Den här posten är som titeln antyder återanvänd. Artikeln uppträdde ursprungligen i speltidningen Fenix Nr 2/09 och är ett referat av Gaming as Culture, en rad essäer om spel och spelande.

Gaming as Culture – Essays on Reality, Identity and Experience in Fantasy Games
Redaktörer: J. Patrick Williams, Sean Q. Hendricks och W. Keith Winkler
Det här är en samling essäer av en grupp forskare som inte enbart är forskare utan även spelare i en bred bemärkelse. Det handlar om analyser av allt från semiotiska sammanhang i en omgång magic till hur manlighet skapas i onlinerollspel.

Vissa av essäerna är både imponerande och intressanta, men jag får också intrycket av att det är akademiker som velat rättfärdiga och befästa sina favoritspels kulturella status genom att förläna dem en air av bildning.

Efter att ha läst Gary Alan Fines bok “Shared Fantasy” är dessutom “Gaming as Culture” en betydligt mer splittrad och svårsmält nöt. Redaktörerna har försökt dela in boken i tre delar – verklighet, identitet och erfarenhet, men sammanhangen känns ändå spretiga.
I flera essäer har forskarna använt sig själva, inte bara som forskare utan som deltagare i de studier de utfört. I mina ögon finns en risk för överdriven subjektivitet i de ämnen som behandlas och därför också en risk att forskarna framställer det de granskar i en positiv dager eller undanhåller information som inte passar in i deras studie och de resultat de hoppas på. Endast en av forskarna, Csilla Weniger, har poängterat varför hon valt sig själv som forskningsobjekt.

De första tre essäerna är de som känns språkmässigt tyngst, vilket är synd eftersom de behandlar det redaktörerna har valt att beteckna som “verkligheten”, det vill säga hur spelare förhåller sig mentalt till sina spel. Det här är intressant forskning, inte minst för att det ger den trogna spelaren en möjlighet att med vetenskapliga medel, eller hur det nu kan uttryckas, bemöta den kritik som spelaren kan träffa på när som helst i sin vardag. Främst handlar det om sammanblandningen mellan rollpersonens och spelarens egen identitet och hur de olika lagren skiljs åt, både i spel och i spelarens eget huvud. Att känna till den här uppdelningen kan vara positivt inte bara för ens egen del, utan även när jag som spelare skall berättiga mitt spelande för kritiker som påstår att jag inte kan skilja på spel och verklighet.

En poängtering – som förvisso görs i fotnoterna till nästan samtliga essäer – är så klart att de som studeras är nästan uteslutande män. Det här kommenteras av en av forskarna med att det “kan ha färgat studierna något”.

Det andra området, identitet, är den del jag själv fick ut mest av. Den tar upp hur en spelare bygger sin identitet inom fantasy-spel och vad spelaren får ut av spelupplevelsen. Dels för att jag är intresserad av vad som driver en spelare att spela och dels varför rollspel och spelhobbyn överhuvudtaget är såpass könsrollskonservativ som den är. Essäerna är dessutom mindre teoretiskt torra än de föregående texterna.

Den sista delen i boken handlar om upplevelsen av att spela och hur spelaren i sig upplever sin situtation och vad som får henne eller honom att spela ett spel. Nu tar boken steget tillbaka in i de lite torrare akademiska uttrycken igen, men även här finns många bra tankar.

Det här är långt ifrån en praktisk bok om rollspel, eller för den delen spel. Det handlar om teorier bakom varför spelare spelar som de gör och vilka mekanismer som ligger till grund för beteenden och liknande inom spelhobbyn. Det är alltså ingen handbok som kan hjälpa till när det handlar om att bli en bättre spelledare eller bygga bättre spelvärldar – såvida man inte är intresserad av hur metaspelandet går till och vilka områden som influerar och påverkar en spelsituation.

Sammanfattningsvis handlar det här alltså om en mycket teoretisk bok om rollspel, som tar upp många skilda ämnen på ett ganska högt och överskådligt plan. Det är ingen handbok, men det kan vara intressant för den som vill förstå mer av mekanismerna bakom rollspelande och fantasy-baserade spel i stort. Den är inte lika sammanhållen och heller inte lika välskriven som Gary Alan Fines “Shared Fantasy”, men den tar upp ett par ämnen som Fines bok inte går in på.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,