Recensionen publicerades ursprungligen i speltidningen Fenix nr 4, 2010.
Deus Vult, Mongoose Publishing
Deus Vult handlar dock inte om vare sig korsriddare eller tempelriddare, utan om en hemlig orden som med kristendomens goda minne ägnar sig åt att jaga diverse övernaturliga väsen, kättare och trollkarlar.
Även om jag till en början känner lite gäspvarningar när jag läser boken dröjer det inte mer än ett par sidor innan jag är helt kär i spelvärlden. Det är tempelriddare på speed! Eller kanske snarare tempelriddare på steampunk. Själva upplägget är inget direkt nytt, kristen orden möter crazy science, men det är skrivet med så mycket självdistans och med glimten lysande i ögat så jag kan inte annat än att bara älska spelvärlden.
Så här ligger det till – av en eller annan anledning (som man lustigt nog kan slå fram med en T10) så har jag som rollperson hamnat bland de svarta munkarna i Ordo Acerbus Devotio (tee hee, MIB-munkar!), som spenderar i princip all sin tid med att leta reda på kättare och magiker som ägnar sig åt aktiviteter som de inte borde ägna sig åt. Spelvärlden tar sitt avstamp i 1100-talet och innehåller följdaktligen precis rätt dos av kristen fanaticism och smygande diabolism för att det skall fungera.
Till sin hjälp har de svarta munkarna en alldeles egen M, en lagom galen munk som med jämna mellanrum spottar ur sig sådana briljanta verktyg som mässingshuvudet som består av ett huvud i mässing som i princip är en primitiv AI-maskin, korsriddarbladet som är någon slags cirkelsågssvärd som man pumpar upp med handkraft och stridsrökelsekaret som används som någon form av kedjevapen. Bara tanken på att dänga en demon i skallen med ett rökelsekar får mig att småle.
Briljansen i Deus Vult ligger dock inte enbart i de underbara vapnen och prylarna, utan i den omsorg som lagts ner på att skapa en för spelledaren effektiv bok. Informationen är koncis och lång nog för att sätta hjulen i huvudet i rullning. Det går inte att ta sig en sida framåt utan att drabbas av äventyrsinspiration, upplägg för kampanjer och känslan av att det författaren varit ute efter i boken är att ha ruskigt roligt i spel. Deus Vult är på något sätt en bieffekt av att spelarna skall ha roligt och det märks. Det här om något är en modul som uppmuntrar till eget skapande och den gör det på ett så otroligt bra sätt. All information och alla tabeller är befogade och vettiga. Jag förstår resonemanget bakom varenda en av dem.
Nu låter det som att Deus Vult är det Bästa Som Någonsin Släppts i rollspelsväg, och det är det ju så klart inte, men om det är så att spelgruppen är intresserad av en lite övernaturligt smaksatt kampanj i korsriddartidens Europa så är Deus Vult ett utmärkt val.
Jag tycker också mycket om att författarna har tagit sig tiden att förklara hur man ser på kvinnor inom Orden. Det går nämligen att spela kvinnliga rollpersoner, och även om de ses ner på, så är de också en vital del av Orden. Man måste helt enkelt ha dem med, eftersom Orden blir fattigare utan dem. Nu kan jag i och för sig tycka att spalten med “kvinnoinfo” var lite kort, men till skillnad från många andra pseudohistoriska rollspel så fanns den där, och det betyder mycket för mig som är både tjej och rollspelare.
Layouten är lättläst och tydlig, väldigt ren, men effektiv. Jag är inte helt förtjust i mixen av en mängd olika typsnitt till rubriker och liknande. Illustrationerna rör sig mellan riktigt bra till medelmåttiga, men de gör så att säga jobbet och lyfter en annars ganska tom layout ett par snäpp.
Den korta versionen lyder att Deus Vult är till för de som vill spela steampunksmakande Men in Black-munkar på 1100-talet. Övriga göre sig förmodligen icke besvär.
Läs även andra bloggares åsikter om recension, fenix, rollspel, spel, deus vult, mongoose
Leave a Reply