Med det gamla citatet från en ack så underskattad skräckis (gissa vilken?), så tänkte jag förklara lite runt mitt spelintresse, dels för att jag vill förklara var min enorma hink med kritik kommer ifrån, men även för att ge ett perspektiv på den ack så ofta förekommande frasen “passion för spel”. Passion för spel är nämligen i det närmaste obligatorisk i spelbranschen.

Låt mig börja med lite retrospekt. Det här kommer att bli en personlig bloggpost, så den som inte är så intresserad av min spelhistoria har inte så mycket att hämta här, misstänker jag.

Jag började med rollspel, nämligen. Innan dess var jag mest intresserad av Fia med knuff, eller Monopol som min bror slog mig i konstant. Men i mitten på 80-talet så köpte min mor mig och min bror rollspel. Det första jag kommer ihåg att jag fick var Chock av Äventyrsspel, ett fantastiskt, creepy och campy skräckspel som bland annat innehåller den mystiska organisationen S.A.V.E. och dessutom är ett mysigt nybörjarrollspel. Tillräckligt kittlande och väldigt djupt om man så önskar. Jag minns att jag satt med skrivmaskin och skrev case files till mina äventyr. Mycket tipp-ex blev det, och många case files. Handouts, det vill säga dokument och prylar som är kopplade till äventyren man spelar, är fortfarande en stor grej med mig. Jag älskar att göra flyers till undergångsscenarion. Ibland skriver jag scenarion bara för att få göra handouts. Men jag avviker från ämnet. Med rollspelen så lades grunden till mitt mångåriga spelintresse. Jag har spelat rollspel i stort sett hela mitt liv. Inte så med konsoll- och datorspel. Jag och brodern hade faktiskt datorer ganska tidigt. Han fick en Lambda 72 (tror jag bestämt den hette) med 72K minne. Japp. Fantastisk grej. Vi spelade sänka skepp.

Efter det kom så klart Commodore 64 och Amiga, och vi spelade rätt många sådana spel också. Särskilt minns jag H.E.R.O. och Sword of Fargoal. Jag spelade Moonstone också, vilket hade himla avancerad grafik för den tiden. Pixligt och jävligt. Men datorspelen har som sagt kommit och gått i mitt liv. Det var först när jag började på Lunds Tekniska Högskola och blev involverad i en rollspelsgrupp där som jag först spelade Quake. Och blev tillsagd att space var skjuta-knappen. Tack. Space var ju inte alls skjuta-knapp! Nåväl. Descent minns jag att jag testade även det och blev illamående. Konsollspel kom in i mitt liv runt 2001, när jag började på Picofun, mitt första jobb. Där spelade vi Soul Calibur och Metal Gear Solid. Soul Calibur var så kul att jag köpte en egen konsoll, Dreamcast. Dragonsblood, Shenmue, Ecco the Dolphin, ChuChuRocket, Rez, Resident Evil, Phantasy Star Online… jag spelade många spel, som fortfarande står kvar i hyllan hemma, tillsammans med min trogna Dreamcast, som trots tidvis problem med läsare fortfarande funkar. Om man lägger den upp och ner när man spelar. Snajdigt. På Pico fick jag också blodad tand när det kommer till MMO. Jag hade hållit på lite med textbaserade rollspel tidigare, MUD, men det här var ju något i hästväg. En virtuell värld.

Och hela tiden höll jag på med rollspel och spelkonvent. -97 var jag med på SydCon första gången och -98 var jag rollspelsansvarig på sagda konvent. På den vägen har det fortsatt. Min andra konsoll blev en GBA utan backligt (som jag moddade in backlight på själv), sedan följde PS2, PSP, DS, Xbox360 och nu senast PS3. På rollspelssidan följdes SydCon av GothCon och numera Stockholms spelkonvent.

Det som alltid fascinerat mig med spel är möjligheterna – den enorma flora av möjliga interaktioner, förmågan hos spelutvecklarna att bygga en ny värld. Eftersom det ligger som bas för mitt intresse är heller inte typen av spel särskilt viktig för mig. Jag kan se möjligheter i alla olika sorters spel, alla möjliga kombinationer, varianter och interationer. Spelformen som sådan är ett så formbart medium, en kameleont som kan bli i stort sett vad som helst.

Det är delvis därför jag är så kritisk mot spel. Spel kan bli vad som helst och ändå hålls vi kvar i likartade och enkelriktade mönster. Jag har under mitt spelliv undersökt många olika sätt att spela på, och jag har också fått mig till livs en hel rad spelupplevelser. Men den som stannar kvar med mig, och som har levt längst i mitt minne är en rollspelsupplevelse där jag blev konfronterad med barnprostitution. Jag har säkert berättat om det tidigare. Det den upplevelsen gjorde med mig var att få mig att inse att bara för att en upplevelse är obehaglig, så betyder det inte att den är negativ. Snarare kan den få – i alla fall mig – att se nya perspektiv, ändra sättet jag tänker på. Så kraftfullt är spel, så omvälvande. Därför blir jag besviken när det mesta spel används för är “meningslös” underhållning. Meningslös som i att det inte egentligen (särskilt ofta) tillför något till spelaren på ett djupare plan.

Som jag skrev i en tidigare bloggpost – spel tillåter oss att leka med ramar, det tillåter oss att för ett ögonblick placera oss i en annan persons situation, det tillåter oss att pröva omständigheter som vi annars aldrig prövat.

Det är därför jag vill hävda att spel idag inte tänjer gränserna så långt som de kan. Det har börjat lite smått, men det är långt ifrån ett medium som levt upp till sin fulla potential. Men det är också därför jag vill hävda att passion för spel kan se ut på många olika sätt. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att den senaste, hippaste releasen är det bästa och att det härmed blir universums medelpunkt.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om ,