Som den BioWare-junkie jag är så måste jag självklart spela det mesta som har med Mass Effect-universat att göra, däribland Mass Effect: Infiltrator. Jag har spelat i första hand på en iPhone 4S, men jag har även en iPad som jag med jämna mellanrum plågar med spel som har för hög prestanda för den, och där ingår Infiltrator. Jag har för övrigt den äldsta iPaden.

Men till spelet.

I Infiltrator spelar jag Randall Ezno, en Cerberusagent som efter ett uppdrag på en isplanet får fjällen borttagna från ögonen när hans tekniker visar sig bli utsatt för någon form av experiment. Lyckligtvis finns det en volus på basen som hjälper Randall till frihet, och Randall i sin tur kan hjälpa andra Cerberusagenter som sitter fast i organisationen.

Grafik
Grafiken är verkligen stark. Det är nog det området i spelet som står sig bäst i sammanhanget. Det är Mass Effect, men på en iOS-plattform. Jag är imponerad över hur snyggt och väldetaljerat allt är. Animationerna lever inte riktigt upp till resten av grafiknivån, men de är bra nog, särskilt i strid.

Tyvärr är grafiken det enda området där spelet står sig i konkurrensen.

Gameplay
Infiltrator är ett coverbaserat third person shooterspel, där min huvudsakliga uppgift är att hålla mig ur vägen för mina fiender och skjuta ner dem. Det påminner mycket om första Mass Effect i upplägget och det är en tydlig del i det universat, både ur gameplay-perspektiv och i hur banorna fungerar.

Randall kan ta skydd bakom olika objekt, röra sig mellan skydden och hålla sig undan striden. Han har i början av spelet ett assault rifle och ett hagelgevär som han kan växla mellan beroende på vilka fiender som rör sig i leveln. Randall är också försedd med biotics, som vid anblick verkar fungera på ungefär samma sätt – gör fienderna orörliga och öppna för att skjuta dem med något av Randalls vapen. Coversystemet är till en början mycket förvirrande, men efter ett par försök går det bättre. Att byta vapen blir lättare när den grundläggande navigationen fungerar som den skall, men det är inget spel jag bara kastar mig in i och bemästrar från början. Jag spelar om första banan åtminstone tre gånger för att få en känsla för hur det faktiskt fungerar.

Ju bättre jag klarar av en bana, desto mer style points får jag. Style points avgör hur mycket pengar jag ror hem mellan varje avsnitt i spelet, och för det mesta hamnar jag på Soldier/ Veteran-nivå, så jag antar att jag klarar mig ganska bra. Med tanke på att det första försöket gav mig en vissen Rookie, så är det ett steg uppåt. I butiken kan jag handla fler egenskaper och uppgradera armor, vapen och förmågor. Det är inga billiga uppgraderingar, vilket i sin tur betyder att jag måste spela om en del områden flera gånger för att köpa det jag vill ha, som i sin tur gör att jag kommer vidare i spelet.

Till skillnad från sina systerspel på konsoll är level designen i Infiltrator repetitiv, och pacingen lämnar mycket att önska. Jag får aldrig vila i Infiltrator. Det finns inga lugnare mellanspel, utan spelet matar på med samma höga tempo, som dessutom ökas för varje level. Här skiljer det sig markant ifrån sina systerspel. Jag känner inte att jag har någon möjlighet att hämta andan överhuvudtaget. Det är bara strid hela tiden och de små snuttar av story jag får får jag när jag slåss. Det är verkligen inte bra om jag vill veta vad som pågår.

Kontroller
Kontrollerna är bedrövligt dåliga. De är baserade på en önskan om att en touchscreen skall ha samma precision som en handkontroll och det har den inte. Det är oprecist, jag har svårt att kontrollera kameran, vissa kommandon jag utför registreras inte i spelet och spelet går alldeles för fort för att misstag skall vara acceptabla.

Det är oerhört frustrerande att spela när jag ena sekunden känner att det här funkar bra och andra sekunden är överväldigad av Mechs och Cerberustrupper, bara för att spelet inte uppfattade en rörelse.

Spelet har inte tagit hänsyn till de begränsningar som finns i en touchscreen och oavsett hur skicklig jag blir så finns det inget som räddar det klumpiga interfacet. Att jag dessutom måste ha bägge tummarna på skärmen begränsar synbarheten. Överlag är det ett undermåligt gränssnitt, mest för att det inte fungerar i alla situationer och för att spelet går för fort.

Berättelse och röstskådespel
Randall och Inali är okej. Resten är bara bedrövligt dåliga röstskådisar, särskilt volusen som låter som en misslyckad dramapedagog på nedåttjack. Om något hade jag förväntat mig starka röstinsatser i ett sådant här spel. Det är ändå i något slags samarbete med BioWare som spelet kommit till, men när storyn känns lika engagerande som en överkörd skunk och röstskådespelet mest får mig att grina illa, då har IronMonkey Studios tyvärr misslyckats med sitt uppdrag. För mig är Mass Effect synonymt med goda röstskådisar och en stark berättelse.

I Infiltrator finns inga valmöjligheter, inga dialogträd, ingenting som ens vagt påminner om valfriheten i Mass Effect på konsoll. Jag är egentligen inte besviken på det. Jag hade köpt det om resten av spelet hade fungerat, men det gör det tyvärr inte.

Kopplingen till Mass Effect 3
Det går inte att nämna Mass Effect Infiltrator utan att påpeka att det jag gör i Infiltrator har effekt på mitt konsollspel, förutsatt att jag loggat in på Origins så klart. Jag kan byta Intel som jag samlar upp på banorna mot Influence i min galax. Jag kan också frita Cerberustrupper som sedan räknas in i mina War Assets. Det är lite klumpigt, ja, men det ger mig ändå en anledning att spela spelet.

Avslutningsvis
På det stora hela är Infiltrator ett “lätt att glömma”-spel och ibland även ett ragequit-spel som riskerar min iPhones säkerhet. Om du inte är en total Mass Effect-nörd och bara MÅSTE rädda de där Cerberustrupperna ifrån Cerberus för att få lite fördelar i Mass Effect 3. Som jag med andra ord.

En eller två Cerberustrupper (en av dem haltar lite och den andra är skjuten) av fem möjliga.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om Mass Effect Infiltrator, spel, iOS, recension