Recensionen publicerades ursprungligen i speltidningen Fenix nr 5, 2010.
Castle Bravo, Pelgrane Press
Efter den första detonationen börjar dock underliga saker att ske, och rollpersonerna måste ta reda på vad det är som händer om de vill överleva.
Jag skulle vilja påstå att äventyret har starka drag av det Cthulhubaserade rollspelet Delta Green, fast med färre nazister och fler… ja, vad det är fler av får ni så klart läsa i äventyret. Det finns sex förskapade rollpersonern med i äventyret vilket är bra, eftersom jag har svårt att se hur man annars skall peta in rollpersonerna ifrån en kampanj här. Särskilt om kampanjen inte passar tidsmässigt. Det som stör mig är att det inte finns några kvinnor alls i äventyret. Inte en enda. “Men” säger vän av ordning “det är ju historiskt! På militäroperationer på 50-talet fanns inga kvinnor på båtarna.” Till dem säger jag att jag är medveten om det, men Trail of Cthulhu är inget “historiskt” rollspel. Det är hittepå, och såpass mycket kan man väl ändå tänja på gränserna att man kan släppa in en eller annan kvinna? Men tydligen inte. Castle Bravo är ett Manligt Äventyr™.
Bortsett från den – i mina ögon – ganska stora fadäsen är Castle Bravo riktigt läskigt. Det finns vissa grejer som skrämmer mig av någon outgrundlig anledning och de flesta av dem finns med i Castle Bravo. Kärnvapen, radioaktiv strålning, att tappa tänderna och så vidare.
Castle Bravo är utöver bristen på kvinnor ett ruskigt snyggt äventyr med ruskigt snygga illustrationer, så jag måste ändå ge det ganska höga betyg. Det är ett äventyr i min smak, så länge jag får lov (och det får jag) att plocka fram kofoten och bända på regeln om “inga kvinnor ombord”.
Läs även andra bloggares åsikter om Castle Bravo, Trail of Cthulhu, pelgrane press, rollspel, spel, recension, fenix
Leave a Reply