Urpsrungligen publicerad på djävulskt beläst

The Mouse Guard står ut i butikshyllorna, inte bara på grund av det ljusa och tilltalande omslaget som myllrar av allvarliga möss med dragna vapen, men också för det ovanliga formatet.

Luke Crane, mannen bakom Burning Empires och Burning Wheel, har skapat ännu ett rollspel baserat på en serie. Den här gången David Petersens The Mouse Guard.

Serien, och för den delen också rollspelet utspelar sig i Musterritorierna ca 1150. Det finns mycket bakgrund att ta del av i grundboken, och har man inte äst serierna är det förmodligen en mycket bra sak. Eftersom jag är så kär i stämningstexter så blir det ett plus i kanten.

Förutom det textmässiga innehållet är The Mouse Guard det andra, eller kanske tredje, coffee-tablerollspelet jag äger. Det innebär att det är så ruskigt snyggt och dekorativt att jag utan att skämmas kan ha det liggande framme när jag har gäster. Färgsättningen är höstbetonad och de små mössen – oavsett om de slåss med krabbor eller ormar eller varandra – är helt bedårande. Trots att de också är stenhårda hjältar.

The Mouse Guard är också lättläst, inte bara på grund av det pedagogiska upplägget, utan även för att texten har mycket utrymme att breda ut sig på. Nackdelen är en tjock (och tung!) bok som inte direkt lämpar sig för helt smärtfri kvällsläsning i sängen.

Trots att rollspelet handlar om möss är det ett ganska tufft och hårt liv jag hamnar i som en deltagare i Muspatrullen. Det är ett kall snarare än ett yrke och muspatrullen har ett rykte om sig att vara både handlingskraftiga och hjältemodiga. Inget för mesar alltså.

Som rollperson så kommer spelledaren att utsätta mig för fyra tydliga opponenter, väder, omgivningar, djur och andra möss. Det är ett trevligt fokus både för spelledaren och spelarna, och lämnar mycket handlingsutrymme. Crane föreslår också att varje äventyr innehåller ovanstående områden för att skapa väl balanserade scenarion.

Mycket av spelet byggs också på mössens egen integritet, deras instikter och deras kall. Spelarna har mycket att leka med i form av kall, instinkt och första reaktion. Det är riktigt bra upplagt för både spelare och spelledare, tycker jag.

Framför allt uppskattar jag verkligen Cranes sätt att taktiskt och pedagogiskt gå igenom de regler som behövs för att faktiskt kunna spela. Många av de “indie-rollspel” jag har läst fluffar över regler och går rakt på berättandet, men missar att utan regler (som man ju kan välja att bortse ifrån) så kan hela sufflén kollapsa över spelarna. Det är kul att berätta, visst, men rollspel är mer än bara berättande. Det handlar också om en simulering. Om man tar bort den kan man lika gärna sitta runt ett bord och spela teater.

Läs vidare:
The Burning Wheels hemsida
Nya Wermlands Tidning

Intressant

Andra bloggare om:
, , , ,