Vid ett tillfälle för länge sedan var jag på ett konvent där en arrangörsgrupp satt upp ett konventslajv, ett relationsdrama som mer eller mindre var ett socialt experiment. De som deltog interagerade också med vanliga besökare – folk som var där för att spela brädspel eller rollspel eller för att träffa kompisar. Vid några tillfällen gick det här arrangemanget överstyr. En person fick i uppdrag att gå och skälla ut en annan, men personen som skulle skällas ut var helt ovetande om att arrangemanget ens pågick. Resultatet blev en ledsen konventsbesökare som åkte hem istället för att spela brädspel som det var tänkt.

Problemet med att låta den här typen av arrangemang blöda över på besökare som vare sig vill vara med om arrangemanget eller förstår vad som pågår när någon vilt främmande människa plötsligt börjar skälla på dem för något de inte gjort kan vara både skrämmande och skärrande. Ett i övrigt trevligt arrangemang förvandlas till en obehaglig upplevelse, och det är en kränkning av min integritet som besökare. Det går inte att förutsätta att alla som finns på en plats finns där av samma skäl som jag, eller att de har samma uppfattning om vad som är kul som jag gör.

Som rollspelare och tidvis lajvare är det min uppfattning att oavsett hur kul jag tror att något är så måste andras gränser alltid respekteras, i synnerhet om de som blir utsatta inte vet att det är en lek. Faktum är att jag skulle vara väldigt försiktig med att blanda in utomstående, i synnerhet i situationer som kan upplevas som en kränkning mot min person. Exemplet ovan hade kunnat hanteras genom att spelaren som ville skälla ut en person faktiskt förklarade vad hen tänkte göra och bjöd in till interaktion istället för att bara köra på. På det sättet hade kanske den person som åkte hem fått en bra upplevelse och sett det som ett roligt inslag på konventet istället för en kränkning. Det tar så oerhört lite tid att fråga “är du med på det här?” och få ett ja eller ett nej.

Anledningen till att jag skriver det här är på grund av den händelse som Sydsvenskan skriver om, en teatergrupp på fem män som kastat ett nät över en kvinnas huvud och “spelat upp” att de skulle ta henne som träl samt satt en järnkrage om hennes hals och sålt henne till en person i publiken som tittade på. Under hela den här episoden skall kvinnan ha protesterat och sagt nej.

Det är under all kritik att de fem män som gav sig på kvinnan inte frågade först. Så svårt är det inte att ta någon åt sidan och diskret berätta vad det är de tänker göra och om det är okej med personen i fråga. Att inte göra det, att säga att det är viktigare att förövarna får göra som de vill och att publikens upplevelse är mer värd än kvinnans, är respektlöst.

För de som tycker att det hela bara var på kul och att det är sådant man får räkna med – ja, kanske hade det varit det för er. För den här kvinnan var det uppenbarligen INTE det och det måste vi respektera. Att säga att det är att vara lättkränkt och vifta bort det här övergreppet som en småsak är att spä på respektlösheten ytterligare. Vi har alla olika toleranser. Det är inte orimligt att begära att våra gränser skall respekteras, oavsett om det är “på kul” eller inte. I övrigt är responsen från organisatören under all kritik. Det är uppenbart att kvinnan faktiskt sagt ifrån, men att ingen lyssnat på henne. Det vore trevligt att se Björn Jakobsen ta lite ansvar för händelsen istället för att som här säga att det måste “blivit fel”.

Det måste ha blivit något fel och det är beklagligt om hon upplever det som kränkande, men man måste säga ifrån.

Enligt kommissarie Ann-Christine Sjöbeck har kvinnan anmält övergreppet som ofredande och allt Björn Jakobsen säger är att “man måste säga ifrån” och att det är beklagligt att hon upplever det som kränkande. Det är att skjuta skulden ifrån sig och skylla på den som blivit utsatt. Bättre hade varit om Jakobsen hade sagt “ja, vi tog in de här skådespelarna för att göra marknaden lite roligare för våra besökare. Uppenbarligen gick det inte som vi hade tänkt oss, och vi kommer att se över hur gruppen interagerar med besökarna. Vi ber också om ursäkt till kvinnan som utsattes för det här övergreppet och beklagar den roll vi spelade i att övergreppet kunde ske. Vi ger henne härmed fritt inträde och gratis äpplemust i resten av hennes liv.” Eller något sådant. Istället får hon höra ett skuldbeläggande “ledsen att du inte har någon humor, gumman, men du kunde ju ha sagt nej”.

Ett nej är alltid ett nej, oavsett om det handlar om en vikingamarknad, ett lajv eller en konsert. Som individ har jag rätt att sätta gränser, jag har rätt att säga “stopp”. Jag har rätt att förvänta mig att de gränserna skall respekteras, och jag måste – hur kul jag än tycker att det är själv – respektera att andras gränser ser annorlunda ut än mina och faktiskt lyssna när någon annan säger stopp. Det handlar om grundläggande respekt.