Jag funderade lite igår, efter att jag hade skrivit den här posten. Det jag funderade över är våra oanade möjligheter att med spel, genom spel, gå vart som helst, se vad som helst, göra vad som helst och ändå så är vi så fastlåsta i nutidens uppfattningar, samhällsnormer och socialisering.

De här tankegångarna ledde mig till att låna ett par ord ifrån en kommunikatör på RMI Berghs.

Could the opposite also be true?

En man blir utvald för att rädda prinsessan och med våld ta sig igenom slottet för att rädda henne.

Kan motsatsen också vara sann?

En kvinna blir utvald för att kidnappa prinsen och med diplomati ta sig igenom slottet för att röva bort honom.

Genom att ifrågasätta skapar vi nya tankegångar och utmanar de gamla Ett spel som är helt unikt bara på grund av att någon frågat sig om det motsatta kan vara sant är kortspelet Gloom, där ditt uppdrag som spelare är att göra din egen familj så eländig som möjligt samtidigt som du ser till att dina motspelares familjer blir så glada som möjligt vinner spelet. Du vinner spelet genom att vara snäll, helt enkelt. Jag älskar det, på grund av den premissen.

För att vinna ett spel måste du döda draken. Kan det motsatta också vara sant? För att förlora spelet måste du rädda draken? Nej, det blir samma premiss, eller hur? För att vinna spelet måste du rädda draken. För att vinna måste du besegra blir istället för att vinna måste du hjälpa, eller kanske till och med bli besegrad.

Den här sortens motsatssituationer är så klart något som kan kännas underligt och ospelbart, men det skapar också nya tankar och funderingar runt spel och vad spel är och vad spel kan bli. Gerd Brantenberg ställde hela samhället på huvudet i sin bok Egalias döttrar, och skapade en klassiker som är underlig och annorlunda (men ack så befriande) att läsa än idag. Hon satte männen i kvinnornas skor. Hon vände på konventioner och de givna förutsättningarna för dagen. Could the opposite also be true?

Men vi? Vi känner oss trygga i det vi redan vet, de rutiner vi har, de mönster vi följer. Vi är inte i behov av att bli omskakade eller upplysta. Eller?

Den vanligaste formen av fantasy återskapar en pseudomedeltid där kvinnan är underordnad mannen, och det skall mycket till innan hon ger sig ut på äventyr. Fantasy innehåller drakar, demoner och svartfolk. Kan det motsatta också vara sant?

Vi har alla möjligheter i världen, och ändå håller vi oss till det vi känner igen och känner till, utan att reflektera över varför vi gör det. Vi kanske helt enkelt inte är så sugna på att hamna i en situation där vi måste tänka och reflektera eftersom det i sin tur kan kasta ett obehagligt ljus över hur vårt samhälle ser ut och hur det är uppbyggt.

Spel är kommunikation. Vad kommunicerar vi med våra spel? Kan motsatsen också vara sann?

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,