Det kom in en fråga till. Jag svarar, trots att det är sambon som ställer frågan:
Vad definierar egentligen en “hardcore” och en “casual”? Eftersom det är begrepp som slängs omkring vitt och brett som om de vore akademiskt oförvitliga bevis på att Så Här Är Det, kunde det vara intressant att få veta om det verkligen Är generiskt accepterade termer för en viss spelartyp, eller helt enkelt en leet-term för att bättra på några cent av sin e-peen.
Alltså, så där rent sakligt – utan fördomar, skällsord eller omnämnandet av “e-peen”.
Det korta svaret: Det finns för det mesta inget som skiljer Casual från Hardcore. Det långa svaret innehåller en hel del undersökningar som gjorts bland annat av Jesper Juul som talar dels om tillgänglighet och dels om tid spenderad.
Stereotyperna, säger Juul, ser ut så här:
Casualspelare föredrar positiva och trevliga berättelser. De har spelat få datorspel, vill inte lägga särskilt mycket tid på sitt spelande och ogillar svåra spel.
Hardcorespelare föredrar känslomässigt negativa berättelser om vampyrer och krig, har spelat ett stort antal datorspel, lägger mycket tid på sitt spelande och föredrar svåra spel.
Vad Juul sedan berättar i boken The Casual Revolution är i ljuset av detta förmodligen mycket förvånande. Det visar sig nämligen att casualspelare inte alls stämmer in på stereotypen. Däremot gör hardcorespelare det. I korthet innebär det att casualspelare är långt mer flexibla och öppna för nya spelupplevelser än hardcorespelarna, som bara vill ha en viss sorts spel. Det är kanske därför den goda spelbranschen har så svårt att ta sig ur hjulspåren. Hardcorespelarna har för svårt att ända på sig och många av spelutvecklarna kommer ifrån en hardcorebakgrund.
Casualspelarna gillar positiva berättelser, men de kan även spela känslomässigt negativa berättelser. De har inga svårigheter att lära sig komplexa spel – så länge kontrollerna är lätta att förstå – och de lägger mycket tid på sitt spelande. Ur tidsaspekten är casualspelare dock mer förtjusta i spel som går att avbryta, och som de flesta som dragit igenom ett 40-timmars spel vet, så är det ofta svårt att hitta tråden igen efter ett längre avbrott. Däremot kan casualspelare utan problem lägga lika mycket tid per dag som en hardcorespelare på ett spel. Bara inte all in one go. På samma sätt gillar de flesta casualspelare riktigt knepiga spel och får ut stor spelglädje av dem.
Skall vi hårddra det – och det tycker jag att vi skall för jag känner mig lite spydig idag – så är hardcorespelare oflexibla och fast i gamla vanor, medan casualspelare kan tänka sig att spela allt. Och med den slutsatsen i ryggen så vill jag härmed påstå att en riktig gamer spelar alla sorters spel. Casual FTW!
Jag rekommenderar knoddar med särdeles hårda skallar att läsa Jesper Juuls bok. Den öppnade ögonen på mig, och förhoppningsvis gör den det för dig med. Det är mycket data i den, så som sig bör, och den innehåller mycket matnyttigt bland annat om varför Wii blev en sådan hit (lätta kontroller) och varför Guitar Hero och SingStar orsakade en revolution.
Läs även andra bloggares åsikter om frågelådan, causal, hardcore, spel
2011-05-01 at 16:00
Hmm om jag som tänkte fråga om lite statestik på hur många tjejer det finns inom spelhobbyn som lirar hardcore också sågar du begreppet 😛
Nåväl jag vet inte om jag delar uppfattningen. FÖr mig personligen är väl ändå skillnaden att hardcore är man om man spelar många olika spel medan casual är att man inte spelar spel så ofta och något enstaka här och där? Jag menar liksom att mans spelar över olika plattformar. Ena dagen lirar man baldurs gate, andra total war och den tredje kanske lite mass effect?
2011-05-01 at 22:04
Det här tycker jag är jäkligt intressant – bland annat för att jag själv börjat svajja över mer åt casualhållet trots att jag egentligen “inte vill”. Tidigare tyckte jag att ett spel på under 50 timmar knappt var värt besväret, och att det var helt OK att sitta åtta timmar i sträck och bara mosa grind i Final Fantasy. Numera spelar jag sällan något alls, och när jag spelar gör jag det oftast inte längre än nån timme, sen blir jag rastlös/uttråkad och vill göra något annat…
Polariseringen, framför allt från hardcorehållet då, är jag oerhört fascinerad – och lite äcklad – av. Men det kanske hör ihop med den här manliga kodningen? Som kille ska man gilla svåra, blodiga spel där man spöar folk över internet, man ska spela i timmar och åter timmar och skaffa status genom att vara bäst. Och så ska man tycka att det är fånigt med tjejer som spelar, för “de kan ju inte”. Jag känner äcklet komma krypande. Jag vill inte vara en del av den där gruppen. Jag vill inte vara en hardcore gamer =)
2011-05-01 at 22:41
Daflum – det kvittar faktiskt om du delar uppfattningen med det jag skrivit eller inte. Casualspelare stämmer inte in på stereotypen. Inte på din beskrivning heller :).
Statistik på tjejer som spelar hardcorespel har jag ingen aktuell. 2008 var det runt 30 – 40% men den siffran har förmodligen ökat sedan dess.
Mikael – var stolt. Att vara “hardcore” är i mina ögon inget värt att sträva efter. Låt dig ledas av spelglädjen istället ;).
2011-05-02 at 13:22
“så är hardcorespelare oflexibla och fast i gamla vanor, medan casualspelare kan tänka sig att spela allt.”
Hardcore! 😀
Fyra timmars instalationsprocedur – grund, expansioner, i runda slängar 1 GB custom content, modprogram för att få moddar och CC att fungera ihop med varandra – följes av up till ett dygns magnifik såpa.
The Sims 2, alltså. Casualspelet som inte ens räknas som ett “riktigt” spel av “hardcores” 😛
Egentligen handlar det kanske om att vilja identifiera sig med en intressemässigt samfällig grupp, dvs att “hardcore” _eller_ “casual” blir en igenkänningsmarkör i en kultur som gått från sekteristisk subkultur till miljardomsättande mainstream.
Den upplevda konflikten mellan grupperna är kanske i grunden samma positionering alla subkulturer ägnar sig åt; jocks vs nerds, AIK mot Gnaget, synthare mot hårdrockare, spandexrockers mot rockabilly etc etc.
Ungefär som att man alltid, förr eller senare, på en fest får se en mindre klunga människor i ett hörn skratta högt åt något så bessynerligt som “We’ve found a witch!”.
2011-05-05 at 14:43
Vet fortfarande inte om jag håller med riktigt ändå. Kan det inte vara så att i och med att spelbranchen är så stor så börjar gränserna väl ändå luckras upp. Sims 2 var väl ändå ett spel man kunde köra även om man ansåg sig själv som hardcore?