… jag har inte jobbat på Grin själv, men jag har inga som helst svårigheter att tro på att förlaget dragit sig ur. Mest för att det har hänt på de företag jag jobbat på också.
Som en kort kommentar på de spekulationer som uppstått runt Grins konkurs efter artikeln i Aftonbladet Spela så tänkte jag skriva en kort redogörelse för hur mitt yrkesliv har sett ut, sedan elva år tillbaka.
Jag började på ett litet företag som gjorde mobilspel. De hette Picofun och där gjorde vi många olika spel baserade på WAP-, GPRS- och SMS-teknologi. Av förklarliga skäl var det korta turn around tider på de spelen. 3 – 4 månader i stöten. När jag var där hann jag vara med om On the Green (golf), LIfestylers Light (Social gaming, innan begreppet ens fanns), Murder Mysteries (min baby, ett mordmysteriespel), Cute n’ Clever (SMS-spel om kraschlandade nallebjörnar) och uppstarten till Space Traders. Företaget låg för långt i framkant och gick under på grund av att det inte fanns tillräckligt stor publik för spelen. Mobilspel hann inte bli stora innan pengarna tog slut, företaget köptes upp av Aspiro och kontoret jag jobbade på lades ner.
Sedan kom UDS. Där jobbade jag som leveldesigner för The Kore Gang (som – hör och häpna – släpptes förra året till Wii). UDS gick i konkurs efter många om och men och strul med förläggare. Vi fick inte betalt. Företaget gick omkull. De sista månaderna hade vi inte ens toapapper på toaletterna. Lönerna blev försenade och det var riktigt dålig stämning. Tre personer gick in i väggen. Det var inte kul.
Det tredje företaget jag jobbade för låg i Finland, Helsinki, och jag arbetade med ett N-Gage-spel som efter att ha blivit helt klart lades ner eftersom det i början av det tvååriga projektet togs ett beslut om att spelet skulle vara singleplayer. Sedan var det bara multiplayer som gällde. Jag slutade arbeta för företaget i första hand för att jag blev mobbad av mina arbetskamrater. I andra hand för att jag längtade hem till Sverige.
Fjärde (och sjätte) företaget hette Avalanche och där förlorade jag jobbet på grund av att en rad projekt lades ner samtidigt och det inte fanns vare sig pengar eller jobb för alla anställda. Drygt hälften fick gå, jag var en av dem.
Femte företaget hette Movinto Fun. Movinto Fun gör en egen spelkonsoll som när jag jobbade med dem kallades BodyBug. Numera går den under namnet Oriboo. Det företaget fick lägga ner sin utvecklingsavdelning på grund av pengabrist. Numera är de belägna i Åre.
I skrivande stund jobbar jag återigen på Avalanche, men i mitt tycke på ett något tryggare Avalanche. Förra kraschen har gjort företaget mer riskmedvetet och det har byggts upp bra strategier för att hantera om en förläggare skulle dra sig ur.
Med det här vill jag bara påvisa att som oberoende spelutvecklare är man aldrig helt säker. DICE har EA i ryggen och kan i princip vara säkra på att de kommer att överleva, även om inget är skrivet i sten med en stor förläggare bakom sig heller.
Spelbranschen är en nyckfull bransch, och det är inte ett yrke som direkt erbjuder någon större anställningssäkerhet. Men det finns många andra belönande aspekter med den, annars tvivlar jag på att den skulle överleva.
Vad jag ville ha sagt? Jag är inte så säker på att Grin-snubbarna bara gnäller, som vissa kommentatorer gör gällande. Ett företag kan gå under genom att det inte kommer in pengar. Om det – som det verkar vara i Grins fall – är den enda källan till inkomst, så dröjer det inte länge innan man måste dra i handbromsen.
Läs även andra bloggares åsikter om spelbranschen, Grin, konkurs, spelutveckling
Leave a Reply