… faller skuggan, för att parafrasera T.S. Eliot. Tove Bengtsson har med sin recension av Medal of Honor fått ta oförtjänt mycket skit och trötta anklagelser om moralpanik och censurhejande. Som vanligt leder de flesta “kommentarer” fram till att “det är ju bara ett spel” och “vi känner skillnad på spel och verklighet” som att det var det recensionen egentligen handlade om.
Det är när spelarnas värderingar ifrågasätts genom analys som de här argumenten dras fram, och jag känner igen dem ifrån vålds-, sex- och misogynidebatter, både här och på andra ställen. “Rör inte våra spel” säger upprörda röster. “Vi vill inte bli ifrågasatta och inte behöva tänka” är vad som egentligen sägs. Det är ju bara ett spel, på precis samma sätt som Commando bara är en film. Full Metal Jacket kom också upp i diskussionen och togs som exempel på “bara en film”, att jämställas med “bara ett spel”, men Full Metal Jacket och filmer som Iwo Jima eller varför inte Apocalypse Now är inte enbart filmer. De är också kommentarer på en samtid eller dåtid som till dags dato har krävt tonvis med böcker, artiklar och ja, till och med konstverk och filmer för att kunna bearbetas av en förvirrad, sårad och rädd mänsklighet. Commando tillhör inte den skaran – det är “bara” underhållningsvåld – men Full Metal Jacket gör det absolut.
Betyder det att Medal of Honor är en del av processen för att förstå vår samtid? Inte medvetet från utvecklarna. De har inte tänkt så långt, inte gjort den ansträngningen, vilket Tove Bengtsson också påpekar i sin skarpa och smarta analys.
Betyder det att spel inte kan uppnå den formen av verktyg, att på något sätt förstå det ofattbara? Nej, vilket Brenda Braithwaite bevisat med sitt brädspel om förintelsen. Teresa Axner gjorde en fantastisk intervju med henne i P3 Kultur (mp3).
Spel är ett kraftfullt medium med en i dagsläget till stor del omogen publik och tillverkarindustri. Spel och lek ses inte som något seriöst, vilket tyvärr avspeglar sig i den uppfattning som finns runtom både analoga och digitala former av mediet. Men spel är också en lärandeprocess, ett sätt för oss att få en bredare förståelse och det finns inget som säger att spel inte kan få oss att förstå vad det innebär att vara människa, hur svaga vi är och hur enfaldigt ondskefulla vi kan vara, eller hur starka vi är och hur mycket integritet och godhet en enda person kan rymma, och att de två ytterligheterna kan få plats på ett och samma ställe, i ett och samma medvetande.
“Vi vet skillnaden mellan spel och verklighet” – ja, det gör vi som är kritiska mot spelens innehåll också, men vi är också medvetna om att samhället informerar innehållet i spelen, att den drivkraft som får utvecklare att bygga ett spel som Medal of Honor inte på något sätt kan skiljas från de attityder och uppfattningar som omger oss, den politik som bedrivs och de fördomar vi lever med. Spelet är en spegling av verkligheten, vare sig vi vill att det skall vara så eller inte.
Räck upp en hand, ni som på fullt allvar tror att J.R.R. Tolkien inte inspirerades och påverkades av det krig som rasade och nyss hade avslutats när han skrev Ringarnas Herre.
Inget av det vi ser runtomkring oss är fristående från oss. Allt hänger samman. Frågan är bara hur medvetna vi är om det.
Tove Bengtssons kritiker, som kallar henne moraltant, löjlig och tror att hon tror att de inte kan skilja på spel och verklighet har fel på ungefär varenda punkt. Recensionen träffar mitt i prick. Publiken är dock inte mogen och inte vuxen nog att inse att bakom spelmekaniken finns en berättelse om oss. Att protestera mot den berättelsen är att säga “vi vill inte se ont – vi vill inte höra ont – vi vill fortsätta att tro att det vi gör med vår tid saknar betydelse”.
Guess what?
Ett spel är inte bara ett spel.
Ett spel kan också berätta något om oss och om vår samtid – och i förlängningen även något om oss som den ansiktslösa anonyma massan, beredda att försvara vår rätt att utan eftertanke njuta av dödsskjutningar med anonyma påhopp på våra medmänniskor.
We are the hollow men
We are the stuffed men
Leaning together
Headpiece filled with straw. Alas!
Our dried voices, when
We whisper together
Are quiet and meaningless
As wind in dry grass
Or rats’ feet over broken glass
In our dry cellar
Shape without form, shade without colour,
Paralysed force, gesture without motion;
Those who have crossed
With direct eyes, to death’s other Kingdom
Remember us – if at all – not as lost
Violent souls, but only
As the hollow men
The stuffed men.
– T.S. Eliot – The Hollow Men
Läs även andra bloggares åsikter om Tove Bengtsson, Medal of Honor, spelkultur
2010-10-28 at 12:13
Stort medhåll! Det finns ett stort motstånd inom de flesta spelrelaterade hobbies mot all form av problematisering. Det är tabubelagt att ifrågasätta könsfördelningen på rollspelsbilder, byststorleken hos kvinnliga huvudpersoner i brädspel, och hur recensenter fokuserar när de kollar på spel (alltför ofta på grafik, inte tillräckligt ofta på budskap). Det är som att hela litteratur/kulturanalysen tagit semester när det kommer till den biten. Det finns inget sånt som “bara ett spel”, och det känns bra att fler än jag känner och tycker och uttrycker det.
2010-10-28 at 12:33
Jättebra artikel!!
Näh! Spel är inte bara spel!!
Och alla som tjatar om “Låt oss va’, vi har ju bara lite kul” Vem är det som bestämmer vad som är “lite kul”, och hur kul skulle det vara om det inte ÄR kontroversiellt?
Dessutom är det man älskar något man också kritiserar, och bedömer, är det ointressant så, ja, då har man ju inga åsikter om företeelsen.
En sak jag undrar över, är varför man måste bortse från “godhet” och allmänt hyfs, för att vara lite “vild&crazy”? Jag tycker själv att det är kul att bara sprinag runt o skjuta, men mest för att se vad det gör med “spelet” och min karaktär. Ibland tvingar spelet ens karaktär att göra saker som är emot min egen moral, eller spelet har egenskaper jag måste “blunda” för, ibland känns det ok, men ibland är det så tröttsamt, jag vet inte hur det är för andra, men jag tycker det drar ned spelupplevelsen för att man måste “skjuta” saker åt “sidan”, det tar energi!
På ett sätt är det tröttande, men samtidigt ger det en närvaro i spelet, en känslomässig konflikt, det kanske är det som spelutvecklarna vill?
Isåfall är ju hela idén borta om man väljer att helt ignorera konflikten?
Som vanligt Åsa jävligt interesant!!
2010-10-28 at 12:39
@Mikael Bergström
Ja visst är det underligt att man inte får kritisera underhållning??
Mycket märkligt när man tänker på det, men visst ja, man får ju inte tänka för mycket… =P
Vad är man rädd för? Att det ruttna/ förbjudna/ tabubelagda, förlorar kraft, om det vädras och behandlas som vilket annan sammhällsfenomen som helst?
2010-10-28 at 14:03
Många av mina gamla vänner i den småstad jag kommer ifrån har en attityd som går ut på att skita i det mesta och bara skratta åt allt (ironisera och vara sarkastisk).
Dom flesta tillhör arbetarklassen och har ett jobb som verkligen inte är utvecklande för dem. Andra har inget jobb alls. Dom flesta, även de med barn går ut och dricker (jag menar super) på helgerna. Det är destruktiva, tärande förhållanden som går på slentrian och så vidare.
Många är fast i en tillvaro som egentligen är väldigt monoton, frustrerande och deprimerande helt enkelt. Dessa människor vill ha eskapism. Den grå verkligheten får dom ju uppkörd i nyllet dagligen.
När jag slutade en konstskola och kom tillbaka till min hemstad för många år sedan så var det en chock för mig hur mycket folk kunde sky att ha en enda seriös diskussion om någonting. Jag förstår dom mer nu och jag har själv lärt mig av dom att ta ner saker på jorden.
Jag ursäktar givetvis inte jargong beteende och självvald okunskap. Verkligen inte. Jag tror däremot att det är viktigt att man åtminstone förstår varför spel som till exempel Counter-Strike säljer.
Det är förjäkligt hur spelutvecklare trycker in en rutten (oftast kristen/västerländsk) moral i sådana spel, men där ligger ju också logiken i varför. Personer som är ignoranta blir ju mer mottaglig för dolda och inte så dolda budskap.
Som ni säger så är det nog också många spelutvecklare som faktiskt inte tänker på vad de stoppar i sina spel. Det är bara det att det är en arbetsplats med 70 st män som är jäkligt “grabbiga” tillsammans. Det är ju bevisat att det bildas macho-attityder på den typen utav arbetsplatser.
Jag själv skulle bara älska spel med komplikationer. Att ha karaktärer som hamnar upp i moraliska dilemman där valet dom gör alltid får konsekvenser på gott och på ont. Komplexa människor som bär på både mörker och ljus och så vidare, osv.
Jättebra artikel förresten.
2010-10-28 at 17:51
“Jag förstår dom mer nu och jag har själv lärt mig av dom att ta ner saker på jorden.”
När skönheten kom till byn så var dumheten där.
Mannen, jag vet precis hur du förklarar. Född och uppväxt i bruksorten Norrköping – Surbullestan – var det ve och fasa att återkomma dit under ett par års personliga problem, som fick mig att flytta från Stockholm.
Jag har en teori, som inte är vetenskaplig, att “trollen” på forum som ryar om “det är ju ba ett spel jue!” kommer från Norrköping. Eller ja, iaf Skövde.
Var vänlig bortse från den här kommentaren. Jag väntar på att riset ska bli klart. Dessutom är den fylld av egenförskylld fördom om Norrköping, som inte alls är en stad bestående av bedagade f.d alkholiserade poeter.
Det är därför Marcus Birro flyttade dit.
2010-10-28 at 18:05
Ha! Min hemstad är bara tre mil från Skövde. Detta kanske betyder att du inte har så fel i dina fördomar trots allt. 🙂
2010-10-28 at 18:10
Förtydligande: Min gamla hemstad (Falköping). Numera bor jag i den gemytliga, icke rasistiska, icke kriminella, drog hatande staden Malmö. Ni kanske hört om den på gammelmedia.
2010-10-28 at 21:35
Frågan är väl bara vad det är hon anser det är som gör spelet störande?
Är det bara den allmänmänskliga känslan av olust inför tanken att ha ihjäl andra människor? I så fall är enda skillnaden mellan Tove och hennes belackare graden av inlevelseförmåga. Hon reagerar vid en pågående konflikt men identifierar sig inte lika starkt med soldater som slogs och dog för 60 år sedan. Hennes värsta kritiker känner inte samma obehag men vidgar vi vyerna går det säkert att hitta människor som känner olust inför krigsspel över huvud taget. Var gränsen för detta obehag är synnerligen personligt men en gissning är att Tove i så fall är som de flesta, dvs sig själv närmast.
Eller ogillar hon tanken att skjuta ihjäl talibaner av moraliska skäl? Då har hon nog inte riktigt tänkt igenom hur hon skall prioritera sina ideologiska ståndpunkter.
2010-10-28 at 22:22
Arvid – om du är intresserad av Toves motiv och resonemang föreslår jag att du diskuterar det med henne istället för att spekulera om det.
Min åsikt är att fler borde reagera på innehållet i spel. Jag applåderar Tove Bengtssons mod i frågan. Det är det jag framför i mitt resonemang. Och för att svara på din frågeställning – ja, det har betydelse hur länge sedan en händelse har skett. Distans ger perspektiv, något vi inte har i frågan om Afghanistan. Katheryn Bigelow fick ta emot rätt kraftig kritik för sin film The Hurt Locker som handlade om kriget i Irak om jag inte missminner mig så varför är det helt plötsligt förbjudet att ifrågasätta hur ett liknande ämne behandlas bara för att det är ett spel den här gången?
Och jag påminner om att alla kommentarer här modereras. Det är därför några av er som kommenterar inte fått komma till tals.
2010-10-29 at 00:15
(ny läsare här, gillar bloggen rejält)
Hamnade i de funderingarna när Shadow Complex släpptes. Min castlevanianördsida blev överlycklig över ytterligare ett gäng timmar av krypande i gångar. Samtidigt satt lilla aktivistälvan i bakhuvudet och skulle aldrig förlåta mig om jag vidrörde någonting som orson scott card lagt sina korvlika homofobklor över. Att komma med slappursäkten “det är bara ett spel” är som att omyndigförklara hela mediet. Samtidigt är det exakt det jag gör så fort sexscenerna i mass effect kryper fram. (för att använda ett av de mindre gräsliga exemplen)
2010-10-29 at 03:08
Håller med om analysen, men kanske inte slusatsen. Ja, spel kan var samhällskommentarer och ja de är medvetna eller omedvetna produkter av sin samtid. Självklart! Men Commando är som sagt inte samhällskommenterande, ändå har den ett värde, Ett spel likväl som en film kan fylla olika funktioner.
Med det sagt, de lite mer djuplodande spelen tycker jag också lyfts fram. Jag tycker mig se en långsam trend mot mer problematiserande spel. Det kommer förstås inte ske bland de stora spelen än på ett tag (Medal of H, GoW, WoW etc). Men det tycker iaf jag är ok, jag skulle bli trött om alla filmer var som FMJ.
2010-10-29 at 07:15
@Kolbeinn – själv anser jag att exemplen på sex i både Mass Effect och Dragon Age är bra sätt att introducera sex i spel på. Vad var Der som gjorde att du reagerade negativt?
2010-10-29 at 07:25
@ Martin – ett spel som MoH är en samhällskommentar. Full Metal Jacket är en samhällskommentar. Jag anser att bägge bör utvärderas därefter eftersom de faktiskt pratar om något som vare sig är obetydligt eller okontroversiellt.
Jag är också nyfiken på var i mitt inlägg du läste att alla spel skall utvärderas med samma glasögon. Det är nämligen inte alls det jag säger. Och ja, självklart kan inte alla spel vara seriösa kommentarer på sin samtid, det måste få finnas andra typer av spel också. Det betyder fortfarande inte att jag anser att MoH skall få gå förbi helt okritiserat, eller att Gow III skall kunna slinka undan kritik om misogyni eller att temat om främlingsfientlighet och exkluderande i spel skall ignoreras. Om uttryck och innehåll skall ha någon möjlighet att utvecklas måste vi börja titta på mer än om animationerna är snygga eller om fysikmotorn kickar butt.
2010-10-29 at 16:54
Själva skildringarna av sexscenerna tycker jag är rätt så oförargliga och gränsen till kitschiga. Det är uppenbart att utvecklarna tog ett steg bakåt och tänkte “okaj, nu är vi lite smakfulla här”, och klämde på med luddfilter, motljus och saxofonmusik. Än så länge, fånigt, men ok i min bok. Däremot så såg jag enbart en manlig blick. Min manliga karaktär fick inte gängas med kaidan (den enda manliga karaktären att tillgå) som jag planerat, så det fick bli liara. Kameran spenderade i princip enbart tid med henne, och min karaktär (som jag hoppades skulle objektifieras lite) fick lite närbilder av hans förnöjda ansikte. Min kritik ligger i att man erbjuder ett vagt homoalternativ i Liara, som i mina ögon snabbt slutade i queer för heteroögon. Så vitt jag vet så har inte situationen heller ändrats i ME2, tråkigt nog. Jag har inte provat på kärleksscenerna i Dragon age (ingen verkade vilja bli ihop med min dvärg) men vad jag hör verkar det vara mer tillåtande i alternativen, hoppas jag.
2010-10-30 at 14:14
@Åsa.
Vad jag menar är att det skulle varit bra om hon skrev i recensionen varför hon känner olust inför spelet. Det brukar tillhöra god sed att inte bara sågar någons arbete utan att berätta vad det är man tycker de kunde gjort bättre och på vilka grunder.
Efterson hon undanhåller den informationen så kommer hennes konsumenter att läsa in olika motiv mellan raderna. Du gör ju tex en helt annan tolkning än de som kallar henne moralkärring.
2010-10-30 at 14:30
@Arvid – I recensionen står det bland annat detta:
Där har du en anledning. Jag fortsätter:
Vad är det mer som du anser att recensionen bör innehålla för att den inte skall undanhålla information? Jag ser inget problematiskt i recensionen eller de anledningar som anges för att vara kritisk mot utvecklarna av MoH.
2010-10-31 at 16:50
@Åsa – Precis, det är inte svårt att se vaför hon blir kallad moralkärring när hon skriver på det sättet. De enda två grupper som tycker kriget är felaktigt på politiska och etiska grunder här i Sverige är dikaturkramarna i extremvänster och de fanatiska islamisterna. Ger man sig i lag med dessa grupper kommer man få kritik, och sin beskärda del av glåpord.
Därmet inte sagt att hon vill framstå på det sättet. Men, som sagt, det är lätt att se varför en högljud del av hennes läsare blir fly förbannade.
2010-10-31 at 17:15
@Arvid – okej, först säger du att hon inte ger tillräckligt goda grunder till varför hon känner olust och nu säger du att hon får skylla sig själv för att hon retar fel personer och därför förtjänar det hon får?
Vet du vad? I fortsättningen, om du inte har något vettigt och sakligt att komma med, och inte skärper till dig när det gäller hur du formulerar dig så är du inte längre välkommen att kommentera på discordia.
2010-10-31 at 20:51
@Åsa, nej jag har inte sagt att hon förtjänar det hon får utstå. Jag försöker förstå varför hon får så mycket kritik.
2010-10-31 at 21:08
@ Arvid – Läser du dina egna kommentarer? I förra kommentarenvar det på grund av att recensionen retade del grupperingar och nu är anledningarna till kritiken okända?
Hur står det till med den kritiska analysen och stringensen i resonemangen?
2010-11-01 at 19:00
@Åsa,
Jag ger upp. Helt klart använder vi olika sätt att uttrycka oss vilket förpestar debatten.
Du skall i vilket fall ha en eloge för det intressanta ämnet.