Jag klipper ifrån min recension av Kagematsu i Fenix:
Kagematsu handlar om en vandrande ronin som av en slump hamnar i en by som vilar under ett hot. Kvinnorna i byn försöker få Kagematsu att stanna kvar för att hjälpa dem emot hotet. Skam, heder och kärlek är byggstenarna som utgör Kagematsu, inga direkt lätta känslor att ta sig an, men Kagematsu klarar det ganska bra, trots allt. Byns kvinnor har en rad sätt de kan försöka vinna hans kärlek på, och varje försök som lyckas sänker hotet mot byn. Huruvida försöket får Kagematsu att bli mer förälskad är upp till spelaren som spelar Kagematsu. Det som är mest intressant med rollspelet är att Kagematsu enligt reglerna måste spelas av en kvinna.
As it happens har jag ett ex av Kagematsu över. Kagematsu ges ut av Cream Alien Games, så är du intresserad av korta och eleganta rollspel (och inte vinner tävlingen) så rekommenderar jag verkligen att köpa ett ex.
Tävlingen pågår till på tisdag i nästa vecka, alltså den 12/7. Jag stänger för bidrag kl 12:00 på dagen och annonserar ut vinnaren lite senare när jag gjort mitt urval.
Hur vinner du?
Genom att berätta om din finaste kärleksskildring i rollspel. Har din rollperson någonsin varit kär? (För att inte begränsa för mycket så går det bra att beskriva konsoll-/datorspelskärlekar också, men penn- och pappersrollspel premieras).
Skriv en kommentar i kommentarsfältet med din beskrivning.
Du måste ange en fungerande mailaddy för att jag skall kunna skicka Kagematsu till dig.
Läs även andra bloggares åsikter om Kagematsu, spel, rollspel, tävling
2011-07-06 at 10:51
Jag vet inte om det är giltigt för tävlingens ramar, men förr då jag spelade chattrollspel på Syskonskapets Langtrue så blev det så att jag och en annan lät våra roller förälska sig och skaffa ett förhållande. Efter det spelade vi under flera månader ett rätt intensivt spel av passion, sex, svartsjuka, gräl, våld och allt vad ett megapassionerat, dramaförtappat förhållande kan innehålla. Det var en het, blodigt och dysfunktionell men samtidigt skoningslös kärlek. Allt detta mellan två rollspelare som knappt alls kände varandra (ens online) utanför rollspelvärlden. Det var underbart roligt att rollspela på den nivån med någon som i princip var anonym.
2011-07-07 at 17:33
Det bästa kärleksdrama jag har sett i rollspel var det mellan adelsdamen Darjana van Culnar och dödgrävaren Egil — två personer som aldrig skulle ha träffats om det inte vore för deras medlemskap i mordisk ormkult. De var onekligen ett omaka par, men någonting hos Egil fick den avsevärt yngre adelsfröken att fastna för honom. Kanske var det att anletsdragen under smutsen och det ovårdade skägget var jämna och fagra, kanske var det att den egentligen drömske och känslige Egil när han inte arbetade brukade sitta utanför akademins fönster och lyssna på föreläsningar, kanske var det något annat. I vart fall beslöt Darjana att göra en värdig herre av honom, och ingen utgift var stor nog för att bada, klä och utrusta Egil — handlingar vars baktanke Egil dessvärre aldrig begrep.
Men livet har även sina plikter, särskilt när man tillhör en hemlig kult. I en profetia hade ormguden varit klar och tydlig: kulten skulle döda tolv utvalda personer inom ett år för att bana väg för gudens ankomst. En av dessa personer var den sköna alviska värdshusvärdinnan Seskasenni. För att på diskretast möjliga vis genomföra mordet skulle Egil söka anställning på värdshuset, varför han sökte upp Seskasenni. Då skedde det som inte fick ske. De båda föll pladask för varandra vid första ögonkastet, ty en så välklädd och stilig man som Egil hade Seskasenni inte sett på länge. Dödgrävaren vände därmed kulten ryggen och försökte varna Seskasenni, något som i slutändan var lönlöst. Efter detta sökte Darjana upp honom, men kunde i sista ögonblicket inte förmå sig att döda honom, utan lät honom fly. Så slutade hennes enda förälskelse — hon har nu enbart att se fram emot ett arrangerat äktenskap med en hertig för att kunna undgå konsekvenserna av sina brott.
Jag spelade Darjana, min vän Andreas spelade Egil. Spelsystemet var Eon.
2011-07-10 at 09:47
Det är under romarrikets högperiod som den unga vackra sonen till en handelsman Octavius får upp ögonen för Vita en nybliven änka. Det är inte så att hon är speciellt vacker men han är attraherad av den makt hon utstrålar. Änka till en senator och kanske hans biljett in i de högre kretsarna. Efter en tids kurtiserande så lyckas Octavius förföra henne, eller i vart fall är det vad han tror har hänt. Men direkt efter giftemålet så börjar saker gå utför. Först är det rykten, om hemska saker som hans fru ska ha gjort när han inte varit där, att hon förstört folks liv, låtit misshandla slavar men Octavius kan inte tro på det. Dessutom är han mycket ute och reser och när han är hemma så är Vita så underbar. Han är kär och vägrar tro något ont om sin underbara fru. Sen blir det värre och han börjar faktiskt se sakerna som tidigare bara vara rykten och nu börjar en svår inre kamp mellan samvetet och kärleken. Vita är så snäll mot honom samtidigt som hon är elak ja rent av sadistisk mot alla andra. Det börjar också gå upp för honom att hon utnyttjar den makt han tog med sig i form av pengar men allt detta vill han så gärna förlåta för att se hennes leende.
Det hela slutar i en Romeo och Julialiknande sen då Octavio efter en längre fruktansvärd resa kommer hem och hittar sin kära Vita fullständigt sönderslagen och kall på golvet i vinkällaren. Octavio som var i starkt behov av tröst blir svårt chockad och tar sin kniv och skär av sin egen hals. Blodet sprutar över rummet.
Och när det når Vitas mun så öppnar hon sakta ögonen.
Octavio var min rollperson i en modifierad Vampire – Dark Ages kampanj. Det fanns från början ingen tanke på att kampanjen skulle vara en kärlekshistoria utan tanken var snarare att vi skulle hitta var sin vampyr att bli invigda av. På något sätt så kom vi aldrig så långt och kärlekshistorian fick en större plats för min roll då jag och spelledaren fann oss ensamma ett par sessioner. Kampanjen slutade med Octavios död då övriga rollpersoner dött i en episk strid strax innan, men det är en helt annan historia.
2011-07-12 at 10:03
Min favorit-kärleksberättelse är den jag spelar just nu i en kampanj i ett S.T.A.L.K.E.R.-P&P-hemmabygge. Jag spelar Path, en ung kvinna uppväxt i zonen utan någon kunskap om den yttre världen; därpå en av zonens skickligaste stigfinnare. Hon är förälskad i Remjov, en vetenskapsman som kommit in i zonen för att utforska dess hemligheter. Han är charmig, men också självupptagen och fast besluten om att utforska allt själv. Det började genom att han, när han var ny i zonen, var väldigt intresserad av Path och noggrannt lyssnade på allt hon hade att säga, något som ingen tidigare hade gjort. Hennes känslor växte sakta från vänskap, då han alltid visade sin uppskattning för det hon gjorde. Det svängde över rejält när hon – på grund av en artefakt hon motvilligt tagit med sig – flög på och slog ihjäl en karl som trakasserade Remjov; han tröstade henne och tog artefakten från henne och gjorde sig av med den. Därefter började det slita: Path kärade ner sig och såg efter Remjov, medan Remjov egentligen inte brydde sig om henne, utan bara att hon tyckte om honom. Han har börjat ta henne för givet, han sätter henne konstant i andra hand och han ljuger för henne för att skydda sig själv. Nu har Path äntligen börjat fatta hur han är och att hon bara ger och ger utan att få. Inom något spelpass kommer hon att konfrontera honom; det ska bli spännande att se om hon är nog stark att bryta förhållandet.
Relationen har varit trevlig för att våra rollpersoners personligheter verkligen har påverkat dess utveckling. Det har varit spännande att se hur Remjov uppfattar Path; att han har börjat bry sig mindre om hennes råd har också mycket att göra med att han har sett henne tappa greppet om verkligheten allt mer och glida djupt ner i zonmysticism. Det här är kanske inte en speciellt fin kärleksskildring, men det är den mest givande jag spelat; det är första gången jag spelat när kärleksobjektet inte bara blivit ett sätt att motivera rollpersonen, utan varit ett sätt för oss båda att lära oss om oss själva, sådär som med riktiga förhållanden.