Ursprungligen publicerad på djävulskt beläst

Den här boken, redigerad av Justine Cassell och Henry Jenkins, har stått på min läslista ganska länge. Det visar sig att det är en av de bättre böcker jag jag har läst angående just kön och datorspel med ett ganska starkt “men” inbakat, och det gäller så klart att boken inte är helt aktuell längre.

Det som framgår glasklart av en genomläsning är att samtliga författare som deltar, de flesta kvinnor, har oerhört bra koll på vad datorspelsbranschen är ute efter och vilka enorma brister den har, sett ur ett spelarperspektiv. De slutsatser de flesta drar i boken är nämligen att ett hypersexualiserat och idealiserat spel som bara riktar sig till en liten del av sin potentiella publik heller inte kommer att få ett större genomslag.

Något jag känner igen mig smärtsamt mycket i är följande citat:

Female game designers consistently complain that their ideas were rejected because they did not conform to their company’s often implicit assumptions about what made for a “good game” or a “fun” product.

Skrämmande, men så är det. Branschen är oerhört sluten för idéer som inte passar in i de trånga och ofta repetitiva fack som den upprättat under de år den existerat. Undantag finns, och det är ofta undantag jag känner igen, men det betyder ju också att de spel som faktiskt använder sig av en spelmekanik som utmanar status quo också får uppmärksamhet och inte sjunker ner i glömska så fort de kastas ut på hyllorna.

Ett exempel på spelapplikation som tas upp gång på gång i boken är “Barbie Fashion Designer” som vid tillfället då boken gavs ut runt år 2000 hade sopat rent bland sina manliga motsvarigheter “Quake” och “Doom”. Det är bara synd att det skall till en kommersiell succé för att förlagen skall sätta sig upp och upptäcka att det finns en marknad. Historien visar också, tyvärr, att marknaden försvann eftersom man inte var villig att fortsätta satsa på överskridande produkter av det här slaget.

I vilket fall så går “From Barbie to Mortal Kombat” igenom hela spektrat av tankar som jag själv haft från “det är väl okej att vi gör ett ‘tjejspel’ och förpackar det i en rosa box, så länge tjejerna spelar” till “men för helvete! Det är ju bra gameplay i Soul Calibur, jag tycker om de spelen också!” och olika argument för olika approacher ges i en överväldigande mängd. Det boken tydligast talar om för mig som speldesigner är att tjejer – precis som killar – är väldigt varierade i vad de vill spela och hur de vill spela det. Men allra mest berättar boken något som flera studier redan sagt gång på gång på gång. Om man idealiserar både män och kvinnor ur en manlig synvinkel så kommer spelen bara att rikta sig mot en publik. Och så länge det ovanstående citatet fortfarande är gällande, kommer inga stora framsteg att göras inom datorspelsbranschen heller.

Läs vidare:
Om Justine Cassell
Henry Jenkins blog
Henry Jenkins på MIT

Intressant?

Andra bloggare om:
, , , , , ,