Jag läser en artikel i dagens DN som tar upp det här med våldsamma datorspel. Igen. Den här gången handlar det mindre om hur aggressiv man blir av datorspelande och mer om hur mycket tid som spelarna lägger ner på sitt spelande. För enligt medierådets sammanställning – som jag själv tagit del av – så orsakar inte våldsamma datorspel något (bevisat) våldsamt beteende, däremot kan det orsaka att personen som spelar tänker aggressiva tankar.

Det Erik Helmerson verkar ha ett problem med är tiden som tillbringas framför datorn, och aktiviteten som utgör datorspel, snarare än datorspelen själva. Det jag då måste reflektera över är vad det är med datorspel som gör dem så fel att ägna sig åt? Kan det vara att de är beroendeframkallande? Eller är det “bara” det att de inte är en “ofarlig” substans, som till exempel kaffe?

Jag citerar Erik Helmerson som skrivit artikeln:

”Det känns konstigt att exponeras flera timmar om dagen av att skjuta och jaga, det känns intuitivt fel”, säger en av mammorna, och där någonstans börjar en varningsklocka ringa. Men inte av orden ”skjuta och jaga” – utan ”flera timmar”.

För mamman i inslaget har förstås samma problem som så många andra föräldrar i dag: deras barn spelar för mycket och det är otroligt svårt att få dem att sluta. På kylskåpet hänger familjens ”spelregler”: 2 timmars spel på tisdagar och torsdagar, 3 timmar på söndagar (om barnet också utför någon fysisk aktivitet), fritt på fredagar. Läxorna kommer först.

Jag kan bara hoppas att systemet fungerar för just den här familjen. För många fungerar det dåligt eller inte alls. Datorspelen sätter stor press på många föräldrar. Det är som om en extremt potent drog letar sig in i precis rätt, eller fel, del av barnens hjärna och biter sig fast.

”Jag försöker verkligen sluta”, suckar en av pojkarna i ”Agenda”, ”men kroppen vill inte. Det är beroendeframkallande.”

Jag kan attestera till det. Ja, datorspel är “beroendeframkallande” ur den aspekten att det är mysigt att spela. Nu är jag väldigt kräsen själv, så jag spelar inte urskiljningslöst vad som helst, jag spelar spel jag gillar. Men om det handlar om ett beroende så gäller det böcker och andra engagerande aktiviteter också. Jag minns hur jag när jag var yngre kunde ligga en hel natt och läsa Stephen Kings böcker (eller för den delen vilka böcker som helst) i timmar i sträck, längre om jag hade en bokserie. Det var inte alls ovanligt att jag ägnade åtskilliga timmar åt att sitta i skogen med en kotte heller. Men vad är det som säger att det är nyttigare att läsa en bok eller kasta kottar? Förutom motionshetsen och hälsohetsen då… Jag tror inte det handlar om att en viss aktivitet är mer beroendeframkallande än en annan, i sådana fall har jag så många beroenden att jag snart inte kan räkna dem. Men det kanske snarare handlar om kvaliteten och kanske till och med hur gamla i gamet (teehee) som substanserna är. Ingen skulle exempelvis få för sig att börja prata om hur skadliga böcker är, de har liksom vuxit ur de skorna, även om litteraturen – när den släpptes fri – också blev föremål för mycket kritik.

Det Helmerson verkar ha mest emot är dock att datorspelen sätter pojkarna på pottan, mer eller mindre. De ägnar helt enkelt för mycket tid åt att spela spel och för lite tid åt att läsa läxor, och det verkar enbart vara ett problem för pojkar.

Jag skulle gärna se mer forskning om hur mycket tv-spelandet påverkat det faktum att flickornas skolresultat blir allt bättre än pojkarnas. Går vi mot en situation där pojkarna sitter, fetare och fetare, i soffan och ser sina jämnåriga tjejkompisar jogga förbi i jakt på bättre betyg, bättre jobb och bättre hälsa? Pojkarna spetsar orcher i World of warcraft, flickorna spetsar tentor i makroekonomi.

Ingen kan i så fall säga att det är orättvist. Men det är ett betydligt allvarligare problem för pojkarna, föräldrarna och samhället än att spelen de spelar innehåller blod och skjutvapen.

Jag kan kontra med att jag vill se en undersökning om hur Twilight har påverkat flickor i sådana fall. Det är ett minst lika allvarligt problem. Inte minst för den syn på kvinnor som den förmedlar *ironi*.

Med andra ord tror jag säkert att Helmerson har en poäng, men jag tror att den poängen är mer relaterad till hur pojkar och flickor uppfostras och vilka förväntningar de har på sig, snarare än vilka fritidssysselsättningar de ägnar sig åt.

Hela rapporten från Statens medieråd kan laddas hem härifrån. Rekommenderad läsning för den som vill sätta sig in i problematiken ordentligt.