Nu har jag precis spelat färdigt Mass Effect-serien igen. Jag har en bunt genomspelningar, alla med olika klasser, konfigurationer och strategier. Det enda som inte ändrar på sig är Shepards nylle. Jag har till och med spelat tvåan och trean på PS3 ett par gånger och ettan på PC. Jag kan inte hjälpa det. Mass Effect har ett enormt omspelningsvärde för mig. Och nu har ju Mass Effect 3 fått ett extended cut också, vilket gjorde de sista skälvande timmarna (jag var förstås tvungen att spela om slutet fyra gånger) till en nyhet för mig. Och jag har spelat med olika squad mates. Den här posten är följdaktligen en GIGANORM SPOILER.

Det jag vill inleda med är att jag inte hade ett problem med det förra slutet. Det var inte en issue för mig. Möjligtvis att jag saknade closure men i övrigt gillade jag slutet. Jag citerar mig själv (lite småviktigt så där) om Shepards slutstation:

För att använda en god väns uttryck så är det en transformationsprocess – en metamorfos från det som är mänskligt till det som är övermänskligt. Det är en filosofisk och metafysisk triumf i det att det handlar om en övergång, en förändring som leder en person från ofärdig människa till mytologisk varelse. Jag hoppas och tror att det inte är en slump att vapnet som skall förinta Reaperhotet en gång för alla kallas Crucible, smältdegel. För mig går tankarna omedelbart till en alkemisk process, där Shepard genom tre spel andligen förädlats, renodlats och förfinats för att slutligen kunna bli den katalysator som förändrar världen. Kom ihåg att inte ens Catalyst själv klarar av att välja väg. Det måste Shepard göra. Det är en inre resa lika mycket som en yttre resa och att se Shepard enbart som en pangande spelarperson utan själ är för mig helt otänkbart. Jag har också under tre spel förädlat min uppfattning om Shepard, om vem hon är och vilka motiv hon har, varför hon fortsätter kämpa, trots ett gigantiskt misstroendevotum från i princip alla som hon bryr sig om. Tillsammans har vi gått igenom stegen för att förädla, för att förfina det Shepard representerar.

Det finns fortfarande kvar i det förlängda slutet. Men där finns också en tydligare uttalad tanke runtomkring just förädlandet. Catalyst säger att Shepard dels är den första organiska varelse som nått så långt som hon gjort, men även att hon är det elixir som kan skapa syntes eller kontrollera Reapers. Kanske på grund av att hon hamrats på städet under tre spel. Det har också tillkommit en scen med Kaidan i slutet som bara… åh… De vet verkligen hur de skall spela på känslosträngarna, de där BioWare-författarna. Needless to say, Shepard lämnar honom i säkert förvar på Normandy och rusar själv mot en säker död och Kaidan får mig att ångra varje steg jag tar som Paragon. Åh vad jag vill att min Shepard skall vara Renegade och bara DÖDA Reapers för att få komma tillbaka till honom. Nåväl.

Det finns fyra slut, som sagt. Japp. Kontroll fungerar på samma sätt som tidigare, det vill säga Shepard dör och går upp i atomer, men epilogen är i form av Shepard som jättereaper som berättar hur allt är bra nu. Typ. Det andra valet är destruction, och det är det enda slutet där Shepard faktiskt har en chans att överleva. Synthesis får man bara om man har förutsättningar för ett “perfect ending” och det borde väl typ alla som läser den här bloggen känna till att jag gnetar mig till varje gång. Syntes och kontroll är fortfarande de slut jag är mest bekväm med, men jag skulle inte ha något emot att kunna tanka ner min Shepard i en EDI-kropp för att hålla stackars Kaidan sällskap. Att den mannen inte har gått sönder, det fattar jag inte.

Det går också att vägra göra ett val. Fuck you Catalyst! Jag vill inte välja! Din lilla skitunge! Det är det valet jag gör först, efter att ha kämpat mig hela vägen till slutet med Lena Shepard. Jag vet att det finns många som tycker att det fjärde alternativet är ett långfinger i ansiktet på spelaren, men hallå! Det visste ni väl innan? Att Reapers var oövervinnerliga utan ett supervapen? Jag har inga som helst problem med det. Det som är lite roligt är att se Liara T’Sonis sparade data och hologram. Det är fint. Och jag uppskattar valet att slippa välja. Det går helt emot min Shepards principer, men jag gjorde det ändå.

Jag borde kanske påtala att jag fortfarande – med ett ogillande som närmar sig hat – tycker att slutstriden innan jag lyckas avfyra Thainxmissilerna är lite väl hektisk. Alla dessa förbannade Banshees och Brutes. Men payoffen är desto mer fantastisk nu. Inte nog med att jag får säga farväl med gråten i halsen till Kaidan och Liara (andra genomspelningen blir det Garrus och James – och det innebar för övrigt två timmars pangpang. Bara för att jag ville se vad de sade när jag lastade på dem på Normandy), men det är mycket som har tillkommit i slutet. Åka ljus upp till Citadellet är fortfarande samma grej, men att springa till ljusstrålen har utökats ganska kraftigt, däribland med att berätta för Kaidan att Shepard faktiskt visst älskar honom och sedan se på när han ser ut som en ledsen hundvalp när Shepard drar in i lejonets gap.

Konversationen med Catalyst har också utökats även om jag inte förstår den mer nu bara för att jag får mer förklarat. Det är fortfarande mycket “due, det där tänker jag inte berätta” och en mängd cirkelargument runt vilka som satte igång hela shebanget.

Jag har som sagt spelat alla fyra slut och de skiljer sig ifrån varandra numera, tack och lov. Är det fortfarande en bra spelserie? Hell yeah. Precis som i Dragon Age Origins kan jag på slutet göra ett val som påverkar min hjältinnas överlevnadsmöjligheter och båda de valen sker på bekostnad av något annat. Den största skillnaden är att Mass Effect är en sammanhängande spelserie, medan det inte känns lika sammanhållet i Dragon Age-serien. Å andra sidan är Origins ett mycket längre spel.

Shepard är fortfarande en hjälte. Det enda de nya sluten har gjort är att visa på hur mycket hon offrar av sin egen lycka för att rädda en galax som innan den ställs inför fullbordat faktum hånar och ignorerar henne. Om något hade jag velat att Shepard fick ett par månader på sjukhus och sedan ett par till på spa tillsammans med Alenko för att fördriva alla demoner som onekligen kommit med kampen för att rädda universum. Samtidigt vet jag att jag inte hade varit lika nöjd om Shepard utan att behöva betala för det överlevde. Så övermänsklig hon än är är Shepard ändå bara människa och de svåra valen, de jobbiga valen och de känslomässigt skitdåliga valen är fortfarande det som definierar Mass Effect-serien för mig. Om jag hade fått Shepards eller EDIs överlevnad gratis hade jag inte varit lika känslomässigt investerad i spelet. Nu är det en tung session att spela igenom den sista installationen av Mass Effect. Jag vet att det är slut nu, och oavsett hur mycket Shepard förtjänar det så blir det inga lyckliga slut för henne.

Bra jobbat BioWare. Fortfarande.