Förra helgen var jag i Umeå och föreläste om att skapa och spela jämställt. Min vana trogen tänkte jag lägga upp både föreläsningsanteckningar och föreläsning på bloggen, men jag har inte hunnit fixa med det än, för det inbegriper bland annat att skriva ett ordentligt manus.

Jag var som sagt på FemCon och utöver att föreläsa fick jag även privilegiet att lyssna på Gunilla Samberg, som inledde föreläsningarna på lördagen, samt att sitta med i en paneldebatt ledd av Elaine Boström. Rebecka Prentell och Elin Dalström satt med i panelen med mig.

Gunilla Samberg var helt otrolig. Precis som jag har hon tänkt mycket på vilka avtryck vi gör i samtiden och hur kvinnors arbeten och liv synes oviktiga vid sidan av den allviktiga mannen. Självklart delar varken hon eller jag uppfattningen att kvinnor är oviktiga, men som hon också påpekade – kvinnor bygger inga monument.

Det var också delvis det min föreläsning handlade om. Rollspel är så manscentriskt att det är svårt att bryta sig loss ur den synen på tillvaron. Allt det som pågår runt mannens tillvaro har också existensberättigande. Kvinnors berättelser är också dramatiska om än till synes mer personliga. Jag blev inspirerad att försöka berätta sådana historier när jag lyssnade på Samberg. De två starkaste verken var ett schackbräde hon gjort som symboliserade krig, och ett verk baserat på den senaste tidens våldtäktsdomar.

Schackbrädet fick mig att tänka på alla de liv som existerar i anslutning till kriget. De som finns på slagfältet, men saknar makt, och de som används som bönder i en strategisk krigsföring som syftar till att orsaka skam och skada för att förlama motståndaren. Den största skadan orsakar ju inte de döda, utan de som lever men måste tas om hand och därför lamslår infrastrukturen. Jag tänker på våldtäkt som ett vapen och alla skador som åsamkas de civila i en konflikt.

Hur ser en sådan berättelse ut? Vilka medel kan spelare och rollpersoner använda för att påverka? Hur anordnas ett motstånd utan vapen? För mig blir en sådan berättelse långt mer intressant. I synnerhet om den utforskar relationer. Relationer mellan rollpersoner, relationer mellan stridande och sidolinjer, relationer med fienden och med döden, som ju är närvarande hela tiden.

Jag tänker på Enemy at the Gates och kvinnliga krypskyttar. Vad händer om vi flyttar fokus bara lite åt sidan och låter männen stå tillbaka?

Det andra verket, våldet mot unga kvinnor och deras kroppar, skam och sexuellt utnyttjande, var oerhört starkt, i synnerhet eftersom skammen ställdes mot rättsväsendets strikta fyrkantighet. Det är som sagt baserat på den senaste tidens våldtäktsdomar som i princip omyndigförklarar männen som begått dåden. Domarna förvandlar dem till känslolösa klumpar som inte är förmögna att läsa andra människors signaler. Kvinnorna i sin tur blir köttstycken som saknar rättigheter, i och med att de är kvinnor och i och med arten av våld som de utsätts för.

Den här typen av berättelser existerar redan i till exempel rollspelet gang rape, skrivet av Tobias Wrigstad ifrån Vi åker jeep. Även det är en reaktion på hur svårt det är att bli fälld för våldtäkt i Sverige. Spelet skrevs 2007. Min omedelbara reaktion är att det blir svårt att spela spel som hanterar sexuellt våld utan att diskutera både före och efter spelet. Maktspel av intim art är alltid vanskliga, men våldtäkt – att ständigt vara rädd för och utarbeta strategier runt undvikandet av sexuellt våld – är en del av vardagen för många kvinnor. Det kanske inte ligger högst upp i medvetandet hela tiden, men det finns där som ett bakgrundsmummel som är svårt att göra sig av med. Om något vore det intressant att utforska hur det går att överleva en våldtäkt. Sexuellt våld har en obehaglig förmåga att definiera allt för många kvinnor. Det finns ett före och ett efter och i våldtäktskulturen vi lever i ingår ett ganska specifikt beteende för hur en skall reagera på ett “efter”.

Gunilla Samberg väckte med andra ord en hel del tankar med sitt konstnärsskap. Den genomgående tanken var dock att mannen dominerat både inom konst och rollspel och att det finns många gemensamma beröringspunkter dem emellan.

Efter min föreläsning fick jag och panelen svara på Elaines genomtänkta frågor. En av de företeelser som kom upp och som jag tyckte var mycket intressant var fenomenet separatistiska event. Det blev tydligt när Rebecka Prentell berättade om sin Airsoft Stockholm-upplevelse, där hon inte behövde oroa sig eller förhålla sig till att hon är kvinna, utan bara kunde vara nybörjare. Det är den största fördelen med separatistiska event som kvinna. Att bara få vara.

För mig var FemCon ett säkert tillhåll. Någonstans där jag inte behövde vara försiktig eller hela tiden pejla stämningen. Någonstans där jag inte behövde riskera svartsmurfar i urringningen* eller stirrande på mina bröst**.

Min slutsats är att fler tillställningar som FemCon behövs och att vi måste börja bygga våra egna monument av våra egna erfarenheter. Vi är inte oviktiga. Vi är inte ointressanta. Vi är en lika stor del av mänskligheten som männen. Vi måste skapa och få utrymme att berätta våra berättelser.***

____________________
* True story: På ett LinCon var det en spelledare som “teleporterade” en svartsmurf ner mellan min rollpersons bröst typ femton gånger. Why? Ingen aning.
** True story II: På ett GothCon en spelledare som insisterade på att SLP blev distraherade av mina bröst när jag slog färdighetsslag som hade med sociala färdigheter att göra. Plusmodifikationer.
*** Vem som hindrar oss? Tja, hela spelkulturen. Hela kulturen. Stay tuned så får du veta varför i mitt föredrag.