Med anledning dels av den bloggpost Familjenspel skrev idag och dels av det radioprogram jag alldeles nyss medverkade i (tack vare Teresa Axner) tillsammans med Tobias Wrigstad, så tänkte jag gå in lite närmare på ett par saker som inte blev sagda, men som jag tycker är viktiga i sammahanget.

Varför spelar vi spel?
Vi spelar och leker för att lära oss. Leken är ett av de äldsta och ett av de mest universella medlen för utbildning. Att spel kommer ur en lek är naturligtvis en del i varför “vuxenvärlden” ser ner på andra vuxna som ägnar sig åt den här sysselsättningen. I vår moderna tid är det ett negativt drag att vara barnslig och att leka* om man är vuxen. Trots det är det inte så länge sedan (nåja 300 år) som målningar och andra tidsdokument visade lekande vuxna. Gungor var till exempel mycket populära.

Att lära sig är förstås inte den enda motivationen till varför vi spelar. Det är den mest grundläggande, och kanske också den som står till svars för spelens status inte är högre, men den har gott sällskap.

Upptäckarlust och fantasi är en del. Att kunna fly den här verkligheten för att uppleva en annan för en kort stund. Det är av samma anledningar som vi ser på film och läser böcker.

Att slippa begränsningar handlar om att inte behöva följa samhällets normer, att uppfylla det rebelliska draget i människans natur.
Spel kan också spelas för att få erkännande och belöningar, antingen av spelet eller av sina medmänniskor.

De kan användas som socialt fokus. Brädspel åker ofta fram på sociala sammankomster för att skapa en gemensam samlingsplats och en sysselsättning som håller ihop sammankomsten.

Spel kan också ses som träning eller utmaning, och den träningen behöver inte nödvändigtvis vara fysisk. Strategispel ger ofta en god träning åt hjärnan.

Måste spel betyda något?
Det korta svaret på den frågan är så klart “nej”, men för att spel överhuvudtaget skall ha någon form av “stopping power” krävs det att spelet säger spelaren något. De som lyssnade på P3 Kultur och Brenda Braithwaites minst sagt gåshudsframkallande berättelse om spelet Train där spelaren måste se till att de små träfigurerna flyttas så effektivt som möjligt minns säkert också att hon berättade att en del spelare försökte smuggla ner spelpjäser i fickor och under bordet för att rädda dem. De som spelade hade förstått vad deras val innebar, eftersom konsekvenserna talade sitt tydliga språk, och eftersom de flesta har läst om judeutrotningen och vet vad som väntade de små gula figurerna. Många som spelade grät när de spelade. Det klassar jag som ett meningsfullt spel.

För att gå tillbaka lite i resonemanget så handlar spel på det stora hela om spelupplevelser. Du kan ha en fantastisk upplevelse tillsammans med dina släktingar runt ett parti monopol, men då är det inte spelet i sig som påverkar dig, då är det omgivningarna. För att du skall få en intensiv spelupplevelse av spelet måste spelets regler, eller spelets innehåll betyda något, vara meningsfullt för dig. Sid Meier sägs ha sagt att spel handlar om en rad intressanta val. Jag vill vidareutveckla, på precis samma sätt som Braithwaite utvecklat – för att spelet skall bli intressant och meningsfullt krävs det att spelarens handlingar påverkar och att spelarens handlingar har konsekvenser.

Det är den kopplingen som finns på ett så uppenbart och ganska plågsamt sätt i the Mechanics is the Message, och den lärosituation en spelare som spelar till exempel Train är förmodligen inte bara en stark påminnelse om vad holocaust handlade om, utan även en mycket tydlig upplevelse av vad holocaust innebar. Och då är vi tillbaka till lek som lärande. Att lära sig något, att förstå något, behöver inte nödvändigtvis betyda att den lärdomen är något trivialt, eller något nödvändigt. Det kan också vara omstörtande, upprivande och djupt berörande.
________________________________________________
*Samtidigt är det en integrerad del i den manliga könsrollen, vilket kan vara ett skäl till att män har lättare att komma undan med leken än kvinnor. Enligt Kevin Schut (Gaming as Culture) i hans uppsats Desktop Conquistadors, så finns det ett ideal som säger att män skall vara lekfulla. Samma ideal säger också att män skall ta ansvar och skaffa sig en maktposition, så den manliga könsrollen har sin egen uppsätning med problem i sammanhanget. Ett ämne för en annan bloggpost är kanske hur det manliga idealet tillgodoses i spelen, och vad det får för konsekvenser för hur spelarpersonen framställs och hanteras.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,