Recensionen publicerades ursrpungligen i speltidningen Fenix, nr 6 2007

Det första jag slås av när jag får Tannhäuser i händerna är att det är otroligt läckert. Det ser så bra ut att man verkligen vill att det skall vara lika bra att spela. Mina förväntningar är höga när jag öppnar lådan som innehåller mycket av det jag tycker om, miniatyrer, en snygg tvåsidig spelplan och många brickor. Mitt hjärta tar också ett skutt av glädje när jag ser ziplocpåsarna som ligger med i förpackningen. Men där tar tyvärr glädjen slut. Tannhäuser är ett ofärdigt spel, vilket märks rätt omgående när man börjar spela.

Spelkonstruktörerna har varit hårt inspirerade av first person shooters när de har byggt Tannhäuser. Det finns tre svårighetsgrader – lätt, medium och svårt – och det finns en hög med spellägen tagna direkt från FPS-genren. Eller vad sägs om deathmatch, domination game, capture the flag och story mode? Man har också plundrat rollspelarna på rollpersoner med färdigheter och utrustning. Det finns fem spelarpersoner per lag (tyskarna vs. amerikanare/ engelsmän), alla med sina särskilda specialiteter. En annan sak som jag tror kan vara riktigt bra är de möjligheter man har att välja utrustningspaket till sina spelarpersoner, samt möjligheten att själv kunna skräddarsy utrustningen.

Story modet ryckte genast tag uppmärksamheten och jag letade efter scenarion man skulle kunna spela, men det visar sig att det är helt upp till de som spelar spelet att hitta på dem. Varför det?! Jag vill ju bli introducerad till Tannhäuservärlden! Jag vill veta vilka onda planer den snygge zombietysken Hermann von Heïzinger smider! Men icke.

Att sätta upp spelet tar inte särskilt lång tid (om man räknar bort tiden det tar att sortera brickorna), det finns tydliga instruktioner för vad som gäller för varje spelläge (vilket i sig får mig att ramla baklänges av häpnad), och det är inte alls komplicerat – förutsatt att man hittar regelavsnittet man letar efter. Det är ett snabbt och dödligt spel, men det tar ett tag innan man kommer in i hur alla vapen och specialförmågor som finns för de olika spelpersonerna fungerar.

Spelplanen är intressant. Den använder något som kallas pathfindersystemet, färgade cirklar som visar på vilken line of sight och line of fire du har. Det är en god tanke, men det känns som att konstruktörerna hade kunnat lägga bara lite mer tid på att få det att bli perfekt.

Det finns med andra ord brister. Bland annat får man spendera mycket tid med att jämföra de små bilderna på brickorna med de i utrustningslistan, eftersom det inte nämns på brickorna vad det är som avbildas. En del av de vapen man använder känns också ologiska och obalanserade.

Regelboken är ett kapitel för sig, och därtill en layoutmässig katastrof. “Lättläst” var förmodligen inte ett ledord för dem som designade den. Inte heller har de lagt särskilt mycket tid på att strukturera regelavsnitten så att man faktiskt hittar det man letar efter. Och man kommer att leta, tro mig. Största delen av spelomgången gick åt till att hitta regler för de situationer som uppstod, och man får ett starkt intryck av att personerna som designat spelet inte brytt sig om att speltesta. Bland annat kan det nämnas att vissa symboler på spelplanen inte ens finns med i regelhäftet, samt att beskrivningen av hur man sköter inventariet finns att läsa om under hur man ger varandra utrustning. Inte helt optimalt, med andra ord. Det saknas också regler, alternativt hittade vi dem inte när vi spelade, och delar av de regler som finns är svåra att förstå eftersom de är luddigt skrivna.

Det de dock lyckats med är att sätta en god stämning. De få texter som finns med för att beskriva spelets setting är välskrivna och ger mycket inspiration. Vilket bara gör resten av spelet till en ännu större tragedi i misslyckad speldesign.

Kort sagt är Tannhäuser ett spel som vill så mycket, siktar så högt och faller så platt. Det här är inget man köper och spelar rakt av. Det kräver att man bygger om det för att balansera upp det. Är man inte intresserad av att bygga om brädspel skall man alltså inte inhandla Tannhäuser.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,