EDIT: Jag har tagit bort de delar i den här bloggposten som beskrev min erfarenhet av arbetssituationer under 14 års tid eftersom det har antytts att det tolkas som min nuvarande arbetssituation. Det handlade det alltså inte om utan om 14 års erfarenhet både inom och vid sidan av spelbranschen. Det är heller ingen som bett mig att ta bort texten, det gör jag helt på eget bevåg.

För eoner sedan, internets räkning, så pingades jag av att någon skrev en kommentar om mig och Lady Dahmer på en obskyr liten blogg någonstans på nätet. Det var en Snubbe™ som hade svårt för Lady Dahmers man som jobbar på samma företag som jag, och att hon är “hemmafru och blir försörjd” på våldsamma datorspel som skapas i en mansdominerad bransch. Jag å min sida har enligt kommentaren “skrikit om jämställdhet” utan att göra något åt problematiken. Kontentan var att vi båda var hycklare. Dahmer för att hon “låter sig försörjas” (hon är egenföretagare btw, inte hemmafru. Inte för att det hade varit något fel med det, men ändå) av sin man som jobbar på ett mansdominerat företag och jag för att jag jobbar på ett mansdominerat företag utan att göra något åt problemen jag klagar på.

Källa – se kommentarerna. Eller gör inte det. Om du vill behålla SAN så skippa dem. Men det finns en källa i alla fall.

Jag vet att Dahmer har skrivit om det här tidigare på sin blogg, problematiken med att “låta sig försörjas” när det egentligen handlar om ren ekonomi, och om att föräldraledigheten fortfarande inte är särskilt jämställd – alltså de strukturer som vi har i samhället idag, och jag är övertygad om att det inte har varit ett helt lätt val för Dahmer och hennes man. Men det är lätt att döma när en själv inte sitter i samma sits. Jag tror att de flesta gör så gott de kan under de omständigheter de befinner sig i. Jag antar att det är lättare att döma oss som försöker hålla fast vid principer. Men det är inte Dahmer jag tänker skriva om nu, utan om vad det innebär för mig att ändra på spelbranschen, och hur jag gjort det, dag efter dag.

Det är underligt det där, att vi som är feminister alltid avkrävs något slags bevis för att vi faktiskt gör något, inte bara agerar gråterskor som Ingrid Carlkvist så fint kallade oss.

Det är lustigt (inte ha ha) hur vi som ställer krav på förändring ofta förväntas göra allt själva. Så om du klagar på polisens arbete, varför går du inte ut och haffar brottslingar själv? Ingen utbilding säger du? Farligt?

Riktigt så är det ju inte, för det är ingen som säger åt någon att gå ut och haffa brottslingar efter att de har klagat på polisen. Däremot får jag ta emot en rejäl hög “gör det bättre själv då” från olika håll på internet. Att ständigt behöva försvara val är tröttsamt, särskilt eftersom jag förstår var kritiken kommer ifrån. Det är inte lätt att berättiga för sig själv, i synnerhet inte när mina principer allt som oftast får stryka på foten, hur jag kan stanna i en bransch som är kvinnofientlig, ibland öppet, ibland i smyg.

Samtidigt är det omöjligt för mig att sluta. Om jag skulle lämna spelbranchen nu, efter att ha “tjatat” så länge, så blir det ett bevis på att jag inte pallar. Och eftersom jag är kvinna är jag också en representant för hela kvinnligheten. Så om jag lägger av är det inte bara jag som inte orkar. Det är alla kvinnor. “Tjejer pallar inte spelutveckling”. En person som Phil Fish (Fez) kan lägga av utan att någon säger att “killar pallar inte spelutveckling”. Det är en del av problematiken.

(Borttaget av mig)

Don’t buy Avalanche games! If you do, you support extreme feminism as one of the founder (sic) is married to one of the most extreme and hateful feminists in sweden (sic).

(Borttaget av mig)

Så nästa gång någon ifrågasätter vad jag gör för kvinnosynen inom spelkulturen så skall jag svara “jag finns här. Jag jobbar med spel. Jag är kvinna. Det borde fanimej räcka.” Men det gör det ju aldrig. Så jag skriver krönikor, blogg, twittrar, håller föreläsningar, pratar i radio och intervjuas i tidningar, anordnar konferenser, ställer upp gratis för att prata om allt det här. Jag och många många många fler kvinnor med mig.

Nästa gång någon klappar mig på huvudet och kallar mig lilla gumman biter jag av dem händerna.