Jag var Goth när jag gick i gymnasiet. Inte uppenbart goth, jag klädde mig inte i svart och jag använde inte orimligt mycket eyeliner eller mascara, men min själ var svart som en skogstjärn. Tyckte jag i alla fall. Jag minns Black Celebration av Depeche Mode och Floodland av Sisters of Mercy. Front 242 fick vara med på ett hörn också.

Det var en tid av ”But of you cheat us…” ”We’ll tear your soul apart.” och olämpliga crushes på Peloquin och Pinhead, båda sprungna ur den eminente författaren Clive Barkers huvud. Clive Barker som för ävrigt inte bara skriver skräck utan även berättelser som glittrar som mörka juveler. Min favorit är Imajica.

Mitt i allt självskadebeteende, all ångest och alla hormoner damp två rollspel ner som förändrade allt. Det första hette Vampire: The Masquerade och skrevs av Mark Rein•Hagen. Det andra hette Kult och skrevs av Michael Petersén och Gunilla Jonsson och det var i ett ord omvälvande.¹

Kult var skräck men det var inte jump scares, vampyrer i frack eller varulvar. Kult är body horror, existentiell ångest, drogmissbruk och tillvarons ömtålighet i en så vansinnigt pseudorealistisk röra att Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt skrev en bok om det hela som heter ”De övergivnas armé”.

Jag tror inte Kult i sig själv var orsaken till moralpaniken vi upplevde i Sverige runt rollspel, men det var en stark faktor. Att Örnstedt dessutom stalkade Sveroks forum och letade citat till sin säkerligen omfattande samling gjorde nog sitt till.²

Vi pratar ofta om hur Gamerz är underdogs och mycket av den identiteten tror jag skapades när rollspel verkligen var belägrade. Butikerna slutade sälja rollspel. Man fick gå till Tradition eller SF-bokhandeln för att köpa rätt harmlös underhållning.

För mig var Kult i många år flaggskeppet, min ledstjärna. Inte på grund av reglerna, utan på grund av världsbygget. Tillsammans med Vampire i -91 års utgåva är boxversionen av Kult en skattkammare av uppslag och äventyrskrokar.

Med snart 900 rollspelsböcker i hyllorna och minst 500 spelrecensioner skrivna är Kult bland de mer unika spelvärldarna som jag sett. Inte bara på grund av den omfattande spelvärlden med inslag av allt från ockultism till Kabbala utan också för att det är ett så spelbart rollspel.

Tyvärr finns det jättemånga rollspel med helt fantastiska spelvärldar som är helt ospelbara. Det finns inget jag kan hänga upp äventyr på. Världen har ingen dynamik och inga naturliga konflikter.

Kult (och för den delen första utgåvan av Vampire) är fullt av möjligheter och äventyrskrokar, just för att det även är fyllt av motsägelser och konflikter. Det som är uppfriskande, eller kanske snarare var uppfriskande med Kult är att de konflikterna rör sig från allt från filosofiska meningsskillnader till storpolitiska aspekter. Body horror blandas med diplomati.

En del av varför Kult funkar så bra för mig som spelledare är att det är en komplex spelvärld som får mig att vilja läsa på om allt möjligt. Kabbala. Religion. Alesteir Crowley.

Kramer och Sprengers Malleus Maleficarum står i min bokhylla tack vare Kult. Det gör också Karen Armstrongs The Gospel According to Woman och The Golden Bough av J.G. Frazier.

Kult gör med mig vad vilken bra spelvärld som helst gör. Den sätter igång fantasin.

Kult är (om du inte har märkt det redan) ett av mina favoritrollspel. Inte på grund av gurglande nefariter eller sadistiska razider, även om de och de glasklara kopplingarna till Hellraiser så klart hjälper till. Jag gillar Kult för att det inte är ett svart-vitt rollspel där jag är hjälten oavsett vad jag gör. Kult säger ”det här gjorde du. Det här är konsekvenserna.”

Mördar jag en by med orcher i Drakar & Demoner är jag fortfarande en hjälte. Mördar jag ett sjukhus fullt av tveksamma medicinska experiment, vad är jag då?

Kult är briljant. Det ställer massa frågor, men har inga svar.

1. Eftersom rollspelsscenen i Sverige är ungefär lika stor som ett frimärke känner jag numera Michael och Gunilla och de har gjort klart för mig att trots att jag inte läste franska serier som Spirou och därför är en kulturellt lägre stående varelse har jag ändå fått dispens att säga att jag känner dem, förmodligen på grund av att det inte går att vänta sig kulturell sofistikation av någon som inte bor i Stockholm och därför bor på landet. Det är en teori jag har.
2. Örnstedt tog bland annat citat ifrån mig och skrev blogginlägg om det. Ur kontext så verkade de flesta citaten illavarslande.