Den här posten är som titeln antyder återanvänd. Artikeln uppträdde ursprungligen i speltidningen Fenix Nr6/08 och är ett referat av Shelly Mazzanobles handbok – för tjejer.
Confessions of a Part-time Sorceress
Shelly Mazzanoble
Nu är det här förvisso en handbok i hur man spelar D&D 3.5, men eftersom den dessutom riktar sig till tjejer som vill börja spela så tyckte i alla fall jag att det var en intressant bok att läsa, inte minst därför att jag själv är intresserad av varför vi är så få i leden. Tjejerna alltså.
Det första jag känner mig tvungen att påpeka är att boken är skriven av en person som jobbar på Wizards of the Coast. Hon är alltså konstant omgiven av spelet och spelare, och ändå kom hon inte in i spelandet förrän relativt sent, säger hon själv. Nåväl. Jag skall inte ställa mig på någon tvållåda, utan istället referera boken.
Mazzanoble tar upp de mest grundläggande begreppen runt rollspel, med specifik inriktning på D&D 3.5. Hon går igenom rollspel utifrån ett spelarperspektiv, och talar därför till läsaren som en potentiell spelare. Att välja rollpersonens ras och klass ingår i de första kapitlen, liksom tämligen handfasta tips om hur man handlar åt sin rollperson och vad man behöver tänka på när man väljer sin utrustning.
Mazzanoble fortsätter med att på ett begripligt sätt referera hur spelandet går till. Det handlar om grundläggande begrepp och regler, men det räcker en bra bit för en nybörjare. Det är dessutom väl beskrivet och pedagogiskt upplagt med många exempel och tidliga illustrationer.
Som erfaren rollspelare är inte det här något jag känner att jag behöver läsa, men för en nybörjare kan det säkert vara intressant att få en inblick i vad det handlar om, utan påklistrade termer och akademiska avvägar som så lätt kan få åtminstone mig att tappa sugen.
Confessions of a Part-Time Sorceress är en bok som förutsätter att alla som läser den älskar mode och vet vad Jimmy Choo är för något. Tänk Sex and the City möter Dungeons & Dragons. Det enda jag egentligen tycker boken är bra på är att förklara hur spelet går till, tonen känns bedrövligt stereotyp. Visst tar hon udden av fördomarna att rollspelare sitter i mammas källare och käkar chips och spelar D&D, men hon får det att framstå som om tjejer bara kan vara intresserade av att spela om de får lov att köpa designerväskor, baka åt sin spelgrupp och få leka med söta små minis.
Jag vet inte. Jag är kluven. Å ena sidan är det en rolig och ganska instruktiv bok om hur man spelar rollspel ur ett D&D perspektiv. Å andra sidan är det en bok som ganska effektivt exkluderar alla tjejer (och killar!) som inte tycker om Sex and the City eller Keifer Sutherland.
Det som stör mig mest är att det tydligen inte går att släppa en handbok som talar till alla potentiella spelare. Wizards of the Coast måste tjeja till det genom att släppa något som är nischat direkt mot tjejer. För annars fattar de inte hur man spelar. Jag kanske blir arg i onödan, men rubriker som “Does this chainmail make me look fat?” och “Gold Digging” får mig att resa ragg, liksom de små faktarutorna som berättar hur söta tärningar kan vara.
Är du intresserad av att lära dig mer om D&D och tycker om mode – då kanske du känner igen dig och tycker att Confessions of a Part-time Sorceress är kul att läsa. Har du ingen aning om vem Manolo Blahnik är eller för den delen Balenciaga, så finns det mycket bättre böcker som inte ägnar ungefär halva innehållet åt att försäkra dig som spelare om att man faktiskt inte måste dricka läsk med socker i, eller för den delen äta Doritos när man spelar rollspel. Man behöver inte ha finnar heller faktiskt! Och man kan läsa D&D Player’s Handbook när man tränar! OCH man kan skaffa en söt mini och rosa tärningar!
Med det sagt så vill jag trots allt påpeka att boken har sina poänger. Till exempel den övergripande poängen som handlar om hur roligt det faktiskt är att spela rollspel, något jag med jämna mellanrum glömmer eftersom jag ofta är så upptagen med att göra research, jobba och administrera runtom spelhobbyn istället för att faktiskt spela. Mazzanobles bok fick mig att längta efter att dra ihop ett gäng spelare, skapa en lämplig Dungeon och med liv och lust kasta mig in i levlandet på allvar.
Läs även andra bloggares åsikter om Shelly Mazzanoble, Confessions of a Part-time Sorceress, bok, recension, rollspel, spel
2010-11-02 at 08:27
Vissa personer, som är väldigt fast i sina roller och sociala normer, behöver kanske lockas över ett steg i taget. Som du skriver, är det viktiga inte att kommunicera just hur roligt det är att spela rollspel? Det kanske är att betrakta som fulknep att göra anspelningar på hur gulliga tärningar kan vara, men samtidigt kanske formen är just den som kan få en annars väldigt skeptisk tjej att läsa dokumentet. När man väl vunnit deras intresse kan man ta nästa steg.
2010-11-04 at 02:36
Absolut, så är det säkert. Och eftersom jag skrev den här artikeln för drygt två år sedan så innebär det också att jag inte alltid håller med mig själv ens :).
Mazzanoble ÄR faktiskt väldigt rolig när hon skriver, men själv hade jag aldrig blivit såld på de grunderna hon använder som argument. Lyckligtvis är inte jag “alla tjejer”… 🙂
2010-11-04 at 09:58
Jag har inte läst boken, men däremot Mazzanobles kolumner på Wizards webbplats samt i Dragon.
Jag kan inte annat än hålla med dig: Hon skriver underhållande och nybörjartillvänt. Den viktigaste poängen hon lyckas förmedla är att Dungeons & Dragons (och, by association, »rollspel«) faktiskt inte är så jävla krångligt som man kan förledas att tro om man kollar på regelböckerna.
Tyvärr vänder sig knappast Wizards webbplats, och framförallt inte Dragon som ju kräver en aktiv prenumeration, särskilt mycket till nybörjare – så den tilltänkta målgruppen lär inte hitta hennes texter i brådrasket.
Vem som ska köpa boken förstår jag inte heller. Kommer någon som inte redan befinner sig i hobbyn att plocka upp den i bokhandeln?
2010-11-04 at 12:41
Självklart kommer folk plocka upp den, den är ju skääär!!
2010-11-10 at 02:42
Vilket ös!
“Does this chainmail make me look fat?” känns som en retorisk fråga riktad rakt till mig. Och alla andra som börjar känna åldersnojjorna, för den delen.
Jag tror att just “gullighet” i en del fall kan brygga mellan killar och tjejer. I said WHAT? Jo, just det. För om vi låter stereotyperna tala är det väl lite såhär
Killar sitter och homosocialiserar. “Shit vad vi är tuffa”
Tjejer kommer förbi. “Får vi vara med?” säger de.
“NÄ”, svarar killarna. “Vi gör tuffa och farliga killgrejer”.
“Skitsnack” svarar tjejerna. “Ni sitter pillar med era gulliga tärningar och leker med plastgobliner”.
“Eh, jo så är det väl lite faktiskt” svarar killar generat. “Fast om ni skulle pröva skulle ni också tycka att det är tufft”
“We triple dare you!” svarar tjejer.
“Ok. Ta en goblin så provar vi att heterosocialisera lite”
“Gulligt” är, vare sig en vill det eller inte, ett kraftfullt vapen när det sägs till killar om något som killar gör.