Recensionen publicerades ursprungligen i speltidningen Fenix nr 5, 2010.

Hard Helix är en samling hårdkokta detektiväventyr till det lika hårdkokta Mutant City Blues. Den blå boken innehåller fyra olika äventyr av varierande hårdkokthetsgrad. Och anledningen till att jag använder ordet hårdkokt lite väl mycket är så klart för att det verkligen är stenhårda berättelser, hela högen.

Robin D. Laws bevisar återigen varför jag beundrar honom så högt och Gumshoe-systemet bevisar varför det passar detektivberättelser så otroligt väl. Samtliga äventyr följer en lättläst mall som dessutom gör att det blir lätt att spelleda. All information finns på “rätt” plats. Det gör det lätt att hitta och dessutom krävs bara ett fåtal genomläsningar innan jag kan spelleda äventyret utan att haka upp mig. Bra det.

Det första äventyret, the Hard Helix, handlar om anamorphologiforskaren Stephen Dorris som hittas död på sitt hotellrum strax innan han skall ge ett föredrag om den plötsliga mutation som orsakar de övermänskliga krafter många mutanter bär på. Till saken hör att Dorris är en bullshitartist av rang, och det här är hans sista chans att återta scenen som en legitimerad anamorphologiforskare. Rollpersonerna kallas till platsen just som Dorris har återfunnits död. Det som däremot inte återfinns är det föredrag han skall hålla. Inte heller finns hårddisken kvar i hans laptop, vilket självklart tyder på att detta var mer än ett vanligt mord.

The Vanishers är ett äventyr som har mycket potential, framförallt har det potential att växa något enormt. Rollpersonerna kommer in i äventyret när en hysterisk juvelbutiksägare, Broadway Bob, ringer in ett pågående rån. När rollpersonerna anländer på platsen är rånet i full gång. Men äventyret slutar så klart inte med att rånarna fångas. Det visar sig nämligen att Broadway Bob saknar åtskilliga juveler ur sitt valv, och han svär att de var där innan rånet ägde rum. Han kräver att rollpersonerna går i god för försäkringsbolaget, och här någonstans börjar det anas ugglor i mossen. Äventyret drar dock iväg åt ett helt annat håll än jag förväntat mig, och det i sig är rätt trevligt. Jag gillar att bli överraskad.

I Super Squad skickas äventyrarna ut för att lugna ner ett upplopp i ett mutantområde i staden. En person hittas död i en gränd, till synes ett offer för upploppen, men en närmare undersökning av den döda visar att han inte haft med den böljande folkmassan att göra överhuvudtaget. Det är något annat som ligger bakom dödsfallet, och den bakomliggande orsaken tar med äventyrarna på en färd genom korruption och mutanthat.

Cell Division i sin tur öppnar starkt med en belägring av ett tungt traffikerat turiststråk i staden. På den terroristhandlingen följer offentliggörandet av ett mutantmanifest som får anti-mutantrörelsen att formligen explodera. Det är ett intensivt äventyr som rör sig i gränslandet mellan terrorism, fanatism, rasism och rent hat. Självklart finns det underströmningar även i det här äventyret där saker helt enkelt inte är vad de verkar vara.

Av de fyra äventyren i Hard Helix är bokens namne, the Hard Helix, och Cell Division de äventyr som är helt klart bäst, detta trots expansionsmöjligheterna i the Vanishers. Alla fyra är spännande iakttagelser över den mänskliga naturen, och kan förmodligen ge en och annan aha-upplevelse. Texterna är också pepprade med ett säreget sinne för humor, polishumor kan man kanske kalla det. Trots eländet det innebär att råka på människor när deras närstående dött eller då de precis blivit rånade, så finns det ljusglimtar, som turskorna i Cell Division.

Trots allt det här är Hard Helix lite torftig. Det finns en rad spelledarpersoner med att använda i andra sammanhang, men det finns inte så mycket “extramaterial” jag kan ta med mig från Hard Helix tillbaka till Mutant City Blues. Det är så klart inte nödvändigt, men det ger ett mervärde.

Utseendemässigt är Hard Helix inte så där jättemycket att hänga i julgranen. Illustrationerna är lite klumpiga och proportioner sticker iväg lite här och var, omslaget är inte bäst i världshistorien och det är en modul färgad av ett vanligt problem hos Pelgrane Press – det finns korrekturfel hela texten igenom. Den är dock lättläst och texten är tydligt satt så på den fronten har jag inget att anmärka på.
Du får mycket äventyr för relativt lite pengar om du bestämmer dig för att köpa boken. Det är dessutom genomgående hög kvalitet, det är lätt att läsa – särskilt om man sedan innan känner till Gumshoe-systemet och läst ett par äventyr, och det är framförallt helt rätt stämning.

Blått och hårdkokt.