Jag gick och såg Mad Max: Fury Road nu i helgen. Dels för att jag är gräsänka och dels för att jag jobbar på spelet och ville se vad George Miller och KMM hade hittat på. Och så klart för att jag har en girl crush på Charlize Theron som är gigantisk och bara växer ju fler filmer jag ser henne i.

Jag skall heller inte sticka under stol med att MRA-rörelsens upprörda röster påverkade min nyfikenhet. En film som fördöms som en feministisk invasion i Hollywood, och följdaktligen slutet på actionfilmen. Det är underhållande i sig. I synnerhet We Hunted the Mammoths artikel om det hela. Det blir ännu roligare när de försöker förneka att de sagt att man skall bojkotta filmen.

Vid det här laget har du säkert fattat att det är förenat med spoilers att läsa vidare, så om du inte vill få Mad Max: Fury Road spoilad så rekommenderar jag att du ser den först och läser det här senare.

Om jag skall vara lite krass kan jag sammanfatta filmen i tre ord “de åker bil”, men det är långt ifrån hela sanningen. Det är ett intensivt, bombastiskt, post-apokalyptiskt crescendo, och den beskrivningen är sann för större delen av filmen. Det är en film som konstant hetsar vidare, och som dessutom blandar trashig post-apokalyps med scener som verkar direkt tagna ur en illustration av Dave McKean. Rost och sand är de överväldigande temana. Det finns scener där jag inte kan låta bli att gråta, för det är ett monument över en förlorad värld, som tyvärr känns allt för trovärdig för att helt avskriva. Att beskriva Fury Road som något annat än massiv och dessutom helt utmattande att se på vore ett misstag. Filmen är två timmar lång och den lämnar mig inte ens en minut att hämta andan.

Mest handlar filmen om Imperator Furiosa och hennes jakt på botgöring och befrielse från skuld. Hon är så stark, så stoisk och så nära bristningsgränsen att jag hela tiden väntar mig att hon skall gå sönder.

Miller fokuserar på ögon i den här filmen. Furiosas ögon, Max ögon, Nux ögon. Alla har något att säga, och i en dialogfattig film blir ögonen sättet de säger det på. Det är ett fordon för mänsklighet, galenskap, glädje och sorg i en värld som har blivit helt öde, och som inte värderar människoliv längre. Inlåsta i trasiga, sjuka och galna kroppar stirrar medvetandet ut genom deras ögon, det enda som fortfarande känns fullständigt mänskligt hos dem.

Egentligen borde filmen ha hetat Furiosa. Den handlar inte så mycket om Max som om denna formidabla amazon. Hon byggs upp genom hela filmen och det är hennes mod och beslutsamhet och medkänsla som sätter igång hela händelseförloppet. Max är bara där som en vägg att studsa emot. Han är den totalt galna spegeln som Furiosa kan se ett potentiellt framtida jag i, ett jag som har stängt av allt det Furiosa kämpar med, och Furiosa i sin tur är Max spegel, där han kan se se ett jag som inte är så avskärmat som honom själv, men det är ett jag som blöder av för mycket empati för världen det existerar i.

Under filmens gång uppstår ett samförstånd och de bildar någon slags fungerande symbios dem emellan. Max som reducerats till överlevnad och galenskap hittar en väg tillbaka dit han kan existera utan att vara spritt språngande tokig. Furiosa i sin tur hittar en medkämpe som förstår henne och de många antydda fruktansvärda val hon fått göra för att äntligen nå frihet, och i slutändan, nåd.

En egenskap med filmen som inte är oviktig i sammanhanget är att det finns andra kvinnor än Furiosa som får lov att ta plats. Den klarar av Bechdel-testet utan problem, och några av de gamla tanterna, faktiskt alla de de gamla tanterna är hårda som lädersulor och lika vackert rynkiga. Det är männen som till största delen står för döden i filmen. Kvinnorna står för liv och förnyelse. Jag kan förstå att MRA-männen blivit förnärmade över innehållet. Return of Kings pratar upprört om “slutet på actionfilmen” och att Mad Max: Fury Road är en feministisk berättelse. Kanske inte feministisk, men väl jämställd. Det finns män och kvinnor i den. Det finns utrymme för allas historier (förutom att det som vanligt är en kritvit rollbesättning) i den, inte bara en tyst, skäggstubbig, stoisk hjälte som i så många andra filmer i samma genre. Jag tror personligen att det är den jämlikheten som gör filmen bra.

Furiosa bygger vidare på arvet ifrån Sarah Connor i Terminator 2 och Ellen Ripley i Alienstrilogin. I synnerhet Furiosa och Ripley gör det de måste utan att förlora sin empati. Det är skönt att se att vi äntligen har en ny ikon att beundra, och det är fantastiskt att det är Charlize Theron, som dessutom är så oerhört uttrycksfull i sitt agerande.

Allt detta har George Miller lyckats klämma in i en film som kan sammanfattas med tre ord. “De åker bil”. Men det är en episk resa från galenskap till gemenskap och från skuld till nåd. Den börjar på samma ställe där den slutar. Cirkeln fullbordas, och vare sig Max, Furiosa eller världen de lever i kommer att vara sig lik igen. De har gjort ett outplånligt intryck.