Spelbranschen lider av attitydproblem.

Jag är förmodligen inte den första som säger det här, och för en gångs skull handlar det vare sig om storytelling, kvinnosyn eller enkelspårig våldsmekanik. Den här gången handlar det om buggar.

Via twitter får jag reda på av @EmmyZ att Sonys tjockiskonsoller har slutat fungera på grund av en mjukvarubug, förmodligen relaterad till datum, som finns i den tjocka PS3:an. Kotaku skriver mer utförligt om det.

Det jag tänker ge mig på handlar dock inte om buggar i mjukvaran på konsollerna, även om det delvis hör till problematiken. Det jag tänker diskutera idag är varför spelförlag och spelföretag har så lite respekt för sina kunder att de släpper trasiga spel.

Heavy Rain kom ut nyligen – jag har ännu inte hunnit sätta tänderna i det – men ett flertal av mina gamingkompisar rapporterar mängder av buggproblem spelet. En kompis som inte har fast uppkoppling har kört fast i spelet för att hon inte kan tanka hem den senaste patchen, och @viruskatt rapporterar via twitter om att spelet fryser, att ljudet faller bort och att quicktime events laggar. Det här låter i mina öron inte som ett färdigt spel. Det låter som ett spel som har åtminstone ett par veckor kvar i utvecklingstid.

Internet är en fantastisk resurs, inte sant? Att vi numera dessutom kan koppla upp våra konsoller mot internet, och inte bara PC, har lett till att fler och fler spel har möjlighet att blir större, få mer content och byggas på under tiden man spelar. De blir helt enkelt inte gamla lika fort längre. Men den här content-crazen har också gjort att vi bländas av grafik och “saker att göra” i spelet, istället för att uppskatta det replayabilityvärde som BÖR finnas i ett bra spel. Se på StarCraft. Det spelar jag fortfarande, och även om jag ser fram emot StarCraft II, så kommer det gamla skruttiga axonometriska spelet med sina fantastiska mekaniker och den underbara attityden att få vara kvar på min hårddisk. Det har nämligen replayabilityvärde. StarCraft tillhör också den eran av spel som släpptes när de var klara. Fanns det en bugg i spelet så stannade den buggen kvar och räknades också till spelets nackdel. Numera säger företagen “vänta på patchen”.

Jag skall alltså punga ut med 600:- för ett spel bara för att vänta på att det skall bli spelbart utan buggar?

Jag kan se ett par orsaker till varför den här situationen har uppstått och varför den fortsätter att uppstå. Programkod, spelkod, är notoriskt oförutsägbar. En liten ändring i något system kan få hela spelet att krascha (eller förvandla spelarpersonen till ett chia-pet eller möjligtvis en svårt missbildad pappersdocka). Problematiken med det här är att det är svårt att förutsäga när en bit kod kommer att vara färdig, vilket påverkar produktionsdeadlines, vilket i sin tur påverkar släppdatum, vilket i sin tur ökar kostnaderna för spelet. Den här typen av buggar bör dock inte uppstå när spelet har gått guld. Då skall spelet vara buggfritt, i alla fall i min värld.

Så varför ignorerar spelföretag och spelförläggare problem i spelet? Tja, det går ju alltid att patcha det, och väntar man för länge med att släppa spelet lägger sig hypen som man måste börja bygga månader innan spelet skall vara ute. Marknadsföringen går ofta parallellt med de sista rycken i utvecklingen.

Ovanstående är dock bara förklaringar. De är inte ursäkter. Jag vill veta varför jag som betalar dyra pengar för att få spela ett spel betyder så lite för spelföretagen att de släpper spel som är ospelbara? Jag vill också veta varför vi som spelar spelen godtar det här rätt ruttna sättet att se på oss. Jag kan dra en parallell. Jag går inte till en klädbutik och köper ett plagg som jag måste sy ihop hemma. Patchen består av en rulle tråd – “vi hann inte sy ihop den i fabriken, så du får ta med dig tråd hem”.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,