Jag är sent ute, jag vet. Jag köpte första numret av Playground Magazine häromdagen och kan konstatera att jag är fel publik, eftersom jag inte riktigt håller med innehållet i ledaren. Men det är inte problematiken med reckless gaming som jag vill diskutera – det blir kanske ett senare inlägg – utan artikeln om spelet Gang Rape*. Jag vill också påpeka att den här bloggposten är färgad av samtliga artiklar i Playground Magazine, tankarna om bleed, om att spela något som redan finns i spelarens tankevärld och så vidare, så det händer ibland att mina tankegångar går över i begrepp snarare än artikeln i synnerhet. Jag skall försöka vara tydlig vad jag syftar på när det händer.

Jag är, tro det eller ej, helt på det klara med att gruppvåldtäkt kan hanteras på ett bra sätt i rollspel, sedan kan man så klart fråga sig om Gang Rape är det sättet men det hamnar utanför den här bloggposten.

Det som får det att krypa i mig är dels sättet premissen beskrivs, för den följer våldtäktsmyten och skuldbeläggandet av offret som handen i handsken.

De två premisser som tas upp är “hon hade för kort kjol” och “hon lovade sex, men ändrade sig”.

The first scene is usually played out in the style of freeform larp. It’s about how it all turns into a rape: a sports team losing control when teased by a woman in mini-skirt or a girl suggesting sex but backing out at the last moment. The players decide the details, in the genre of naturalistic realism.

Om vi nu skall befinna oss i gränslandet mellan verklighet och spel, varför inte gå hela vägen? “Hon sade nej hela tiden”, “hon var klädd som vem som helst”, “vi spelade rollspel och det gick överstyr”?

Montolas artikel om rollspelet utmanar inga gränser. Snarare befäster den det gängse sättet att se på våldtäkt. “Hon bad ju om det med den kjolen” “hon retades, när hon skulle ha sagt nej”. Kan vi inte gå ifrån de “normala” sätten att se på våldtäkt som något som provoceras fram till något som kan hända när som helst mot vem som helst, så vad är poängen?

I artikeln finns också ett påstående om att kvinnor hellre väljer rollen som offer. Må så vara, och det är säkert sant, men Montola går inte alls in på någon form av problematiserande runt detta, utöver konstaterandet**. Om analysen saknas om varför vi ikläder oss roller vi redan är beredda på och bekväma med, så blir rollspelet bara ett sätt för oss att återupprepa våra kulturella föreställningar om hur en våldtäkt skall se ut, vem som skall vara utsatt för den och vem som skall vara förövare.

För min del blir frågan i relation till artikeln “vad är poängen?” Vad är det som utforskas? Skam och skuldbeläggande? Men på vem och varför? För min del är rollspel ett sätt att uppleva situationer jag inte varit med om, få ett nytt perspektiv, nya insikter. Att vara offer för en våldtäkt – eller som i mitt fall, ofrivilliga sexuella handlingar – är vare sig nytt eller otänkbart för mig. Att däremot vara den som har makten i en våldssituation är nytt.

Retoriken i artikeln konstaterar också att alla de som har etiska och moraliska betänkligheter i samband med artikeln har förutfattade meningar, och mer eller mindre är troll. Det gör det näst intill omöjligt att på något sätt kritisera eller analysera och problematisera eftersom kritiken och analysen blir oinsatt och trollmärkt.

Nu måste jag byta spår och prata om ett fenomen som i vissa rollspelskretsar kallas “bleed”.

Från Jeepen.org

Bleed
Bleed is experienced by a player when her thoghts and feelings are influenced by those of her character, or vice versa. With increasing bleed, the border between player and character becomes more and more transparent. It makes sense to think of the degree of bleed as a measure of how separated different levels of play (actual/inner/meta) are.

Bleed is instrumental for horror role-playing: It is often harder to scare the player through the character than the other way around. An overt secluded dice roll against a player’s perception stat is likely to make the character more catious.

A classic example of bleed is when a player’s affection for another player carries over into the game or influences her character’s perception of the other’s character.

Many jeep games rely on bleed either to influence player’s actions or to achieve higher purposes in the premise. For example, Fat man down uses bleed to encourage the players to reflect over society’s treatment of fat people. Playing Doubt close to home regularly causes bleed as a consequence of using own experiences in the game and re-living relationship situations or reflecting on relationships. Sometimes, the entire purpose of a game is to create bleed.

Ser man på rollspel ur ett historiskt perspektiv är bleed enligt definitionen som talar om att påverka spelarens (och även spelledarens handlingar), något som Dave Wesley, en av rollspelens pionjärer, var tvungen att gå ifrpn, eftersom spelarna i hans fantasyvärldar blev illa berörda av att vara så nära förknippade med sina rollpersoner.

Det är därifrån hela tanken med att distansiera sig från spelet med hjälp av en avatar kommer. Bleed är intressant eftersom några av spelen som Vi åker jeep uppmuntrar till att använda det här fenomenet, däribland – vad jag förstår av Montolas artikel – Gang Rape. Jag hade verkligen velat ha ett ex av spelet, men som sagt, jag har inte fått tag på författaren och spelet finns inte att köpa.

Bleed oroar mig ur två aspekter, och de knyter an till det jag skrivit tidigare i texten. Den ena aspekten är något jag brukar tala om rätt ofta i spelsammanhang. Om vi har möjlighet att skapa vilka upplevelser som helst i rollspel, varför väljer vi då de vi är “bekväma” med? Varför väljer tjejer att vara de som utsätts och killar att vara de som utsätter? Montola går in på det lite kort och pratar om den inneboende rädslan för att bli våldtagen hos kvinnor och rädslan att bli en våldtäktsman hos män.

För min del framstår det snarare som ett utslag av det vi “kan” spela. Det ligger (om än i kanten av) inom våra comfort zones och vi tar – kort sagt – inga egentliga risker vi inte har förberett oss på hela våra liv. Män är förövare. Kvinnor är de som utsätts. Det finns få texter om våldtäkt som inte på något sätt varnar oss kvinnor om att det här kan hända oss. Vi vet. Vi undviker. Vi hanterar. Det är en roll vi alltid bär med oss. Nu menar jag inte att det är enkelt att spela ett våldtäktsoffer, det är det förmodligen inte. Jag vet med mig att jag inte skulle klara det. Men det är ändå något jag kan tänka mig. Jag har det scenariot med mig. Jag kan inte tala för hur det är för en man, om han ständigt bär tanken på att vara förövare med sig eller inte, men jag kan tänka mig att det är lättare att ta en sådan roll. Och om vi bara spelar roller som vi är bekväma med, hur kan vi då utmana normer och roller? Det här tycker jag är något som verkar problematiskt även med Fat Man Down även det ett rollspel som leker med bleed, och som finns beskrivet i en artikel i Playground Magazine. Som jag förstår är det den fetaste i gruppen som tar rollen som mobbingoffer och de övriga som mobbar. Makten ligger hos mobboffret i det att han eller hon kan avbryta spelet när som helst. Just den artikeln avslutas med orden

Perhaps danger reminds us that we are alive and puts our daily lives in context. If larp and roleplaying in general are to continue to grow as a medium for telling stories and creating experiences, perhaps larpers need to push boundaries and keep balancing on the razor’s edge. Leaps and growth presuppose risk, for without risk, how does a medium stay on the cutting edge of culture.

– Danger has arrived, Peter Fallesen

Jag måste fråga mig – vari ligger utmaningen? Har jag varit fet hela mitt liv är det inget utmanande i att fortfarande mobbas för att jag är fet. Utmaningen – för mig – hade snarare legat i att befinna mig i en situation jag aldrig varit i tidigare.

Den andra aspekten av bleed som oroar mig är något som är anknutet till ledaren i samma nummer. Där framhålls Milgrams och Zimbardos experiment som något positivt och som jag förstår det eftersträvansvärt. Det sägs också att vi måste utmana oss, försätta oss i fara.

Zimbardo och Milgram var bägge två psykologer med mycket erfarenhet. Det de avslöjade om människans natur är både fascinerande och skrämmande.

Milgram kom fram till att människor i stort sett är beredda att göra vad som helst om en person med auktoritet säger åt dem att göra det. De är beredda att döda. Zimbardo å sin sida kom fram till att genom att applicera ett vi och dem tänkande kan man få helt normala och stabila personer att begå oerhörda grymheter, så länge systemet tillåter.

Applicera det här på rollspel, eller ett längre lajv. Har du en auktoritet eller ett system (och då pratar jag här om regelsystemen i rollspel) som säger åt dig att “de här handlingarna är godkända inom systemet” så kommer människan i fråga förmodligen att utföra de här handlingarna. Har du en auktoritet som förstärker de handlingarna får du med största sannolikhet en ännu större effekt.

Zimbardos experiment skulle pågå under en längre period, men redan efter sex dagar avbröts det på grund av hur emotionellt prövande det var för deltagarna. Det var en utomstående person som avbröt experimentet, alltså inte professor Zimbardo själv. Alla deltagare hade skrivit på ett medgivande. Alla var medvetna om vilka regler som gällde. Och ändå gick experimentet överstyr ganska omedelbart. De som deltog var också med i förstärkandet av rollerna. De som bröt mot spelets regler blev strängt straffade, inte bara av de på motsatt sida, utan även av de på den egna sidan.

Det som gör mig orolig med bleed är kort sagt att vissa sammanhang kan skapa vissa situationer där det är svårt eller näst intill omöjligt för en spelare som vill avbryta att avbryta. Det är också svårt för en person som varit med om något som han eller hon egentligen inte vill vara med om att sätta rätt ord på det. Jag är övertygad om att bleed kan vara ett mycket vasst verktyg i rollspelslådan. Jag är också övertygad om att om man inte vet hur man hanterar det, så kan man skada sig rätt rejält.

Jag vet inte om jag har lyckats komma någonstans egentligen, förutom att säga att visst kan bleed funka som ett verktyg bara man aktar fingrarna, och att jag inte är helt övertygad om att det är särskilt cutting edge att spela roller vi redan är vana vid sedan innan.

_________________________
* Jag har tyvärr inte fått tag på ett ex av Gang Rape själv. Jag har mailat författaren, men inte fått något svar.

** Den kommentar som närmar sig ett problematiserande uttrycker att det förmodligen är en önskan om att komma spelupplevelsen nära.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,