i spelmediet, än så länge. Tätt följt av den scen där Liara nästan bryter ihop i Shadow Brokers högkvarter.

Liara och FemShep efter Lair of the Shadow Broker

Nu råkar de flesta CustomSheps se ut som skräp, men lyssna på dialogen. Hur mår du, frågar Liara och Shepard svarar – så ärligt jag någonsin hört henne svara – att hon inte mår så bra. Att det är svårt att inte bli trodd. Att det är jobbigt att vara galaxens räddare hela tiden. Att det inte är lätt att vara måltavla.

Och den oerhörda ensamheten i att alltid vara den som blir lämnad.

BioWares spelarpersoner tar skada. Faktisk skada. De saknar, de har ont i själen och de har motiv. Jag tror det är det viktigaste av allt. Asarin vid Baria Frontiers, hur hon bryter ihop när Shepard frågar ut henne om hennes familj. Hon spyr ur sig en tirad av hat, men det är hat motiverat av en personlig tragedi. Det är en sådan liten del av spelet, men det är signifikant av den enkla anledningen att det finns där. Det finns flerr exempel. Asarin som blivit av med sin medaljong. Modern till Morinths offer. De livrädda Salariska arbetarna i Nassana Dantius torn. David i Overlord. Thane och hans son. Captain Bailey. Miranda.

Shiala och Erinya

Jag bygger min egen Shepard, men min Shepard går igenom samma utmattande berättelse som alla andra Shepards därute. Jag reagerar på ett sätt – på mitt sätt – genom min Shepard. Andra reagerar på andra sätt. Men det finns en grundläggande motivation. Något som startade som ett militärt uppdrag blev ett personligt korståg, en kamp mot både allierade och fiender och en studie i den mänskliga naturen. Ingen vill se hotet som väntar vid horisonten, utom Shepard och hennes få förtrogna.

“Come back soon” säger Shepard. Och på något sätt är ensamheten inkapslad i de tre orden.

Intressant?

_______________________
* Min Shepard är FemShep. Finns ingen annan 🙂

Mass Effect 2 Launch Trailer med FemShep

Edit: Här finns fler åsikter om den underbara Cmdr Shepard. Olika indeed.
Vuxnas lek med dockor – Spelkriget
Det blanka bladet – Spelvärldspareringar
FemSheps nya ansikte – New Game Plus

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,