En av de tuffare lärdomarna jag gjort, som mer eller mindre globetrottande spelutvecklare med runt 16 års erfarenhet är denna: arbetsplatskultur är oerhört viktigt. När jag säger kultur så menar jag vilken kultur som finns på arbetsplatsen och hur den fungerar med de värden vi ger uttryck för på pappret. Det är bland annat därför ett av de bästa jobb jag haft även var ett eldprov på många sätt, men tack vare kulturen som fanns på arbetsplatsen så överlevde jag med min mentala hälsa intakt. Arbetsmässigt var jag en av två designers och hade hur mycket frihet som helst. Mina arbetsuppgifter var oerhört roliga och jag fick mycket ansvar och kontroll över min arbetsbelastning. Jag jobbade 9 – 10 timmar om dagen, men det var roligt arbete.

Samtidigt var en av de jag jobbade med helt inställd på att få till en situation där jag blev mobbad. Vi bråkade mer eller mindre hela tiden, skrek på varandra konstant och han kom hela tiden med sexistiska kommentarer, som att kvinnor inte kan göra spel. Det var två år av galenskap. Ändå kände jag mig aldrig ensam eller utsatt. Företaget var nämligen konstant på min sida, pratade med den här snubben och såg till att jag trots min utsatthet mådde bra. Med företagets stöd blev det lätt att inte låta mig dras ner av en enskild persons beteende, även om jag jobbade nära personen i fråga. Jag fick stöd och uppmuntran ifrån företaget (en av mina externa producenter var särskilt nöjd och sade att jag var bland de bästa designers han jobbat med) och personen som bråkade med mig var den som sågs som problematisk, inte jag. Jag tror att en bidragande orsak till att det blev så lätt var att de attacker personen utsatte mig för var solklara fall av sexism. Det fanns inget dolt eller subtilt med dem. Det var påhopp rakt av och de flesta hade sitt ursprung i att jag är kvinna.

Jämför jag den upplevelsen – mobbing där företaget stöttat mig hela vägen – med en annan upplevelse jag har haft i branschen där företaget sagt att de varit på min sida men gjort väldigt lite för att följa upp praktiskt på löften de givit mig, så var det långt mycket svårare att arbeta på den platsen. Till en början var arbetet jag gjorde uppskattat, men jag upplevde väldigt sällan att beslut som togs som en konsekvens av att jag bad om det efterlevdes. Istället blev jag någon slags sköldbärare för rigida regler och processer som resten av teamet alltid påstod var tvungna att förbigås och ruckas på på grund av tidsbrist eller andra orsaker.

Som en konsekvens upplevde jag att jag alltid var den som hela tiden fick kritisera och ifrågasätta. Med det följde att jag fick färre och färre befogenheter. Jag blev konstant ifrågasatt av arbetskamrater för beslut som fattats i grupp, jag blev “bortglömd” i informationssammanhang och till slut blev jag satt på arbetsuppgifter så långt under min kompetensnivå att en praktikant hade kunnat göra dem. Samtidigt blev jag utsatt för trakasserier på Twitter av vad jag tror var arbetskamrater – en del var öppna med sina ifrågasättanden som till största delen bestod av att de bad mig hålla tyst om mitt jämställdhetsarbete. Andra hoppade på mig och kallade mig dum i huvudet ifrån anonyma konton. En eller flera personer gick i samma veva in på min blogg och satte ettor på ungefär 50 inlägg och kommentarer som handlade om jämställdhet. Jag blev uppmanad av arbetskamrater att gå till HR med problemet, men de kunde inte göra något enligt egen utsago. Samtidigt blev min kompetens som tidigare uppskattats ifrågasatt av en av mina chefer, förmodligen för att jag inte bara höll tyst och höll med. Jag fick också åtsägelser att inte uttrycka mig på vissa sätt på sociala medier. Det formulerades vagt och utan att uttryckligen säga vad det handlade om, men det var jag ensam i ett rum med HR och kommunikationsansvarig som mer eller mindre påpekade att jag försämrade hela företagets rykte. Jag efterfrågade regler för sociala medier och blev lovad en uppsättning, men reglerna dök aldrig upp.

Jag blev ombedd att redovisa mina föreläsningar och de intervjuer och liknande jag ställde upp på officiellt, men att privata föreläsningar gick bra att ordna utan företagets insyn. Eftersom jag aldrig fått någon backning från företaget annat än att jag fick ta ledigt för sådana åtaganden räknade jag mer eller mindre allt som privat. Det blev det dock ändring på när jag ombads att ta allt som hade med jämställdhet via företaget först, privat som för företagets räkning. Reglerna var otydliga och ibland dröjde det väldigt länge innan jag fick svar, om jag ens fick svar.

När jag fick privata mail ifrån medarbetare som bad mig hålla tyst om mitt jämställdhetsarbete på jobbet gick jag till min producent, men fick i efterhand veta att jag uppfattats som “paranoid” och “jobbig” på grund av det. Efter det gick jag inte till min producent längre. det var gaslighting på hög nivå ifrån alla mina överordnande, och det fanns en implicit tillåtelse att be mig hålla käften, eftersom alla jämställdhetsdiskussioner via mail vid den här tiden sågs som “distraktioner” och stängdes ner snabbt av producenterna.

Som tur var hade jag även under den här perioden personer i anknytning till företaget men utan att arbeta där som jag kunde tala med och som bekräftade mina upplevelser av att bli dåligt behandlad. Om trakasserier och mobbing inte är oerhört tydliga är det nämligen svårt att bevisa dem. Tagna en och en blir det mesta som hände mig under den perioden ynkliga grejer att “gnälla” om, men sammantaget är det mobbing det handlar om.

För min del innebär det att jag inte längre tänker arbeta på en arbetsplats utan jämställdhetsplan (vilket krävs enligt lag på arbetsplatser med fler än 25 anställda) och en handlingsplan för hur trakasserier skall hanteras.

Problematiken på den senare arbetsplatsen hade förmodligen kunnat undvikas om den underliggande kulturen varit bättre, men när jag arbetade där värdesattes kortsiktigt tänkande och prestige snarare än långsiktighet och ödmjukhet. Det fanns även mycket rädsla där. Folk sade inte vad de tyckte eftersom man var rädd att kritisera ledningen.

Att arbeta i en milö utan att vara ärlig med feedback och kritik skapar en stel och oflexibel omgivning. Dessutom blir arbetet som görs lidande om alla håller tyst. Det är dock viktigt att poängtera att människor som arbetar på en sådan arbetsplats kan uppfatta den på olika sätt. Det betyder inte att jag har fel, bara att vi inte delar upplevelse.

Som alltid när det förekommer mobbning är det individer som kränker, och individer som blir kränkta. Därför brukar också insatserna riktas främst mot individer, i bästa fall får den mobbade stöd och hjälp […].

Ändå visar forskningen att mobbning främst uppstår på grund av dålig organisation och bristande ledarskap.
– Källa, Kit.se

Thomas Arnroth skrev en mycket bra artikelserie på Kit.se som handlar om döden på jobbet. Den sista och avslutande delen i hans serie handlar om mobbing på jobbet.Jag känner igen mig i i stort sett allt – jag kom dock därifrån innan jag kastade mig i strömmen, tack och lov. Den här listan är nästan exakt hur jag upplevde min arbetssituation.

Du har höga krav på dig men små kontrollmöjligheter.
Det är en obalans mellan kravet på prestation och den belöning du får.
Du har liten möjlighet att använda din förmåga och dina möjligheter till utveckling är begränsade.
Du upplever tydlig orättvisa på arbetsplatsen.
– Källa, Kit.se

Min poäng med den här utläggningen är att det är viktigt att lita på magkänslan när det handlar om arbetsplatser. Klickar det mellan dig och chefen? Känns de som du pratar med på HR bra? Känner du dig säker på din arbetsplats? Och om du blir illa behandlad men har företagsledningen i ryggen går det att stå ut med mycket. Har du inte det, å andra sidan, så hitta ett nytt jobb så fort du kan och dra därifrån. Det finns inget jobb som är värt din mentala hälsa, eller än värre, ditt liv.