Jag brukar alltid bli lite lätt orolig så här i Fenixtider när ett nytt nummer släpps och jag allt som oftast måste läsa om mina bristande egenskaper som recensent här och var på nätet. “Måste” är kanske fel ord. Min önskan om att förbättra mig driver mig till att leta reda på vad som sägs om mina recensioner. Det kanske kan tyckas något besatt, något neurotiskt och något destruktivt, vad vet jag? Det är så jag fungerar och det stammar ur en önskan att bli bättre på det jag gör.

Med det i åtanke tänker jag ändå skriva något av ett… inte försvarstal, för jag känner inte för att försvara mig. Kanske snarare ett förklaringstal? Och en uppmaning till alla därute som tycker utan att berätta det för personen ni har åsikter om: Om ni verkligen vill att personen skall bli bättre på det hen gör, var modiga nog att ge feedback direkt till personen. Mig kan man exempelvis nå genom discordia, på twitter som @devilkitten och på rollspel.nu som tsianphiel. Jag finns även på Google+. Nåväl. Åter till ämnet. Huvuddelen av kritiken ser ut så här:
1. Fenix skickar “allt” rollspelsmaterial till mig.
2. Jag skriver förutsägbara recensioner – det är lätt att “veta” vad jag tycker.
3. Jag pratar “för mycket” om jämställdhet i mina recensioner.

Citattecknen får stå för en tolkning av mina förutsättningar och åsikter.

1. Fenix skickar “allt” rollspelsmaterial till mig
Ja, det är nästan sant. På samma sätt skickar de “allt” brädspelsmaterial till Brisse. I mitt fall är det så att jag – enligt Fenix och enligt en nyvunnen insikt (som det har tagit ett par år av tvivel att komma fram till) – faktiskt är bland Fenix bästa (om inte den bästa) rollspelsrecensenter. Dessutom har Fenix redaktion svårt att hitta recensenter för just rollspel på grund av den (ibland) hätska kritik sagda recensenter får utstå. Tove (Fenix chefredaktör) har berättat om ett flertal personer som slutat på grund av den. Efter att ha fått utstå ett par sådana angrepp var jag själv på väg att sluta recensera efter nummer 5 (alltså det nya numret) i år. Istället har jag givit mig fan på att bli mer personlig.
Men så här ser det ut:
1. Jag är Fenix överlag bästa rollspelsrecensent. Jag kan mycket om spel och rollspel. Jag arbetar professionellt med spel (10 år som speldesigner, 2 år som producent), jag har varit engagerad i konvent (SSK, GothCon och SydCon), jag har spellett i många herrans år, jag var rådgivande vid uppstart av en spelutbildning och har jobbat som lärare inom speldesign, föreläst på högskolor runtom etc etc. Jag har kort sagt en jävla massa kunskap om spel.
2. Jag levererar alltid i tid. Som en redaktion med till största delen frivilliga frilansare som inte får betalt är Fenix glada över det, eftersom det inte är alla som är lika bra på det som jag.
3. Jag läser och analyserar innehåll snabbt, vilket innebär att jag kan ta en bok som dyker upp ett par dagar innan tryck och skriva en hyfsad recension på den. Eftersom Fenix allt som oftast får sina recensionsexemplar sent är det en god egenskap att ha.
4. Jag kan skriva. Jag kan vara tydlig. Jag kan få fram mitt budskap. Det är inte alla som kan det.

2. Jag skriver förutsägbara recensioner
Ni skriver förutsägbara rollspel. Japp. Så är det. Det är väldigt sällan jag ser något nyskapande. Det åsido – som jag håller fast vid och om nödvändigt kan argumentera för – så är det självklart så att jag har en viss smak när det gäller spel. Det är ingen slump att min hylla består till största delen av skräck- och science fictionrollspel. Det som även påverkat slätstrukenheten i vissa recensioner är också kritiken jag fått när jag inte varit förutsägbar och gått ifrån “normal-mallen” och hänsynslöst skrivit exakt vad jag tycker.

Helt ärligt? Vissa rollspel är så dåligt genomförda att deras enda kontakt med yttervärlden borde vara en dokumentförstörare. Men rollspel lider av idéellsjukan. De flesta av oss som skriver och ger ut rollspel gör det på fritiden och på basis att vi inte kommer att tjäna pengar på det och därför måste allt vi gör per definition vara bra. Surprise! Det är det inte. Många vet inte ens hur man stavar eller gör språket tillgängligt. Andra vill bara skriva världsbeskrivningar och struntar i reglerna. Som kontrast har vi veteraner (och nykomlingar) som Kenneth Hite, Robin D. Laws, Dennis Detwiller, Greg Stolze, Lucas Crane, Christoffer Krämer, Ola Janson, Henrik Örnebring och i stort sett hela Järnringengänget.

Ett rollspels kontaktyta med spelaren är boken, illustrationerna, layouten och texten. Om något av dessa gränssnitt inte fungerar så fungerar heller inte rollspelet. Ur bokperspektiv är de ringbundna böckerna Trinity (White Wolf) och Tunnels & Trolls v7.5 samt serietidningsrollspelet Supergänget de överlag bästa blädderupplevelserna jag har haft. Ringbundet och serietidningsformat är kung. Samtidigt är det lite otympligt i bokhyllan (vilket båda ringbundna rollspel hanterat bra, Trinity med en plast eller pappersjacka och T&T med en låda).

Illustrationerna och layouten tjänar till att höja läsupplevelsen och i det fallet vill jag rekommendera att kolla på Nyckelringsrollspelet som Dante layoutat på ett fantastiskt sätt, samt på den ännu outgivna utgåvan av Western. Lukas Thelins illustrationer till Western 4:ed är helt mindblowingly bra. Något att se fram emot. Mouse Guard och Supergänget är också långt framme, liksom Burning Empires (ur illustrationsperspektiv).

Textmässigt finns det få rollspel som är så skickliga på att förmedla regler och stämning som White Wolfs alla olika installationer av sitt World of Darkness. Pelgrane Press Gumshoeserie är också föredömlig på det området (liksom när det gäller layout). Jag kritiserar ofta rollspel för eländigt språkbruk och det beror på att språket är den absolut viktigaste kommunikationskanalen som finns för rollspel. Jag fick exempelvis kritik för att jag upplever Svavelvinters språkbruk som tungt och klumpigt. För mig är språket i spelet – precis som det i Erik Granströms bok med samma namn – otympligt, klumpigt och trögt. Det är så jag upplever det. Det är inte alls säkert att andra upplever språket i spelet på det viset, men för mig var det ett hinder att ta mig in i boken.

Som rollspelskonstruktör är språket din första och starkaste informationsförmedlare. Pathfinder Beginner Box är för övrigt en av de absolut bästa introduktionerna jag sett till ett rollspel. Så förbaskat enkelt och ändå finns en massiv regelsamling bakom rollspelet. Fantastiskt bra gjort.

3. Jag pratar “för mycket” om jämställdhet
Sluta vara så förbaskat misogyna då. Halvt om halvt skämt åsido – jag skriver faktiskt ganska lite om jämställdhet och kvinnans roll i rollspel. Jag nämner det kanske var fjärde eller femte recension. Med tanke på att jag dessutom recenserar “alla” rollspel så är det kanske en eller två recensioner per nummer. Ibland inga alls.

Så här är det. Om jag kan leva med att ständigt bli bortglömd i rollspelen eller att porträtteras på ett stereotypt och/ eller sexualiserat sätt i nästan varenda rollspel jag äger kan ni som skriver gott bli påminda om att rollspelskulturen är långt ifrån så accepterande och öppen som många vill ha den till. Jag har sagt det hur många gånger som helst – rollspelen och deras innehåll är en reflektion och i vissa fall en distillation av den kultur vi lever i. Till exempel författarens reaktion på min recension av ett äventyr till ett nyutgivet svenskt spel eller de mail jag fick ta emot sedan jag kritiserat ett äventyr som publicerades i Fenix för ett antal år sedan. Jag utmålas av de personerna som åsiktsförtryckare och extremfeminist, vilket jag hoppas framgår av min blogg att jag inte är. Däremot problematiserar jag och analyserar de rollspel som finns för att hitta bättre uttryck och göra dem tillgängliga för en bredare massa.

Det roliga, lustiga och underhållande i sammanhanget är att jag själv kämpar med samma uppsättning fördomar, men som jag försöker (och inte alltid lyckas med) att vara medveten om. Goda exempel i det här fallet torde vara Eclipse Phase, Unhallowed Metropolis och den första omgången böcker ifrån White Wolf. Senare utgåvor med Hunter: the Vigil i spetsen är snarare exempel på det omvända. Svenska förebilder är Robert Jonsson med sitt “Bortom” och Mikael Bergström med sina små publikationer, främst “Null state”.

Det jag vill avsluta med är inte enbart att hoppas att mina motivationer till varför jag skriver som jag skriver framgår utan även en uppmaning. Jag läser regler för att bli bättre på att skriva regler. Jag recenserar för att bli bättre på att analysera. Jag läser kritiken av mina recensioner för att bli bättre på att recensera.

Om du verkligen, uppriktigt vill att jag skall bli bättre på att recensera så framför i sådana fall din kritik till mig. Jag finns här. Jag lyssnar. Jag reagerar och agerar. Det jag inte lyssnar och agerar på är personangrepp och osaklig kritik. Jag lyssnar heller inte på feedback jag aldrig får höra.