Ursprungligen publicerad på djävulskt beläst
Graham Walmsley har skrivit boken Play Unsafe som med sin tillbakalutade stil vill få oss rollspelare att slappna av lite.
Det är egentligen en remix på Keith Johnstones böcker Impro och Impro for Storytellers. Det Walmsley har gjort är att paketera det i ett mer lättläst format och anpassat det till olika situationer i rollspel.
Grundidéerna är goda och jag använder mig själv av många av de idéer som Walmsley tar upp.
Det finns dock ett problem med boken som jag tycker mig märka hos många självutnämnda experter inom rollspelslitteraturen. De tar ett visst spelsätt för givet – i det här fallet den ultraplanerande spelledaren som railroadar sina spelare – för alla spelledare och utgår ifrån den bilden för att etablera ett nytt sätt att spela på. Jag blir lite irriterad över att traditionellt rollspelande alltid verkar vara tvunget att dissas, och att bilden av den egenmäktige spelledaren fortfarande finns kvar i mångas världsbild. Det Walmsley missar är att det finns ett spektra mellan stenhårt regeltugg och järnvägsspår och kollaborativt skapande av nya äventyr. Det är heller inte värt att lägga några värderingar i hur olika människor spelar. Det är upp till dem. Jag hade varit mycket lyckligare om Walmsley bara hade tagit upp verktygen (som är bra).
Det uppstår också frågor i boken som jag inte får besvarade. Bland annat hur man som spelledare står i status jämfört med andra i spelgruppen och hur det påverkar gruppdynamiken och spelsätten. Det om något hade varit en intressant läsning.
Jag tror inte att du som rollspelar behöver införskaffa boken om du redan har Impro och Impro for Storytellers. De två böckerna täcker mycket väl upp vad Walmsley pratar om, och om du inte känner ett direkt behov av att få böckerna nedpräntade i punktlistor och med förklarande exempel från rollspelsvärlden så är det inte värt pengarna. Om du däremot inte har några av Johnstones böcker är Walmsleys bok värd att kika på.
Läs även andra bloggares åsikter om Graham Walsley, Play Unsafe, spel, rollspel, bok, fakta
2011-12-13 at 10:46
Det problem du tar upp är ju grundläggande för många texter i den amerikanska forgetraditionen. Argumentationen går så här: “Det vi gör är nytt och mycket bättre, för titta här, så uselt det var förr.” Och när någon försöker förhålla sig lite kritiskt och stilla undrar vem som egentligen läste och spelade äldre spel på det där usla sättet, då kommer svaret direkt: “Jag och min grupp gjorde det.” Detta är förstås en form av anekdotisk bevisföring, och den fråga som de där texterna aldrig besvarar är hur det kommer sig att så många älskat och fortfarande älskar de där usla spelen och spelsätten, om nu spelen och spelsätten är så usla.
Jag tyckte Play Unsafe var grovt överreklamerad på t.ex. wrnu. När jag läst boken kände jag mest att jag spenderat två timmar och typ 200 spänn helt i onödan, för boken innehöll väldigt lite nytt. Precis som du säger riktar den sig till en läsare som inte finns (d.v.s. den usla spelaren av usla spel), och de som älskar den är i själva verket samma personer som själva brukar använda den ovanstående argumentationen.
Att man redan vet vad som står i boken har att göra med att äldre spel byggde på sociala och kommunikativa mekanismer som redan finns på plats eftersom de är en del av att vara människa (berätta, komma överens, etablera osynliga regler och normer etc.). De behövde inte tas upp i regeltext om man inte ville ändra ett naturaliserat beteende. I forgetraditionen kallas detta “murk”, och fnyses åt, men faktum är att de här grundläggande sociala aspekter av rollspel är oändligt mycket mer nyanserade och komplexa än vad någon regelsamling förmår beskriva och hantera. Och det är en BRA SAK ™. Det går inte få bort allt murk, och den som har den ambitionen har i mitt tycke inte tänkt igenom saken ordentligt. Vad Play Unsafe gör är i många stycken att försöka sätta ord på något som redan är underförstått. Det tror jag är förklaringen till att man kan uppleva texten dels som en reduktion av något som egentligen är mycket rikare, dels som ett försök att skriva läsaren på näsan.
Tack för en läsvärd blogg!