Som en uppföljning på Posten Som Pajade Bloggen tänkte jag ta upp ytterligare ett fenomen som gjorde sig påmint i kommentarerna på ovanstående post, men även gjorde sig påmint i forumet och har en tendens att dyka upp då och då.

Det är tanken om att vi som marginaliserade grupper inom spelhobbyn bara får ta plats om vi “följer reglerna”. Som Mikael Bergström påpekade i en svarskommentar på Posten Som Pajade Bloggen är det samma mekanismer som ligger bakom till exempel våldtäktskulturen. “Du skulle inte ha gjort så, nu får du skylla dig själv”.

Som utsatta grupper inom spelkulturen skall vi alltså inte bara bocka, buga och skrapa med foten och be att få eventuellt kanske få vara med, vi skall också anpassa oss till den stora massan i hur vi uttrycker oss, vad vi säger och vad vi gör. Vår kommunikation och vårt beteende är villkorat. Precis som i GamerGatehärvan finns det inga klara regler, vilket gör villkoren omöjliga att följa. Det gör det också lätt att flytta fokus från personerna som utsätter till personen som blir utsatt.

“Du skulle ha tänkt på hur du ställde frågan”, som att en tillräckligt neutral förfrågan hade avstyrt explosionen. Jag har tyvärr varit med om alltför många liknande situationer för att gå på det argumentet. Det har nämligen ingen större betydelse hur frågan ställs; det viktiga verkar vara att flytta ansvaret från de som utsätter till den som blir utsatt. Om vi flyttar ansvaret kan vi må bra trots att vi beter oss som – som en person uttryckte det – stjärtmössor.

Är det “mitt fel” att jag har betett mig på ett för normen oacceptabelt sätt så slipper vi bry oss om hur kulturen ser ut och behandlar marginaliserade grupper. Då var min provokation nog för att skapa konflikt, något jag så klart borde ha förstått.

Det är extra praktiskt att inte ha ett tydligt regelverk i sådana här sammanhang. Då kan man nämligen flytta målstolparna lite som man vill och utefter behov. Det leder till en brist på säkra utrymmen för de som marginaliseras. Det är nämligen omöjligt att avgöra vad som kommer att skapa problem. Den enda helt säkra strategin är att vara tyst.

Det här är så klart helt oacceptabelt och en omöjlig sits att befinna sig i, vilket är en av anledningarna till att det ofta skapas säkra eller separatistiska utrymmen bland de grupper som marginaliseras. Det är långt ifrån en idealisk lösning, men ibland är det den enda lösningen. Separatism är problematisk för att den inte bidrar till att minska stjärtkepseriet och för att de som skiljer sig från “huvudgruppen” ofta går miste om mycket som händer inom kulturen och även om de kontakter de hade kunnat knyta för att skapa rätt fantastiska grejer. Den stora massan i sin tur går miste om andra perspektiv, kreativitet och spelglädje som i annat fall hade kunnat vidga vyer och skapa nytt.

De går också miste om medvetenheten att det finns problem inom spelkulturen. Den fula undersidan visas mer sällan och blir inte den homogena monokulturen påmind om hur marginaliserade grupper behandlas så blir det också lätt att bortse ifrån, det blir lätt att ursäkta och tro att “sådant beteende” är undantaget, när sanningen är att det händer regelbundet. Det syns bara inte alla gånger så tydligt. Många väljer av förklarliga skäl att avstå ifrån en fortsatt gemenskap hellre än att bli utsatta igen.

Utrymmet vi som tillhör marginaliserade grupper inom spelkulturen kämpar oss till är alltid under förhandling och vem som helst kan när som helst ta det ifrån oss genom att starta ett drev. Grädden på moset är att det är lätt att skylla ifrån sig. “Ja, men hon skulle inte ha (insert valfri anledning här).”

På det viset behöver majoriteten aldrig ta ansvar eller till och med se det sunk som sprids av stjärtmössorna, när vi i själva verket borde inse att vi är gemensamt ansvariga för de utrymmen vi skapar.

Som kvinna i spelkulturen måste jag hela tiden fundera över konsekvenser och strategier för att hantera de konsekvenserna. Det är inte en slump att jag har fått utveckla “best practices” för att skydda mig när sådant här händer.

Min poäng med det här inlägget är att ett utrymme som är villkorat och aldrig helt säkert är också ett utrymme som gör det svårt att slappna av. Om jag hela tiden måste ta ansvar inte bara för mig själv utan även för andra människors reaktioner på mig, hur kan jag då bara existera i utrymmet och vara en del av det? Ibland är det ju till och med så att bara min blotta existens är en provokation.

Det som är ännu “roligare” är förstås att de utrymmena jag skapar för mig själv och andra marginaliserade grupper ses som diskriminerande av majoriteten. Vi skall alltså inte bara existera på nåder i många sammanhang. Har vi mage att skapa utrymmen för oss själva ses det som en förolämpning mot de som tvingat oss att ta till den strategin till att börja med.

Lägg också till tendensen majoriteten har att trivialisera sådan här händelser så har vi en riktigt härlig soppa.