På det stora hela skulle jag karaktärisera mig själv som en ganska dålig samlare. Det är förvisso sant att jag under åren samlat på mig ett antal hundra rollspel och nästan lika många bräd-, kort- och dataspel av olika slag, men jag har säkert sålt minst lika många eller fler än de jag behållit. Det finns dock vissa spel jag förmodligen aldrig kommer att skiljas ifrån, dels för att jag tycker att spelen är bra och dels för att de bär på minnen jag inte vill bli av med.

En av mina quirks – jag har asdåligt minne för människor och händelser. Be mig om information ur en bok och jag kan ge den till dig, men fråga mig när jag träffade människan vars namn jag inte minns så är det helt blankt. Däremot minns jag sådant när jag håller i prylar eller böcker från way back. Jag vet inte varför mitt minne funkar på det viset eller varför det har valt att vara så sporadiskt, men så är det i alla fall.

Talisman i Äventyrsspels utgåva är ett sådant spel som bär på oerhört många minnen för mig. Det är ett av mina första brädspel, och det syns med tanke på hur trasig lådan är. Det är en översättning av Games Workshops, numera Fantasy Flights spel med samma namn, även de spel som har många minnen förknippade till sig. “You meet a grumpy Imp. Roll a die to see where he teleports you to.”

Dude! Tänker du ge mig någon talisman eller?

Det första och största minnet är att jag alltid ville spela sierskan. Sierskan och barden var de två figurerna som jag kände mig mest hemma med, förmodligen för att barden trallade och var god, och för att sierskan var den enda kvinnan utöver trollpackan i spelet. Det är ju för övrigt himla fin statistik. Fjorton spelfigurer och tolv av dem är snubbar. Lite som spelbranschen ser ut i dagsläget med andra ord. Ehum. En annan sak som står ut som en slagen tumme är att trollpackan och sierskan är sådana ärkearketypiseringar. Trollpackan är ond och är inte konventionellt vacker. Sierskan är god och följer nog alla normer man kan. Nämnde jag att trollpackan är lite fet också? Inte?

Sierskan och Trollpackan. En studie i arketyper. Två är allt tjejer behöver, eller hur?

Det gäller för de övriga spelfigurerna också, men till skillnad från kvinnorna som har två att välja på har männen i alla fall tolv. Allt är vansinningt klyschigt, och jag antar att det enda som går att göra är att skylla på 80-talet.

Kolla, här har vi munk, alv, krigare, troll, druid… Massor av roliga roller och raser. Men kvinnor är smurfor enligt de flesta spel – kvinna och så får det vara bra med det.

Mitt Talisman är illa medfaret, men det är fortfarande komplett och det är fortfarande roligt att spela. Det är inte ofta spel påverkar så mycket, men detta är – trots stereotypiseringar och ålderdomlig kvinnosyn – ett av de spel jag aldrig någonsin vill skiljas ifrån.