VARNING: Den här bloggposten kan innehålla spoilers för dig som inte spelat eller inte kommit så långt i Mass Effect 3. Läs på egen risk.

Det var en tung dag igår. Det blev i slutändan mycket död. Så hur skriver jag den här posten? Jag får väl börja från början. Innan jag gav mig av till Tuchanka för att kurera Genophagen så letade jag reda på Wrex saknade scouts som enligt uppgift hade sprungit in i Rachni. Jag räddade Rachni-drottningen på Noveria, och nu verkade det som att hon svikit mig.

Innan jag skriver vidare på det måste jag dock påpeka att KA-CHING! Mail Slot!

Missing Scouts
Som uppdrag betraktat är Missing Scouts det första uppdraget där jag upplever att jag måste plocka upp heavy weapons, i det här fallet en Firestorm, för att kunna navigera ordentligt i de grottor och håligheter jag stöter på i Rachni-omgivningarna.

Men Missing Scouts är det uppdrag som påbörjar den känslomässiga berg-och-dalbanan jag nästan förväntar mig numera. Jag träffar Aralakh Company, ett gäng stenhårda krogan som leds av ingen mindre än Grunt! Grunt! Förvisso gör Steve Blum rösten och jag står inte UT med Oghren, men som Grunt är han riktigt trevlig. Det blir en kär återförening och jag gillar verkligen både hans attityd och hans kompani. Det är därför det blir riktigt knivigt lite senare i uppdraget. Jag gillar också introduktionen till uppdraget. Shepard och hennes trupp – den här gången bestående av James och Garrus, två heavy hitters – ramlar ner i Rachni-boet, kan man väl säga.

På det följer den andra “krypa runt i mörkret och hoppas att inget hoppar på oss” sessionen i Mass Effect 3. Det är faktiskt riktigt stämningsfullt att hasa omkring i ett grottsystem med spindelägg överallt. James inledande kommentar “is this a bug hunt?” och spindeläggen parat med eldkastare ger mig så starka Aliensvibbar att det nästan är löjligt. Jag blev förvånad när mina squad mates kallade Shepard för Shepard och inte Ripley. Nåväl, de mysfaktorerna åsido är Missing Scouts en trevlig grottkrälarupplevelse, inte minst för att den skiljer sig lite ifrån resten av uppdragen som mest handlar om att ta sig in och ur cover på någon steril anläggning. Missing Scouts har stil, Rachni, Alienskänsla och Ravagers. Och Grunt.

Vilket då leder mig till slutet på Missing Scouts. Jag har ett val. Rädda Aralakh Company, eller rädda Rachnidrottningen. Jag kan inte låta henne dö. Det går bara inte. Vilket då leder till att Grunt rusar iväg på ett självmordsuppdrag, och jag tror jag har förlorat honom för alltid. Nu vill det sig inte så illa, men det var ett par spända minuter innan Grunt blodig och jävlig kommer stapplande ur grottan. Första känslostormen. “Nej! Inte Grunt!” tätt följt av “JA! Han överlevde!”. Riktig sådan tur har jag inte i följande uppdrag.

Priority: Tuchanka
Efter att jag har räddat Rachnidrottningen är det dags att ta itu med en annan plåga. Genophage. Det är svårt att beskriva det här priouppdraget för det innehåller så mycket. Inte bara pang-pang, utan så mycket känslor, återseenden, upptäckter. Som bakgrundsinformation bör jag nämna att för att effektivt sprida botemedlet mot Genophagen måste Shepard ta sig till The Shroud. The Shroud vaktas av en “liten” Reaper som “bara” är 160 m. Sovereign var 2 km stor. Japp.

Uppdraget inleds med ett rådslag där Shepard får träffa Wrex broodbroder, Wreav. Han är en skitstövel, kan man väl säga utan att överdriva. Det är också på Tuchanka jag måste ta mig an den första (!) envigen med en Reaper. Jag har hjälp, men det är fasen inget roligt att veta att i slutet av det här uppdraget väntar the mother of all boss fights.

Uppdraget påbörjas med en motorkaravan som skall anfalla Reapern från marken, medan turianska patruller kommer att göra ett anfall från luften. Halvvägs dit har vägen blivit saboterad och efter många om och men, bland annat en flygplanskrasch, så ger sig Shepard, James och Garrus (märker ni temat här? Jag är übermesig som engineer och behöver heavy hitters på min sida) ner i Tuchankas katakomber. Där upptäcker Shepard krogans historia, vilket gör katakombkrälandet till en av de mest belönande upptäcktsfärderna i spelet, tätt följd av en senare passage som jag förhoppningsvis kommer till.

Jag upptäcker bland annat Kalros, alla Thresher Maws mamma. Hon är banne mig bad ass.

I stort sett handlar mycket av fighten fram till the Shroud som skall sprida botemedlet mot Genophage om samma coverbaserade fighter som det alltid gör, men här blir de lyfta av upptäckten av Tuchanka och krogans historia. I slutändan är det dock slaget vid Shroud som gör hela uppdraget minnesvärt, av flera olika skäl. Hela vägen fram tills dess att jag återförenas med bilkaravanen så känner jag hur marken skälver. Det är Kalros, som kommer att spela en central roll i det här uppdraget.

Väl framme vid Shroud berättar Wrex om Eves plan. Att locka dit Kalros för att ta död på Reapern. Om jag fick Aliensvibbar i Missing Scouts så får jag Dunevibbar i Priority: Tuchanka. Shepard måste helt enkelt sätta igång ett par Maw Hammers som lockar Kalros till Reapern. Och det gör Shepard också, men inte förrän jag nästan dött av Reaper och de fyra Brutes som vaktar Maw Hammers. Som tur är fungerar min plan rätt bra. Combat Drones, Incinerate och en redigt välladdad Scorpion V. Men det blir ett par spända minuter innan jag kan trycka på knapparna och locka till mig Kalros. Den belöning jag får – Kalros och Reapern i en allt annan än öm omfamning – ger mig gåshud. Episkt.

Efter det är det dags för Mordin Solus att ge sig upp i The Shroud som håller på att explodera. Han är resignerad och kanske också tillfreds med att det här blir det sista han gör.

Mordin Solus dör på Tuchanka när han räddar krogan undan det lidande de fått utstå i nära tusen år. När han lämnar mig, sjungandes sin Gilbert och Sullivansång får jag gåshud över hela kroppen. Men det var vad Mordin ville. Att göra ogjort det han hjälpt till att upprätthålla, att ge krogan tillbaka hoppet. Det är en stark scen, inte minst för att Mordin är så smart. Han vet precis vad det här innebär. Och det brister för mig när han säger “I would have liked to study those sea shells”. Sedan stängs hissen och Mordin är borta.

Efter Mordin Solus bortgång måste jag ta en paus. Priority: Tuchanka är så mycket känslor, och det avslutas med en drömsekvens där Mordins röst har sällat sig till Ashleys.

Cerberus Fighter Base
Mer kött och potäter! Ja, alltså ett sådant där uppdrag som är småkul, men som egentligen är samma grej som övriga uppdrag i Cerberuskontrollerade baser. Jag måste erkänna att utan de här små korta uppdragen som ger mig lite pacing på ett känslomässigt plan hade jag inte orkat med det som komma skall. Så tack för att ni tänkte på det BioWare.

Priority: Citadel
Åh, ack du grymma värld. När jag lämnar Tuchanka bakom mig och tänker ge mig av till Citadellet igen blir jag kontaktad av den Salarianska rådsmedlemmen som påstår att Udina går Cerberus ärenden. Det är inget som direkt förvånar mig. Udina och jag har aldrig kommit överens.

Väl tillbaka på Citadellet får Joker inte kontakt med Citadellets flygledning. Han kollar nödsändningskanalerna och hittar Thane. Thane berättar att Cerberus har tagit över Citadellets C-sec-avdelning, och att det ser mörkt ut för den salarianska rådsmedlemmen.

Shepard, Garrus och Liara landar på Citadellet med avsikten att frita honom, och springer rätt in i Cerberustrupperna som har belägrat C-sec. Bailey har blivit skjuten, men ger Shepard en idé om var den salarianska rådsmedlemmen finns. Sagt och gjort. På vägen dit måste Shepard så klart slåss mot en rad Cerberustrupper (det är här jag cashar in min Mail Slot-achievement), men den mest minnesvärda konfrontationen står Thane för. Salarianen är till slut allt som står mellan Shepard och Cerberus lönnmördare Kai Leng. Det här är första konfrontationen med Leng i spelet och Thane steppar upp för att ge Shepard tid att rädda rådsmedlemmen – igen. Han är svårt sjuk i Kepral’s Syndrome så att Thane överhuvudtaget kan konfrontera Leng talar för hur skicklig Thane är. Thane är fortfarande mitt love interest från Mass Effect 2, och det skär i hjärtat att se honom gå upp emot en kanske inte överlägsen, men fullt frisk fiende. I ett ögonblick av ångest (för mig) spetsar Leng Thane på sin katana, och jag måste lämna Thane, skadad och sjuk för att kunna rädda rådet.

Jakten på Leng tar Shepard på en hisnande färd som slutar med en kraschad skyttelbil. Shepard och company tar sig vidare längs med Citadellet, springer in i Atlas mechs, Phantoms och övriga Cerberustrupper. Jakten avslutas i ett hisschakt som återigen bevisar för mig användbarheten av Scorpion V-pistolen. I slutet på sekvensen konfronterar jag Kaidan igen. Vi står med dragna vapen och siktar på varandra.

Kaidan vet inte om att Udina är köpt av Cerberus.

Det blir ett par spända minuter innan Alenko till slut litar på Shepard, men då försöker Udina istället öppna dörrarna så att Cerberus kan ta sig ut ur hissarna. Jag skjuter Udina utan en andra tanke. Det blir lika reflexartat i den här genomspelningen som det blev i den förra.

Det är mycket som händer i det här uppdraget. Udina avslöjas som den förrädare han är, Shepard står med draget vapen och siktar på ett av sina ex, och Thane är svårt skadad. Thane… Ja, det måste väl sägas. Shepard blir debriefad av Bailey när uppdraget är över. Bailey berättar att de har haft problem med blodbankerna på Citadellet. Det finns helt enkelt inte nog med blod för att ge Krios en transfusion.

Shepard rusar till Huerta Memorial och träffar på en doktor som försöker berätta, så taktfullt han kan, att Thane är döende och att det inte är långt kvar nu. Hans son Kolyat har varit där och lämnat blod och finns fortfarande hos sin döende far när Shepard går in i rummet. Thane andas plågsamt tungt och det blir jobbigt för mig att höra, inte minst eftersom jag själv nyligen suttit på ett sjukhus och hört samma plågade andning ifrån min egen far. Det kanske är därför Thanes död tar så hårt på mig. När Thane och Kolyat tillsammans ber en sista bön för Thanes själ, och Kolyat ensam får fortsätta och ber Shepard att delta så rinner tårarna på mig.

Thanes sista bön hugger mig i hjärtat. Den är inte avsedd för hans egen själ, utan för min.

Det är jobbigt att gå ifrån Huerta Memorial. Jag upplever en stor känsla av förlust, och jag vet att jag inte kommer att se Thane mer. Hans sjukdom är något både Shepard och han varit medvetna om, men det blir påtagligt där och då. Han finns inte mer.

Avslutningsvis
På väg ifrån Citadellet träffar jag Kaidan igen. Han är arg, eller kanske snarare upprörd över vad som hänt. Jag berättar för honom att jag aldrig hade kunnat skjuta honom. Alenko frågar om han får komma tillbaka till Normandy och jag svarar ja, utan en sekunds tanke. Underligt nog inte med Kaidan i åtanke som love interest, även om jag misstänker att det är dit det barkar, utan som en gammal vän, någon jag kan prata med. En tröst bland all död.

På Normandy har jag en konversation med Garrus, framför tavlan där både Mordins och Thanes namn nu står skrivna. Garrus bevisar återigen vilken god vän han har blivt till Shepard. Den konstant jag behöver i tillvaron. Shepard och Vakarian har aldrig varit så sanna som nu.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Mass Effect 3, spoiler, dagbok, Wrex, Grunt, Tuchanka, Kaidan, Thane