Jag läser i dagens DN att Caremas anställda fick spela ett spel för att få rätt inställning och en attityd som vad jag förstår går ut mest på att bespara på olika håll. Och inte på ett bra sätt. Äldrevården i Sverige är eftersatt, men det har jag vetat under en lång tid, eftersom jag har personer som jobbar med vård i familjen, för att inte tala om just äldre släktingar.

Det Carema har använt spel till är dock mer av ett indoktrineringsverktyg. Det är svårt att se hur “frågesporten” annars skall tolkas. Men det öppnar upp för diskussion om hur spel används, och hur ett verktyg som i de flesta fall är lustfyllt och positivt även kan vändas till att bli något som orsakar olust och fruktan hos de som spelar. Det hela ligger förmodligen i belöningssystemet. Hur många av er skulle känna sig bekväma med att iakttas, protokollföras och analyseras utifrån svaren på en frågesport? Förmodligen ganska många, eftersom det finns tonvis med sådana spel på exempelvis Facebook – man kan till och med göra egna. Men där är resultatet inte något som skapar otrygghet hos den spelande, snarare tvärtom. Resultatet är tydligt redovisat. För Caremas personal finns ingen sådan trygghet. Dessutom hänger mer än resultatet på svaren. Även den anställdas anställningstrygghet kan komma att råka illa ut som ett resultat av, tja, resultatet. Det är i alla fall intrycket jag får av DNs artikel.

Exemplet ovan är att använda spel som något ont. Det är fortfarande ett läroverktyg. Som de flesta vet som besökt discordia tidigare handlar spel ofta om att lära sig något. Spel och lek är en mycket effektiv metod att lära sig sociala normer och beteenden som belönas av den kultur man befinner sig i. Caremas spel verkar mest handla om att belöna beteende som är etiskt och moraliskt tveksamt. Men feedbacken blir den samma. Gör du som Carema vill när du spelar spelet blir du belönad. Gör du inte som de vill blir du bestraffad.

Den här metodiken har jag talat om förut när jag har pratat om spelkultur. Ett spel som belönar dig för en viss handling pushar dig att genomföra den handlingen, eftersom du annars inte får någon belöning. Witcher och Saint’s Row, GTA m.fl. har den här snedvridna belöningskulturen när det gäller exempelvis kvinnor. Caremas spel har samma belöningskultur, fast här leker man med människors välbefinnande – på riktigt.

Jag anser att etik inom spel är en underskattad diskussion. Ofta hamnar det hela i moralpaniksträsket med en gång, det vill säga att spelens försvarare låser diskussionen med en gång och kallar den som vill diskutera för moralpaniker. Det är ju också ett spel, men här handlar det om sociala regler istället. För vem vill ses som hysterisk? Nåväl. Min poäng är att det finns belöningssystem som haltar ur ett etiskt perspektiv, och som synes i Caremas fall får det belöningssystem som sätts i bruk just där faktiska negativa konsekvenser – om inte annat så för de anställda som mår dåligt av det. Jag tvivlar på att de belöningssystem som finns i datorspelen jag nämnde bidrar till att någon mår dåligt, i alla fall på samma direkta sätt som Caremas anställda. Däremot är jag ganska övertygad om att de bidrar till andra typer av beteendeförändringar och kulturella förhållningssätt som får fäste inom en specifik miljö. Våldtäktskulturen inom spel är ett sådant exempel.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,