Jag fick ett recensionsexemplar av Diablo i torsdags. Det betyder att jag inte kan skriva så jättemycket om Diablo 3 här på discordia utan att förta texten i tidningen, men jag tänkte ändå ge ett smakprov på mina tankar runt spelet, så här ca 20 levlar in och väl inne i akt II.

Den första spelarpersonen jag gjorde var en Witch Doctor, men den talade dialogen var så otroligt irriterande att jag inte kunde spela. Jag bytte till en Demon Hunter, fann att den spelarpersonen var lika irriterande, men kände mig tvungen att fortsätta spela. Det är trots allt till en recension.

MacOSX_Diablo3

När jag tittar på mina Achievements så inser jag att jag har missat mycket av Akt I som jag helt enkelt inte sprang in i eller lyckades åstadkomma. Eftersom jag är en completionist är det så klart lite jobbigt. Men jag sätter det åt sidan och fortsätter spela, all for the greater good.

Som sagt, jag har hunnit till Akt II, jag har kommit kanske en fjärdedel av akten och än så länge är jag besviken på storyn, men förtjust i gameplayet. Det är så jag har vant mig att se på Blizzard. Efter min totalkrasch med StarCraft II-storyn så har jag plockat bort mina skygglappar. Diablo III är inget undantag. Det finns problem med berättelsen som går djupare än bara antal kvinnor, men det kommer jag till senare.

Gameplayet som Demon Hunter är askul. Jag har jättesvårt att försvara mig i närstrid, dock, så min lösning på det är att alltid släpa med mig Kormac, tempelherren. Jag börjar bli lite trött på hans tjat vid det här laget, men när jag tar med mig någon annan blir det bara jobbigt i striderna.

Ibland undrar jag om inte barbar-strategin är helt rätt. Armor up, go kill it.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,