VARNING: Den här bloggposten innehåller SPOILERS för dig som inte spelat Mass Effect 3. Läs på egen risk.

Dagen började bra med att skriva i ett par timmar, men jag fastnade efter skrivandet och tvätten framför Mass Effect 3 igen. Inte helt oväntat. Eftersom jag går upp runt fem så hade jag ändå rätt mycket tid på mig att spela. Vilket innebär att den här bloggposten kommer att bli en låååång post. Jag avslutade spelet igår på Rannoch, och hade precis börjat ta tag i Quarianuppdragen och den tråkiga Geth Dreadnaughten.

Rannoch: Geth Fighter Squadrons
I Geth Fighter Squadrons följer Shepard med Legion in i Geth Consensus. Hon knatar helt sonika in i en server. Väl inne i servern måste Shepard slåss med kod som trilskas. Jag är rätt övertygad om att en del av kodarna på Avalanche känner igen sig. I vilket fall som helst är det ett väldigt tillbakalutat och trevligt uppdrag. Jag gillar att knata runt bland koden, i en level som så att säga bygger sig själv på vägen. Jag får mycket Tron-känsla i den här leveln och jag får också mycket bakgrundshistoria till Geth-upproret och vad det var som egentligen hände när Geth gjorde uppror mot Quarians. Det är inte så svart och vitt som det utmålats tidigare.

Legion hjälper Shepard att stänga ner servern där alla Geth-program lagras och i slutet har Shepard en helt ny och fin uppsättning Geth Prime som krigstillgångar. Plus Legion så klart. Jag litar på Legion, och i förlängningen litar jag även på de omprogrammerade Geth.

Det finns en del logiska hål här, eller snarare så ger den här sekvensen upphov till en del logiska felslut vad det gäller syntetiska varelser och organiska varelser, i alla fall om jag skall lita på vad Reapern säger, senare i spelet.

Efter Geth Fighter Squadron tar jag mig an nästa uppdrag på Rannoch. Jag måste göra bägge innan jag kan gå på Priority Rannoch, annars går de inte att genomföra.

Rannoch: Admiral Koris
Admiral Koris är ett kort uppdrag som går ut på att rädda Amiral Koris ifrån en krasch på Rannoch. Han har isolerats ifrån sina trupper och är oerhört viktig för att få med sig civilisterna i kriget mot Geth, som min Shepard är helt emot och har varit sedan Mass Effect 2.

Jag rekommenderar verkligen att ta med Tali på alla Rannoch-uppdrag eftersom de utspelar sig på hennes hemplanet. Det är mycket dialog som avslöjar en hel del om Tali inbakad.

Admiral Koris-uppdraget har en inledande “springa runt i raviner och skjuta på geth”-passage som jag är okej med, men inte helt bekväm med. Det blir mycket av samma sak här. Men det avslutas med en trevlig railshooter där Shepard får ta fram de stora kanonerna och meja ner Geth. Den biten gillar jag skarpt.

Annars är behållningen av uppdraget en diskussion om rätt och fel med Koris. Han vill att Shepard skall rädda civilisterna, men Shepard måste ta i beaktande att utan Koris så blir det uppror. Min Shepard övertygar Koris om att en person är viktigare än kollektivet.

N7: Reactor Core
Emellan Rannoch-uppdragen och innan Priority Rannoch tar jag en tur genom galaxen och samlar krigstillgångar igen. Jag har nästan kommit upp i 100% i varje system där det är möjligt, och jag har fått uppdraget N7: Reactor Core som jag gör innan jag beger mig till Rannoch.

Det är lite av en pusselbana, som i stora drag går ut på att starta upp en reaktorhärd igen. Det dyker upp Reapertrupper i mängder, främst Husks som jag studsar med Slam så det står härliga till. Jag försökte specca om och köra med Reave ett tag under genomspelningen, men Reave är inte min grej uppenbarligen.

Jag lyckades starta upp reaktorn igen och döda alla Reapertrupper och trots att Reactor Core är lite annorlunda känns den ändå repetitiv. Jag tror det beror på att jag har spelat så mycket de senaste dagarna.

Priority: Rannoch
Hur beskriver jag detta? Det stora i att Tali äntligen får sätta ner sina fötter på quariansk mark? Hennes uppenbara glädje över att inte längre vara hemlös? Det finns något outsägligt sorgset i Quarians försök att ta tillbaka sin hemvärld. Det är ett krig som pågått i flera hundra år och det är baserat på ett missförstånd eller kanske en misstanke. En missuppfattning. Hur kan man basera ett helt krig på ett missförstånd eller en misstanke?

Geth har enligt Legion efter sin omprogrammering gått till Reapers för att få hjälp, eftersom quarians har bestämt sig för att ta tillbaka sin hemvärld och startat krig med dem. Det här är den delen i storyn som jag bara inte förstår. Varför skulle Geth göra på det viset efter att ha blivit befriade av Legion? Det är en diskussion som Legion och Shepard för på vägen till Rannoch. Jag blir inte smartare av det, utan kan bara konstatera att “så är det”. Av alla logiska hål som existerar i storyn är det det här som stör mig mest, därför att maskiner skall vara logiska, inte känslobaserade. Det är ett logiskt felslut. Precis som det jag får berättat för mig av Reapern i slutet på uppdraget är ett logiskt felslut, åtminstone i min genomspelning.

Den första delen av uppdraget är ganska linjärt, spring genom ett Geth-befolkat område till en kontrollpanel, få din utväg avskuren, hitta en hiss, upp på ett tak, döda Geth Prime och sedan – sedan är det dags att ta ut den signal som styrt Geth. Det görs genom ett experimentellt lasersikte. Det visar sig att i den där basen har det legat en Reaper och nannat. Nu är den vaken och förbannad.

Shepard och squad mates flyr fältet, men har en möjlighet att döda Reapern. Shepard tar naturligtvis den möjligheten och nu kommer den mest frustrerande boss fighten i hela spelet. Anledningen till att den är frustrerande är för att jag inte fattar hur jag skall lyckas ha ihjäl Reapern förrän efter att jag dött ett fem – tiotal gånger första gången jag spelar det här uppdraget. Det är långsamt, frustrerande, irriterande och skitnödigt designat. Jag gillar det inte alls. Men det är okej. Det är inte min kopp te. Det finns säkert de som ÄLSKAR det här uppdraget. Jag tror det har att göra med att både på Tuchanka och Rannoch går jag upp emot en fiende jag inte ens kan tänka mig att besegra på egen hand. Motståndet är övermäktigt och jag känner mest ett “meh” när jag dör för femte gången. Men jag skärper mig, läser på på nätet och har ihjäl reapern på studs. Sådant här är så irriterande. Inga tips, inga idéer, och en kontralogisk lösning på problemet. Dålig bossfightdesigner! Ingen Twinky!

När jag äntligen fått ihjäl Reaperhelvetet så pratar det med mig, och berättar varför Reapers återkommer efter 50.000 år i stöten och det är här min logiska slutledningsförmåga får hicka. Syntetiska och organiska varelser måste alltid slåss med varandra. Men… jag har ju sett till att Geth och Quarians slutit fred en gång redan. Det är ett misstag, en korkad slutledning som har lett till otaliga civilisationers undergång, och det på grund av att maskiner inte kan utvärdera data? VA?! Lägg av!?

Det roliga är att jag under kommande tio minuter ser till att skapa fred mellan Geth och Quarians. Igen. Logiskt felslut så det bara skriker om det. Jag ogillar det som fan.

Den mest känslosamma stunden i hela spelet – och jag menar verkligen hela spelet – följer efter att jag mäklat fred mellan Quarians och Geth. Legion, en tidigare medveten men osjälvständig individ, tar steget från att bli medveten till att bli en person. Genom hela spelet har Geth-frågeställningen “har geth en själ” följt med både mig och Tali. Nu, när kriget äntligen är över, så svarar Tali på den frågan. Innan Legion med viss häpnad i rösten konstaterar att den uppgradering han gjort för Geth måste spridas genom att han uppgår i Geth Consensus – att han dör – så säger Tali “svaret på din fråga är ‘ja'”. Legion kontrar med “ja, Tali, jag vet”. Sedan dör han. Han offrar sitt eget nyfunna medvetande för att göra livet för sina bröder bättre. Jag sörjer Legion, för hans prestigelöshet och brist på ego, till och med i döden. Det tar lång tid innan jag kan plocka upp kontrollerna och spela vidare.

Efter Rannoch pratar jag lite med mitt crew och hämtar de flesta resurser som finns ute i galaxen innan det är dags att återigen besöka Citadellet och prata med den asariska rådsmedlemmen.

Priority: Citadel III
Asarin väntar på Shepard i Udinas kontor och berättar för Shepard att det på Thessia finns en artefakt som kan berätta om vad katalysatorn egentligen är. Artefakten finns i ett tempel tillägnad Athame, och jag får så starka alkemivibbar här att jag nästan ramlar ur soffan. Athame? Crucible? Catalyst? Det kan inte vara en slump. Eftersom jag inte har några andra uppdrag, allt jag gjort i galaxen är näst intill slutfört, utom en Cerberus Code-grej som kommer i ett senare uppdrag, att jag lika gärna kan dra direkt till Thessia, efter att ha gått runt lite på Citadellet och pratat med folk en sista gång. Det är lite ledsamt att jag bara kan träffa mina squad mates en gång för djupare samtal på Citadellet, undantag är EDI, Joker och James.

Jag har dessutom lyckats träffa Zaaed Massani igen och har rekryterar honom i fighten. Av någon anledning gillar jag honom bättre i Mass Effect 3 än 2 men så har han ju världens coolaste röst också, skrovlig och dann.

Priority: Thessia
Thessia. I den här genomspelningen tar jag med mig Javik och Liara. Liara är mer eller mindre ett måste. Hon är så upprörd över Thessias stundande fall att hon mer eller mindre tvingar med sig ombord på skytteln ner i det krigshärjade landskapet. Efter Lesuss vackra arkitektur är de ruiner som Shepard och squad mates träffar på förödande.

Liara är i upplösningstillstånd, och det är de asari som står och håller området dit Shepard måste ta sig också. Javik visar sig vara ett mycket intressant tillskott i min squad och han öppnar många dörrar för Shepard. Han är dessutom en riktigt bra heavy hitter att ha med sig på slagfältet så jag klagar inte alls. Det jag däremot gör inför Thessia är att specca om min Shepard och byta ut mina vapen, vilket innebär att jag inte hittar något längre och att jag inte kan slåss mer eller mindre. Jag genomför en i efterhand helt oförståelig taktikswitch som bara misslyckas totalt. Lyckligtvis har jag kvar Incinerate, Combat Drone och Turret, så jag klarar mig, men svårighetsgraden bara steg katastrofalt.

Vägen till templet kantas av Reapers och ett par små grupper med asari som fortfarande slåss mot överväldigande odds. Det roligaste området är den lilla prickskyttestation som finns längs med vägen. Jag gillar ju prickskytte så jag är nöjd. Där hittar jag dessutom en M-98 Widow, vilket gör att jag kan byta tillbaka till mina föredragna vapen i alla fall. Tack och lov.

Efter det springer jag rätt in i mitt favorithatobjekt, Banshees. Det kvittar hur effektivt jag dödar dem, jag blir lika jävla skraj för dem varje gång. Det blir en kamp som understöds av flyg på vägen till templet och redan här börjar nederlaget kännas i kroppen. De två kvarvarande stridspiloterna dör i eld och lågor och jag känner verkligen hur mycket asari offrat för att jag skall kunna ta mig till det här templet.

I Athames tempel väntar en upptäcktsfärd utan dess like, det jag gillar så mycket med en del av dessa områden. På precis samma sätt som på Tuchanka finns det en skön period av att gå runt och titta på föremål och få dem förklarade av Liara och Javik. Javiks kommentarer till den allt mer upprörda Liara är oerhört roande att lyssna på. Hela Liaras kultur är uppbyggd runt Protheans, något Liara inte riktigt kan acceptera.

Shepard hittar artefakten – en Prothean Beacon – och aktiverar den. Det visar sig vara en VI, Vendetta, ungefär som den som återfanns på Ilos. Vendetta berättar för Shepard, Liara och Javik att det redan är försent. Det tänker inte avslöja vad Catalyst är för något. Javik steppar upp, lite oväntat, och säger att den här cykeln åtminstone förtjänar en chans.

Hologrammet är precis på väg att berätta vad katalysatorn är när Kai Leng dyker upp. Han har med sig ett meddelande från Illusive Man, som Illusive Man mer eller mindre levererar in person. Illusive Man vill kontrollera Reapers, inte döda dem, han tror på att det går att skapa fred genom kontroll. Shepard säger i princip “är du dum i huvudet” till honom, och som vanligt så använder spelskribenterna fulknep i Illusive Mans retorik. Det, om något, hatar jag med Illusive Man. Nåväl. Shepard och co får slåss emot Kai Leng och det roliga (inte roliga ha-ha) är att jag har tagit ner hans sköldar tre gånger innan spelet bestämmer sig för att Leng skall vinna den här fighten.

Leng tar datat Shepard behöver och knatar iväg, medan hela Athametemplet raseras bakom honom. Shepard är nära att stryka med eftersom golvet ger vika, och i de sista scenerna innan uppdraget är över ser och hör Shepard hur Thessia brinner. Galaxens största civilisation är förlorad, och sorgen jag känner, medkänslan med Shepard, går inte att beskriva.

Det här är Shepards största nederlag, och det följer en hel rad intressanta konversationer på detta. Bland annat har jag ett samtal med Joker där han berättar för Shepard att hon är under så hög press just nu att Anderson bett honom att se till henne. Jag kan inte nog trycka på hur fantastiskt det är att BioWare brutit mot den “ensamma hjälte”-stereotypen. Shepard klarar faktiskt inte allt. Och det märks och känns och därför blir mina sympatier med Shepard desto större.

Shepard pratar också med en gråtande Liara, som fullständigt brutit samman med tanke på hennes upptäckter på Thessia tillsammans med Javik och med Thessias fall. Det är svårt att inte gråta med i hennes förtvivlan och det är jobbigt att Shepard inte bara kramar om henne och håller henne. Thessias fall får återverkningar överallt, inte minst i Shepards personlighet och bestämdhet. Hon är fly förbannad och fullkomligt förkrossad.

N7: Communications Hub
Efter Thessia kommer det sista N7-uppdraget innan end game och i det här gäller det att rädda kommunikationshubbar på Ontarom. Det är skönt att återigen få släppa loss och inte tänka så mycket när Cerberus försöker ta över en array med paraboler som används i alliansens kommunikationskanaler. Det är ett relativt avslappnat uppdrag och som vanligt handlar det om att skjuta Cerberustrupper, hitta lite data, stänga av ett par grejer och slå på ett par andra. Kött och potatis, men skönt, efter Thessias känslomässiga köttkvarn.

Efter Communications Hub besöker jag Citadellet för sista gången innan end game och avslutar alla småuppdrag jag har där innan det är dags att åka till Horizon och hälsa på Sanctuary och Cerberus.

Avslutningsvis
Ännu en dag fylld av bara Mass Effect 3. Det är dock skönt att kunna spela sammanhängande och det är trevligt att vet att om jag vill, så har jag en dag till att bara ägna mig åt att avsluta spelet, något som är nog så känslosamt med tanke på vad som hända skall. I den här genomspelningen.

Egentligen hann jag lite längre, jag har gjort Horizon och Cerberus HQ också, men jag orkar helt enkelt inte skriva mer om det just nu. Så det så.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Mass Effect 3, spoiler, dagbok, Legion, Tali, Liara, Thessia, Kai Leng