Det ligger kanske fem spel hemma och väntar på att jag skall hamna på spelhumör. Crysis 2 trängs med Red Dead Redemption och L.A. Noire och jag har ett DLC till Mass Effect 2 som längtar efter mig.

Men för tillfället finns det inte tid att prioritera just spelandet på samma sätt som det gjort tidigare. Jag har också upptäckt att spel som inte är “just so” har mycket svårt att engagera mig som spelare. Jag är kräsen. Det var någon som sade att jag spelar som en recensent och det är kanske sant. Jag har höga krav, både på mig själv och det jag ser på och spelar.

Red Dead Redemption har till exempel aldrig fångat mig på något vis. Det är ett spel. Det betyder inget för mig och jag har ingen känslomässig relation till det. Det är helt enkelt för ytligt för att jag skall kunna klicka med det. Medan ett åldersstiget spel som Knights of the Old Republic kan få mig att spela tills ögonen (och hjärtat) blöder. Vad är skillnaden? Jag tror att den största biten – för mig – är att jag inte får göra några känslomässiga val i RDR. Det är ett trist spel. Det händer ingenting. Det är en hästrumpa och John Marsten. And that’s it. Visst kan vi argumentera om att “jag måste spela klart juh!” men om det innebär uppemot trettio timmar utan något nöje någonstans så förstår jag inte logiken.

Jag har lagt 200 timmar på Dragon Age 2. Det beror på att det finns en känslomässig belöning inbakad i spelet som jag triggar på.

L.A. Noire är inte heller särskilt lockande, kanske på grund av att det är Rockstar som gjort det. Jag förväntar mig inga underverk. De ville ju att jag skulle glo på hästrumpa i 30+ timmar. Men det blir ändå både L.A. Noire, Bulletstorm, Crysis 2 och Red Dead Redemption i helgen. Kanske mest för att det irriterar mig att ha spel liggande som jag inte “spelat ut”.