Som alla säkert vet vid det här laget så dog en DIF-supporter igår i Helsingborg. Han blev misshandlad till döds av en eller flera personer och dog en stund senare på sjukhuset. Det är fruktansvärt. Det är inte bara hemskt att en människa gått bort, men jag tycker sättet personen dog på är fullständigt meningslöst och vidrigt. Han dog genom att gå på en fotbollsmatch. Det är inte rätt. Det är inte okej att vi i dagsläget riskerar döden av att hålla på “fel” lag i fotboll. Mina djupaste sympatier går till offrets vänner och familj.

Det är dock inte det den här bloggposten skall handla om.

De som rör sig i spelkretsar har säkert inte missat Ken Olofssons inlägg i debatten där han explicit säger att våldet var inspirerat av spel och implicit att samhället borde göra något åt det. Ungefär 4:30 börjar Olofsson prata om spelvåldet. Nedan följer en transkription av vad han säger.

”Alltså, det är ju en grupp människor som är intellektuellt understimulerade, och jag tror att de är inspirerade av TV-spelsvåldet där man slår på huvuden och sticker ner människor och sedan går man ut och gör det i verkligheten, och det kan ju inte klubbarna göra så mycket åt mer, utan det är ju som sagt ett samhällsproblem, och jag tycker att samhället uppträder väldigt svagt.”

Jag erkänner villigt att jag är en av de första som ställer mig på barrikaderna för att påstår att spel behöver innehålla mer än våld. Mer än våldskonflikter. Men jag är också en av dem som väljer att läsa forskning och artiklar på ämnet för att se hur spel påverkar och hur vi blir som spelande människor. Det är viktigt att veta vad en håller på med, i synnerhet om en som jag är yrkesutövande spelutvecklare.

Än så länge finns det inget som tyder på att spel leder till våldsamt beteende, på ungefär samma nivå som det på 60-talet inte fanns något som tydde på att rocken ledde till våld eller sexuell lössläppthet (vad det nu skulle vara för fel på att vara sexuellt lössläppt, men vissa gillar tydligen inte sådant). Inte heller ledde böcker på 16- och 1700-talet till att läsare blev helt förslappade och bara ville läsa böcker dagarna i ända.

Den här rädslan kallas för moralpanik. Jag klipper från Wikipedia – inte för att wikipedia på något sätt är ofelbart, men för att det finns en bra förklaring där:

Termen ”moralpanik” används ofta i situationer då det av någon grupp förespråkas att det är nödvändigt att skydda barn och ungdomar från demoraliserande påverkan från populärkultur eller nya medier.

– källa

Statens Medieråd har inte kunnat hitta ett samband mellan så kallade våldsspel och faktisk, fysisk aggression. Istället hittade man ett samband mellan våldsamma spel och mental aggression, en aggression som enligt uppgift höll i sig mellan 4 – 30 minuter.

Det finns en omfattande mängd forskning som visar på ett statistiskt samband mellan VS och aggression. Mycket av denna uppmätta aggression rör endast mentala processer och
inte våldsamt beteende. Vidare finns det inga belägg för att VS orsakar aggressivt beteende.

– Källa

Man har alltså inte kunnat fastställa att våldsamma spel orsakar våldsamt beteende. Påverkanseffekten – som Medierådet skriver – är så liten att den i jämförelse med andra faktorer som påverkar uppkomsten av våldsamt beteende är “synnerligen svag”.

Jag har läst en hel del av de rapporter som Medierådet tar upp. Många av dem lider av metodologiska brister, det vill säga att de inte håller när det kommer till bevisföring. Att det med jämna mellanrum fortfarande poppar upp påståenden som Ken Olofsson kommer med i inslaget i SVT är inte bara oseriöst, det är även dåligt påläst. Jag förstår att Olofsson blev chockad av hur dagen föll sig, det hade jag också blivit.

Jag hade dock inte skyllt på ett fenomen som är så avlägset från fotbollsvåld, vare sig implicit eller explicit. Det jag läser ur Olofssons kommentar är att han anser att våldsamma TV-spel bör bära hundhuvudet, och att samhället bör göra något åt det. Min kontring blir att det förmodligen är bättre att se över rutiner runt fotbollsmatcher, att börja svartlista “supportrar” som bara är där för att bråka, att ta itu med maskeringsförbudet – dvs att en inte får gå maskerad på fotbollsmatcher – att titta på hur Tyskland löste sina problem med huliganvåld och att ta itu med problemet istället för att titta på något som inte har med fotbollen att göra.

Nu var Ken Olofssons ett litet inslag i en större diskussion, men redan att det ens dyker upp är ett problem för spelkulturen. Därför att vi reagerar stenhårt och skoningslöst på sådant här, åtminstone i vissa kretsar. Vi har också ett problem att ta itu med. Inslag som Ken Olofssons gör det tyvärr svårare för oss att komma tillrätta med våra egna huliganer. Alla de som hatar på nätet, i forum och i onlinespel. Som hotar, bråkar och är allmänt aggressiva.

Ken Olofssons och liknande kommentarer gör att leden sluts samman och att spelkulturen blir mindre mottaglig för både kritik och förändring, till och med av oss som älskar spel och inte vill mediet något ont.