Det rör sig mycket ute i pressen nu om spelet vi håller på med. Mina kollegor är stolta, och det bör de också vara, över det vi har skapat. Jag kan inte känna samma koppling till mitt arbete och det jag har gjort.

Dels därför att inget av det jag har gjort än så länge syns i spelet, men även för att det finns områden med spelet som är problematiska för mig. Jag tänker inte gå in på exakt vad det är som inte fungerar för mig, för det får jag inte lov att göra.

Däremot tänkte jag prata lite om att jobba med spel som inte stämmer med ens egen uppfattning om världen och hur det begränsade utbudet av spelstudios påverkar åtminstone min yrkesmässiga stolthet och vad jag känner att jag kan stå för.

Jag jobbar med trippel-A-spel. Av hävd är det den typen av spel jag även ofta sågar hårt här på discordia på grund av den bristande jämställdheten i spelen, kvinnosynen eller den totala bristen på kvinnor överlag. Detta leder ofelbart till inre konflikter. Jag är en principfast människa, en moraltant, nitisk. Alla de där orden känns negativa, men för mig stavar de integritet. Det betyder också att när jag jobbar med ett spel som inte tar hänsyn till kvinnor, som har en manlig huvudroll, som är sexistiskt (nota bene: jag har jobbat på fler spel än Mad Max, så den här kommentaren gäller inte nödvändigtvis det spelet) eller problematiskt ur en våldsaspekt, så måste jag även kompromissa med mina principer. Jag måste åsidosätta mina egna erfarenheter och preferenser för att göra ett spel som jag ur ett eller annat perspektiv tycker är fel.

Att kunna jobba med något jag av principskäl även tar avstånd ifrån ser jag som professionalitet. Men det är också jobbigt att veta att trots mina högljudda protester så händer det ofta absolut ingenting. Inte något. Det som kan ske, och har skett vid ett flertal tillfällen är att spelutvecklaren jag jobbar med säger “ja, det här är ju förjävligt” och börjar försöka åtgärda situationen. Då kommer allt som oftast förlagen och säger “nej”. Så situationen kan mycket väl vara något som även utvecklarna upplever som besvärlig, men inte kan göra något åt av en mängd olika skäl, varav det största ofta är pengar.

Å andra sidan är de flesta av utvecklarna män. Förmodligen även en del av målgruppen. Förmodligen är de stolta, glada och nöjda över vad de gör. Och in valsar jag, med skammen över att svika mina medmänniskor och bidra till att spelkulturen är som den är, för det är exakt det jag gör. Jag jobbar i många fall med att vidarebefordra en syn på kvinnor som mindre värda, mindre intressanta, stereotyper som manipulerar med sitt utseende och utövar känslomässig utpressning på spelarpersonen. Spel där den vita heterosexuella mannen ses som skapelsens krona, den oemotsagda härskaren i en totalt patriarkal värld där våld är den enda diskussionsformen och spelarpersonerna är totalt schizofrena – våldsamma ena sekunden och fromma som lamm i cutscenes.

För mig leder det här inte till stolthet över ett arbete som gjorts bra, utan snarare skam. Jag kan ofta inte stå för innehållet i ett spel jag gjort, vilket också utesluter mig ifrån gemenskapen som skapas när vi jobbar. Visst kan även jag uppskatta en väl genomförd smäll på käften, men det gör inte att jag automatiskt uppskattar en kvinnlig ickespelarperson som passivt tittar på när hjälten agerar och bidrar till synen på kvinnor som passiva ögongodisobjekt.

Det här är ett stort problem för mig. Och för er som då påpekar att det bara är att sluta jobba med den typen av spel – vet ni hur svårt det är att få jobb inom spelbranschen (för en kvinna) och hur osäkra de jobben är? Har ni någon aning om hur litet urval det finns? Om statusapparaten som konstant ligger och maler och säger “du måste jobba med trippel-A, annars är du ingenting”? För att jag skall kunna försörja mig måste jag ta vad jag kan få, så enkelt är det. Jag har jobbat som lokalvårdare av den enkla anledningen att jag som har en 5-årig högskoleutbildning inte kunnat få jobb, och även om jag har principer har jag också en önskan om ett liv som inte innehåller ekonomisk oro. Så för att få jobba med spel måste jag tumma på mina principer.

Tummar jag på mina principer känner jag ingen stolthet över det jag gör.