Hennes dräkt pep ynkligt av brist på syre, förlorad integritet, trasiga system. Med höger hand slog hon in siffror på panelen på den vänstra armen, och dräktens ömkliga överlevnadsinstinkter tystnade. Både Miriam och, i någon utsträckning, dräkten visste att det här var slutet. Ensam på en värld så vacker att den fick hjärtat att värka av skönhet. När syremätaren i ögonvrån gick ner på rött slöt Miriam ögonen. Det var en sak att förstå att livet var på väg att ta slut, en helt annan sak att uppleva det.

Med tunga andetag föll hon baklänges ner på marken, täckt av glittrande stoft. Den rulle med papper hon hållit krampaktigt i vänster hand rullade en bit bort från kroppen. För ett ögonblick såg det ut som att papprena skulle fatta eld, men solstormen dog ut, och temperatur och ljus närmade sig normala värden.