För de som har jobbat med mig eller känner mig på annat vis är det säkert ingen överraskning att jag är snart sagt beroende av anteckningsböcker. Jag skriver mycket (och tydligen smått) med en handstil som de flesta brukar referera till som “det såg ut som tryckt text!”. Detta har bland annat lett till frågor om min presumtiva status som seriemördare, hur mycket en handskriven bok av mig kostar och så vidare. Tydligen är det ett utmärkande drag för just seriemördare att ha tätt skrivna anteckningsböcker med urklipp och annat klistrat på sidorna. Se bara på Se7en.

Till saken hör att allt jag skriver, inklusive den här bloggposten, går genom en handskriven fas.

Det förändrar sättet jag tänker på. Det handskrivna ordet är långsammare, mer eftertänksamt, och kanske en smula mer tålamodskrävande. Det är också svårare att vara hetsig när jag skriver för hand. Det går inte att hata på samma sätt som med snabba repliker. Istället blir texterna något av en meditation över ämnet. Den kan förvisso vara lätt vass i kanterna ibland, och till och med elak, men aldrig mot en enskild person, snarare då mot ett fenomen, eller en företeelse. Personangrepp finner jag passar illa i det handskrivna.

Till dags dato har jag 66 fulla anteckningsböcker och lika många eller fler halvfulla. Plus en låda full av tomma anteckningsböcker, för jag är som sagt beroende av dem. Mitt skrivande är beroende av dem.

För mig handlar det om en tankeprocess som inte infinner sig på samma sätt framför ett tangentbord. Jag har skrivit mycket direkt i ett ordbehandlingsprogram, men sällan nått samma förmåga till analys på det sättet. Visst går det snabbare, men snabbare är inte alltid bättre.

För mig blir processen att skriva ner mina tankar också ett sätt att konkretisera mina känslor och skilja mellan det irrationella och det rationella. Ett filter för min logik, kanske? Ett sätt att kliva bort från känsloreaktion och kliva in i en beräknad reaktion. Det saknas till viss del i dagens debattklimat. Förmågan att separera känsloreaktioner ifrån debatt baserad på fakta.

Vi lever i våra egna bubblor och reflekterar sällan över hur de bubblorna påverkar oss och våra reaktioner.

Så jag fortsätter att knata långsamt fram med fokus på reflektion snarare än snabba reaktioner. Det tar längre tid, kräver kanske mer tålamod, men jag tror jag vinner på det i längden.