Jag har skrivit om våldtäktskultur på discordia tidigare. Då handlade det om hur kvinnor behandlas i dator- och rollspel och hur deras kroppar och förmodade offerstatus exploateras för att peka på utsatthet eller sexuell gratifikation.
I det kulturella medvetandet finns det en stark koppling mellan sex och våld. Forskare har hittat en del tänkbara biologiska orsaker till det här (i möss mind you), men det är knappast en ursäkt för de kulturella uttryck som den här typen av koppling använder sig av. Modefotografer har en tendens att koppla sex, mord och våld med vackra kvinnor på ett riktigt obehagligt sätt.
För ett tag sedan (eoner när det handlar om internet) uttalade sig Ron Rosenberg om “den nya Lara Croft” på Kotaku. Då sade han följande:
But in the upcoming Tomb Raider reboot, things will be different. She hasn’t become that woman yet. And executive producer Ron Rosenberg says you’ll want to keep her safe.
“When people play Lara, they don’t really project themselves into the character,” Rosenberg told me at E3 last week when I asked if it was difficult to develop for a female protagonist.
“They’re more like ‘I want to protect her.’ There’s this sort of dynamic of ‘I’m going to this adventure with her and trying to protect her.'”
Så det är ett uttryck som den här kulturen av offerskap för med sig. Du skall vilja skydda Croft. Och bara genom att genomgå ett sådant eldprov kan Croft bli den stentuffa brud hon är. Fair enough. Om du genomgår en svår period lär du dig ofta om det, men hur kommer det sig att hjältar som Croft måste vara offer för sexualiserat våld, medan manliga hjältar allt som oftast har en familj som utsatts för våld? Kan jag som kvinna inte hämnas min döda make? Kanske inte. Våldtäkt är det ultimata brottet. Inte nog med att kvinnans kropp hanteras som ett objekt, men efteråt skall hon skämmas för att hennes kropp var värd att eftertraktas och bli emotionellt avstängd på grund av att det här har hänt henne. Det är det vi berättar i våra narrativ. Det är den kulturella bilden av hur en kvinna “härdas”.
I en annan artikel på Eurogamer säger Brian Horton sig vilja utforska en mer sårbar sida av Croft:
“Her skin is still bare on the arms and there are going to be rips and tears on her clothes, but it won’t be about being revealing. It’s a way of saying that through these tough situations, there is a beauty and vulnerability coming through. I think that is sexy in its own way.”
Lite så här kanske? För vad händer när en kvinna blir slagen? Hon intar omedelbart en position där hon behöver beskyddas. Så tanken med Lara är egentligen inte alls att skapa en självständig person som kan ta hand om sig själv, utan att skapa en “liten flicka” i bemärkelsen att hon måste ses om, beskyddas, tas hand om av en spelare – som är man. Jag skrev om den förutfattade meningen att män är de enda som spelar datorspel här för ett tag sedan. Den här inställningen till Lara, att hon inte klarar sig själv att hon måste tas om hand för att slå an hos den förment manliga publiken är ett utslag av hur mansdominerad hela branschen är.
Som kvinna – och en person som enbart spelar kvinnliga spelarpersoner och får ut något av det* – så tycker jag att det här är trist. Om det är den enda ursprungsberättelsen som “funkar för kvinnor” så måste vi anstränga oss för att ändra på det och hitta nya bakgrunder för deras motivation. Blizzard har ett alternativ för det här, och det är “power rape” scenariot. Sylvanas Windrunner – dödad av Arthas, återuppväckt som banshee och först när Lich King förlorar i kraft så återfår hon någon form av egen vilja. Sarah Kerrigan – förråd, tillfångatagen av Zerg och sedan omgjord till Queen of Blades.
SPOILER: Leah – förrådd av sin egen mor, dotter till Diablo och sedan det kärl Diablo använder för att manifestera sig i världen.
Det finns en jättebra analys av det här någonstans på interwebz men jag kan inte hitta den just nu. Poängen är att ingen av Blizzards kvinnor har gjort något för att “förtjäna” den makt de försetts med. De har i vissa fall till och med problem med att hantera den, och den gör dem – mot deras vilja – till onda marionetter som inte kan frigöra sig utan någon annans hjälp. Lite som Lara Croft inte kan hantera sig själv utan den store starke spelarens hjälp.
Jag är inte helt säker på vad jag ville ha sagt med den här bloggposten, men jag började skriva den som någon slags reaktion på Daniel Toshs korkade våldtäktsskämt.
Men som Kate Harding påpekar i hennes utmärkta bloggpost om 15 roliga våldtäktsskämt, så går det att skämta om det med. Jag valde ut tre som jag personligen tycker är roliga och/ eller tänkvärda.
I’m walking in New York with my boyfriend, and he says, ‘Gee, it’s a beautiful night, let’s go down by the river.’ I said, ‘What are you, nuts? I’m not going down by the river! It’s midnight, I’m wearing jewelry, I’m carrying money, I have a vagina with me…’
I’m pretty sure if I sat down with a woman who’s been [raped], and I said, ‘Can you describe what this was like, going through this?’ she’s not gonna look at me and go, ‘Have you ever played Halo?’
Dane Cook har en mycket bra poäng. Det är så otroligt obehagligt att våldtäkt jämställs med att förlora i spel eller utsättas för andra triviala handlingar. Det är att förminska utsattheten. Samtidigt skall vi som kvinnor vara medvetna om att om vi blir våldtagna är vårt liv slut. Så det är en skitgrej som förstör kvinnors liv. Jag har inte hunnit analysera det här tillräckligt för det var en grej som precis slog mig, men är det inte jävligt konstigt att sexualiserat våld används som ett uttryck för vinst eller triumf? “Dude, I totally raped you in that game.” Som att det är något att vara stolt över. Överlag är objektifiering, ägarskap och makt något som återkommer i hög grad som kraftuttryck i spel. Otäckt, men kanske ett utslag dels av den manliga kulturen och dels av att det handlar om tävlan när man spelar med eller mot varandra.
I feel like that should be a game show, like, ‘Here’s your raaaaaape! It’s loud in the club and the music’s bumpin’, and you went to the restroom–uh-oh, time out! You forgot to put that cardboard thing over your drink! Here’s your raaaaaaape!’
Som sagt, det här är bara tankar som inte har någon djupare analys bakom sig. Jag är dessutom lite trött och inte alls så klartänkt som jag brukar vara, på grund av omständigheter utom min kontroll.
EDIT: @LillaKaninmongo påpekade på twitter att Shepard också gått igenom stora svårigheter och kommit ut på andra sidan stärkt av sina erfarenheter precis som Croft. Shepard har dock aldrig varit ett offer. Enda backstoryn där Shepard utsatts för något är i Sole Survivor-bakgrunden där hon och hennes trupp sattes ner på Akuze för att slåss mot Thresher Maws. Uppföljningsuppdraget på den incidenten – det vill säga Tooms som skjuter forskare – är lite intressant, för där har vi en person som utsatts för våld och tortyr och förlorat makten över sig och sin situation. Det är en acceptabel offerroll för en man. Att bli torterad. Så länge han inte knäcks av tortyren dvs utan överlever obruten och hämnas våldsamt.
Jag tror att det är en direkt följd av att Shepard kan vara både man och kvinna. På precis samma sätt är det svårt att hitta “offerrollen” i andra spel där protagonisten (dvs spelarpersonen) kan vara av båda könen. Även om en man med en backstory som handlar om att han blivit utsatt för sexuellt våld skulle vara intressant så tror jag inte att den förmenta målgruppen skulle ta det till sig.
Att vara ett offer är nästan synonymt med att inte ha någon makt. Barn och kvinnor är offer. Män är de som skyddar offren. Det här är naturligtvis en enorm förenkling av hur vi ser på män och kvinnor, men bara det att män blir åtsagda att “ta det som en man” och “vara glad” om han blir sexuellt utnyttjad, för en snubbe skall alltid vilja ha sex är ett tydligt tecken på hur internaliserad tanken på kvinnor som offer och män som förövare (eller kanske makthavare) är. Män skall inte vara svaga. Män skall ha saker och ting under kontroll, vilket i sig är ett tecken på en skev syn på könsroller. Det är klart att män kan vara sårbara och offer, men då får de även en social bestraffning på sig i form av att inte ha varit en “riktig man”. Så det är inte bara kvinnor som förlorar på det här. Män har det heller inte lätt.
___________________________
* Det vill säga jag får inte ut något av att spela manliga spelarpersoner om det inte rör sig om FPS eller RTS, där spelaren har mer utrymme att placera sin egen identitet på spelarpersonen.
Läs även andra bloggares åsikter om sexualitet, spel, kvinnosyn, våldtäktskultur
2012-07-13 at 13:43
Nu har jag dock spelat Tomb Raider, och det jag fann där var betydligt mer uppmuntrande än Ron Rosenbergs obota korkade kommentarer. Lara är inte svag, hon är awesome, och jag ville definitivt inte ‘beskydda henne’, snarare spela som henne och utveckla hennes färdigheter. Och ‘våldtäktsscenen’ är ingen våldtäktsscen, det är en brottning om ett vapen, utan större sexuella undertoner. Rosenberg verkar inte ha sett sitt eget spel, märkligt nog.
Din poäng kvarstår, men just Tomb Raider har fått oförtjänt skit för saker som de facto inte förekommer i spelet.
2012-07-13 at 13:46
I bloggposten pratar jag enbart om hur Croft framställs, inte om hur spelet de facto är, eller hur? Jag talar bara om Crystal Dynamics egen framställning av Lara.
2012-07-13 at 14:19
Helt sant, det är jag som är lite överkänslig när det hackas på spel :). Som sagt, du har rätt, jag blir bara så irriterad på Rosenberg som lyckas missrepresentera sitt eget spel så illa.
2012-07-13 at 14:20
Jag hackar inte på Lara, trust me ;).