Just nu är det crunch på jobbet. Varandes Avalanche är det dock en crunch det går att leva med, åtminstone för vissa av oss. Work – life balance funkar bra där, kanske på grund av alla småbarnsföräldrar. Trots det har min brist på ork och tid fått mig att dra mig för att skriva om GamerGate. Gör jag det så förväntas jag också att omedelbart stå till svars.

Igår tappade jag tålamodet med spelkulturen. Jag twittrade om det. Det hände ganska exakt 13:59. Det har varit på gång ett tag nu, i och med GamerGates* ursprung som en attack på indiespelutvecklaren Zoe Quinn.

Delar av retoriken och åsiktsbubblan som omger GamerGate känns hotfull och jobbigt, inte minst för att det är en retorik jag känner igen ifrån många andra diskussioner, going on 10 years.

Det som fick mig att börja tappa sugen var reaktionerna på en artikel skriven på The Escapist.

Det som fick mig att tappa tålamodet var en person på Facebook som oavsett vad jag skrev hävdade att vi feminister alltid halar på oss offerkoftan och hey, jag jobbar ju i spelbranschen, så så svårt kan det väl inte vara att få jobb? Och att jag har blivit utsatt för trakasserier är ju bara normalt, det händer alla. Dessutom måste jag ju ha bevis om jag kommer med sådana påståenden.

Jag ville bara förmedla att gapa sexism på spel håller inte längre.
Jag har inget emot dig eller ditt kön. Jag har emot vi ska blanda in genustrams i spelen. När det finns hundratals spel som passar alla.
– Marcus Andronicus

När det gäller Escapist handlar det om att en rad kvinnliga spelutvecklare skrev om deras upplevelser av just GamerGate. Jag twittrade ut artikeln med kommentaren att jag sympatiserade med deras upplevelser. Två sekunder senare hade jag fyra pro-GamerGate i mitt twitterflöde som ville å det bestämdaste poängtera att spelutvecklarnas erfarenhet av GamerGate var falska. Inte nog med att de byggde på “felaktig information”, deras upplevelse av händelserna blev helt avskrivna på grund av “faktafel”.

Kvinnorna berättade om hur de blivit rädda av GamerGate, att det var svårt att prata om företeelsen och att de var rädda för att bli tystade. Reaktionen på den rädslan var alltså att “du har fel”. Håll i åtanke att ursprunget till GamerGate var en veritabel störtflod av hot och doxxning gentemot kvinnan som stod i centrum av allt det här. Håll i åtanke att det gjordes listor på “opålitliga” journalister som ville “förstöra spel” med sin “social justice warrior”** agenda.

Håll i åtanke att så fort Quinns namn nämndes så dröste det in “svar” med påståenden om hur ond, manipulativ och slampig Quinn var, gärna med tillhörande video av valfri konspirationsteorist som “bevisade” vilken dålig människa hon var.

Det här skall då vi som jobbar med spel och är insatta i spel och diskuterar och spelar spel ur ett kritiskt perspektiv bortse ifrån när vi diskuterar vår upplevelse av GamerGate, därför att GamerGate enligt uppgift styrts om till att bli en diskussion om etik inom speljournalistiken.

För mig hänger trakasserierna mot Quinn och för den delen även mot Sarkeesian ihop med den senare GamerGate rörelsen. Det går för mig inte att skilja dem åt, för insprängt i rörelsen finns fortfarande kvinnohatet och sexismen kvar som ett spöke som när som helst kan dyka upp och dominera diskussionen.

När det gäller principfrågorna – en etisk speljournalistik – kan jag hålla med om att det definitivt finns poänger inom rörelsen. Det är sant att speljournalistik har varit och ibland är problematisk, för att inte nämna integritet och hederlighet hos förlagen som tycker att det är helt okej att ta med journalister på strippklubb.

Det är problematiskt, ja, och det hjälper förmodligen inte att det som skrivits om spel – såvida det inte varit i moralpanisk anda – inte fått någon uppmärksamhet i den “stora pressen”, gammelmedia. Finkulturen.

För mig är det dock inte det rörelsen bygger på. GamerGate förknippar jag med en värdegrund som går ut på att tysta kvinnors röster inom spelutveckling och spelkultur och greppen som används för att åstadkomma den här tystnaden har ibland varit brutala.

Att kritisera spelutveckling ur ett genusperspektiv är en infekterad fråga som verkar vara tätt sammanbunden med diskussionen runt sexism och misogyni inom spelvärlden. Det är kanske inte så konstigt med tanke på att de tillmälen som oftast används för att hota eller hata någon är sexistiska, rasistiska eller homofoba, även i spelen. Det är en markering mot de som inte “hör hemma” inom spelkulturen.

Spelkulturen är under tillväxt och den förhoppning som finns om att bevara den helt intakt är omöjligt med tanke på det inflöde av nya spelare som faktiskt sker.

Enligt artikeln i the Escapist verkar dock föregångarna till GamerGate ha uppnått sitt syfte. Kvinnor som jobbar inom spelbranschen är rädda för att prata om GamerGate av den enkla anledningen som jag själv upplever och delar – rädsla för att vara den som utsätts härnäst. Rädsla för att bli utstötta, avskedade eller sämre behandlade.

Apropå #notyourshield så kan jag säga att för tio år sedan hade jag varit en av dem. Jag hade sagt att kvinnor inte alls blir sämre behandlade inom spelbranschen. Jag hade sagt att det inte finns någon anledning att tro att branschen var sexistisk. Det var bara tjejerna som inte pallade trycket. För de var mesiga. Eller inte lika smarta som jag. Så länge du hittar ett sätt att vara en av grabbarna är det nämligen okej att vara kvinna inom spelkulturen. Det är bara när du börjar ha egna åsikter och peka på problem som kriserna uppstår.

Jag har lärt mig att det är få som öppet står på min sida. Stöd sker i tysthet och under radarn för det mesta. Ingen vill råka ut för att bli behandlad som Zoe Quinn eller hennes försvarare.

Resultatet är förutsägbart. Kvinnorna tystnar och spelbranschen och spelkulturen blir fattigare på grund av det.

Vad titeln har att göra med bloggposten? Kommer ni ihåg kartor från medeltiden? Here be monsters.

Fotnötter
____________________________
* Det kvittar för mig att GamerGate will göra om sig till en ifrågasättande rörelse. Hashtaggen skapades av Adam Baldwin, en man vars åsikter jag totalt tappat respekten för. Jag älskar hans rolltolkning av Jayne, men Baldwins åsikter är så lång ifrån mina och för mig så fullständigt oförståeliga att jag har avföljt honpm på twitter. Vanligtvis avföljer jag inte människor enbart på grund av deras åsikter (fettfobiker och träningshetsare är undantaget).
** Enligt Urban Dictionary:

Social Justice Warrior. A pejorative term for an individual who repeatedly and vehemently engages in arguments on social justice on the Internet, often in a shallow or not well-thought-out way, for the purpose of raising their own personal reputation. A social justice warrior, or SJW, does not necessarily strongly believe all that they say, or even care about the groups they are fighting on behalf of. They typically repeat points from whoever is the most popular blogger or commenter of the moment, hoping that they will “get SJ points” and become popular in return. They are very sure to adopt stances that are “correct” in their social circle.