Nä, men jag dör. Egentligen förstår jag inte alls det greppet som en inledning på ett spel. Shepard dör och blir ihopklistrad igen av Cerberus (en terroristorganisation hon bekämpade i första spelet). Inte nog med det, Shepard dör, blir ihopklistrad av Cerberus och börjar jobba för en terroristorganisation.

Det är förvisso en väldigt känslosam inledning, men ändå. De första uppdragen efter att Shepard blivit ihopklistrad igen – det på Cerberus rymdstation där Shepard vaknar och Freedom’s Progress – är de enda gångerna jag har känt att BioWare tvingat mig att göra något som spelare. Konversationerna med the Illusive Man – och det här gäller hela spelet – känns som att prata med en GamerGatare från chan-kulturen. Han glider hela tiden på målet och Shepard som annars är så klockren i sina svar framstår som en retorisk n00b. Det här är den första och enda gången som jag upplever en disconnect mellan mig och Shepard. Jag förstår inte hur hon kan stå där och ta skit från the Illusive Man.

Det här är – vilket jag hoppas framgår – en diss av Mass Effect 2, ett av mina absoluta favoritspel. Det finns inte mycket att dissa i Mass Effect 2. De värsta missarna från första spelet är borta. Det finns dock Mirandas rumpa.

Miranda är en Cerberusofficer som varit ansvarig för att återuppliva Shepard från de döda. Av någon anledning klär hon sig i en uniform som inte kan vara tightare ens om den var påmålad. Det är dock inte dräkten som är det jobbigaste med Miranda. Det är Mirandas rumpa. Går man och pratar med Miranda kan man vid fler än ett tillfälle bjudas på en vy som utgår strax nedanför Mirandas höft och som placerar hennes bakdel rätt i synfältet. Det är svårt att undgå att tänka objektifiering när rumpan är typ det enda man ser av denna förmodat smarta och kompetenta cerberusagent.

De scener där rumpan är i fokus känns oerhört dissonanta med hur Miranda behandlas i övriga spelet. Hon är en viktig kugge i the Illusive Mans maskineri, och hennes fasad som känslokall bitch varar ungefär så länge som man undviker att göra hennes lojalitetsuppdrag. Rumpscenerna är en ovanlig och sexistisk anomali. Man skulle kunna påstå att Jack har samma “problem” som Miranda med tanke på att hon springer runt med ett bälte runt brösten, men vare sig Jack eller Miranda sexualiseras i övriga spelet. Jacks kropp blir inte utsatt för långsamma kamerapanoreringar eller konversationer där hennes rumpa är viktigare än resten av henne. Det går med andra ord att klä av kvinnor utan att sexualisera dem.

“Vi fick slut på fiender, vi skickar in Mechs!” En annan grej som blir uppenbar när man spelat ett par uppdrag i Mass Effect 2 är att mechs finns överallt. Överallt! Det är den vanligaste fienden i hela spelet vilket också gör striderna något ensidiga (min personliga favorit – krypskyttegevär och headshots). Jag misstänker att mechs var på modet. Eller att teamet helt enkelt inte hann sätta ihop väldigt många olika typer av fiender innan spelet skeppade.

På tal om fiender så är Praetorians ibland de knepigaste fienderna jag har träffat på och som avståndsklass – till exempel infiltrator – var det svårt att hantera Praetorians första gången de dök upp i spelet. Jag skämtar inte när jag säger att Horizon och det övergivna Collectorskeppet var svårare att hantera än reaperbäbisbossen.

Det är möjligt att det bara är jag som haft “fel” klasser på min Shepard, men Praetorians framstår som obalanserad för mig. Ibland har framförallt Horizon varit rena mardrömmen att ta sig förbi.

Det sista jag tänker klanka ner på i Mass Effect 2 är Reaperbäbisen. Hela uppdraget på Collectorbasen är på en lagom skräckinjagande nivå tills Reaperbäbisen dyker upp. Första gången jag såg den fnissade jag högt och sköt ner den med ett mag i min Black Widow (tror jag, eller så var det ett annat gevär me mycket skada. Det var ett tag sedan nu). Dels så är det en oförskämt lätt bossfight på normal svårighetsgrad, och dels är Reaperbäbisen i sig inte det minsta scary. Ärligt talat hade jag nog blivit mer stressad av en Praetorian.

Det kan vara så att diskrepansen jag upplever helt enkelt är ett resultat av de klasser jag föredrar att spela (sentinel, engineer, infiltrator), men det kan också vara så att fienderna i Mass Effect 2 är obalanserade, åtminstone i vissa fall.

Nackdelen med både Praetorians och Reaperbäbisen är att de för det mesta uppträder på platser där jag inte har några alternativ. Jag blir tvingad att åka både till Horizon, Collectorskeppet, den döda Reapern och Collectorbasen. Kommer jag inte vidare så sitter jag rejält fast. Det är okej på Collectorbasen, men vid övriga tre tillfällen kan det kännas som ett straff. Horizon i synnerhet hatar jag med hela mitt hjärta.

Jag upplever annars att Mass Effect 2 har få missar. Tyvärr gör det att övriga missar känns desto större.