Shakespeare var en skarp betraktare av det vi idag kallar människans natur. Jag är övertygad om att han hade haft något vasst att säga även i jämställdhetsdebatten, och eftersom jag är en evig optimist, så är jag även övertygad om att Shakespeare var feminist. Och så, beväpnad med Henry Vs berömda fras, så ger jag mig ut i bräschen igen, den här gången med både personliga och allmängiltiga iakttagelser.

Genom mina medsystrar på Twitter hittade jag den här fantastiska (!) diskussionen som tydligen pågått ett litet tag, både på Loading och på RadioGamer som dels handlar om det kvalitetsmässiga i vissa gamers skriverier och dels varför vissa gamers får “extrautrymme” i etern. Jag började på Loading.se, så låt oss ta avstamp i “diskussionen” där.

Det börjar med en förfrågan om varför en del av gamerbefolkingen är underrepresenterad i tidskrifter och på spelhubbar som exempelvis Level, och det som börjar med en uppriktig förfrågan skjuts snart i sank av feminazistkonspiratörerna som tror att de är roliga på ett ganska infantilt “höhö”-vis.* Som vanligt så handlar det så klart om att vi som skriver om spel och samtidigt är kvinnor per automatik är mindre kompetenta och självklart också ägnar oss åt helt fel områden inom spelskriverierna för atte gentligen räknas som en av de “riktiga” spelskribenterna. Det räcker kanske med att titta på hur ämnet debatteras för att få svar på varför vi är så få. Vad sägs till exempel om kommentarer som denna?

Brudarna är under NNs skrivbord

Följt, så klart, av en smiley. Eller vad sägs om svaret på frågan om var brudarna är?

I köket, var skulle de annars vara?

Ja, var skulle vi annars vara? Det kan ju bero på att “patriarkatets brevklubb kom fram till att man får tjejbaciller av kvinnliga skribenter” men jag tvivlar. Jag tror snarare det beror på att undersidan av den mögliga diskbänk där trollen hänger har börjat få konkurrens av kompetenta och intressanta kvinnliga gamers, vars diskbänkar inte alls är lika mögliga och otrevliga. Vi hänger ju i köket, remember? Att använda den här sortens språk som gamer och tillhörande det kvinnliga könet är dock inte okej, så låt mig säga det med en gång – ovanstående meningar är en provokation. Dock är andemeningen ingen provokation utan en uppriktig uppmaning till att tänka efter före. Det här är kommentarer som möter gamers dagligen. Det gör att det är helt okej att använda sig av ett sådant språk och en sådan förlegad attityd överallt när det kommer till frågan om gamers som dessutom råkar vara tjejer.

“Det är så synd att inte fler tjejer spelar datorspel”

Men är det verkligen det? Är branschen beredd att göra en förändring som faktiskt tillåter tjejer att delta i spelkulturen? Det mesta verkar tyda på ett nej…

Det finns en rad förklaringar till det här. Att det är män som förlägger, tillverkar och skriver datorspel påverkar produkterna och deras innehåll. Att det finns företag inom spelbranschen som aktivt motverkar att fler spel innehåller female leads har Leigh Alexander bekräftat med sin artikel om Activision på Gamasutra.com. I artikeln påpekar hon flera oroväckande saker, bland annat att:

“Activision has no room for ‘we are making an open-world game with a Hong Kong action movie feel with a female lead,’ because that game doesn’t exist right now,” says one source. “What they do have room for is, ‘we are making an open-world game with a gangster main character who can steal cars and shoot people, but it will be in Hong Kong instead of Liberty City. And then they go, ‘Hey, GTA IV sold 10 million copies, so that’s what we expect from you.'”

Look to that methodology to explain why all of Activision’s flagship properties are male-led, says the source: “If Activision does not see a female lead in the top five games that year, they will not have a female lead,” says the other source. “And the people that don’t want a female lead will look at games like Wet and Bayonetta and use them as ‘statistics’ to ‘prove’ that female leads don’t move mass units.”

Det här är så klart en inställning som återspeglar sig i konsumentled. Om de stora förlagen inte vill ge ut spel som är mer diversifierade – och då pratar jag inte bara om kvinnor i ledande positioner, utan även om män som bryter stereotypen “vit, muskulös superhjälte” – så blir det också svårt att som konsument påverka företagen som ger ut spelen. Spelen måste ju finnas där för att vi skall kunna köpa dem. Ramarna som ställts upp för medverkan inom spelbranschen är mycket, mycket strama. Det vore naivt att tro att det inte återspeglar sig bland oss som spelar, och att det begränsar den publik som vill spela spelen och som tar till sig information runt spelen. Eftersom spelen för det mesta författas av män är det inte så konstigt att innehållet blir präglat av den idealiska manliga könsrollen.

Vad som naturligtvis inte är ointressant, när det gäller författarna, är att flertalet av dem är män. Det är mannens uppfattning om sig själv som vi här kommer att få möta. Det är också , indirekt, mannens uppfattning om kvinnan. Det kvinnliga beskrevs sällan öppet. Det är snarast så att inriktningen på hjältens förehavanden har givit det perspektiv ur vilket kvinnan setts. Kvinnan har blivit staffage, den bakgrund mot vilken mannens verksamhet avtecknat sig. I vissa av berättelserna finns kvinnan knappast med överhuvudtaget. Mannen har ensam fått representera människan.

Ovanstående citat kommer ifrån Ronny Ambjörnssons bok “Mansmyter”. Han tar upp delar av den här problematiken, applicerad på manliga myter som Don Juan, James Bond, Faust och ett par andra välkända manliga litterära figurer som till stor utsträckning liknar de spelarpersoner vi som spelar får vara med och uppleva.

Gary Alan Fine pratar om den kulturella inverkan på spel i sin bok Shared Fantasy. Shared Fantasy handlar till stor del om rollspel, men det han säger om kultur speglar sig i citatet ovan ifrån Ronny Ambjörnssons bok.

Since these games involve fantasy – content divorced from everyday experience – it might be assumed that anything is possible within a cultural system. Since fantasy is the free play of a creative imagination, the limits of fantasy should be as broad as the limits of one’s mind. This is not the case, as each fantasy world is a fairly tight transformation by the players of their mundane, shared realities. While players can, in theory, create anything, they in fact create only those things that are engrossing and emotionally satisfying. Fantasy is constrained by the social expectations of players and of their world.

I det här fallet, som Leigh Alexanders artikel också bekräftar, så handlar det inte bara om den enskilda spelarens fantasi och hur intressant den upplevs vara. I det här fallet handlar det också om en hel industri som är ensidigt inriktad på att ge en viss typ av spelare en viss typ av fantasi.

Det finns också en rådande fördom om att tjejer helt enkelt inte spelar datorspel. Det är en fördom som måste bekämpas dagligen av oss som faktiskt spelar och så mycket “faktiskt” är det inte, i alla fall inte om man tittar på den statistik som finns. Vi är minst hälften tjejer som spelar datorspel av olika slag. I vissa grupper är vi överrepresenterade, i andra underrepresenterade, som med så mycket annat. Min poäng är att det inom en given speltyp aldrig underskrider 25% female gamers, och siffrorna ökar hela tiden, trots en ensidig och tveksam framställning av kvinnor inom spelen. Varför? För att spel är allmängiltigt, trots en industri och ett community som vill få det till att vara en manlig sysselsättning. I say again, för det här kan aldrig sägas för ofta:

Spel är en allmängiltig MÄNSKLIG sysselsättning, trots en industri och ett community som vill få det till att vara en strikt manlig sysselsättning.

Xboxflickan har skrivit ett mycket bra inlägg på sin blogg om rekrytering, där hon bland annat länkar till artikeln om hur Galago rekryterar. Jag tänker fortsätta på det spåret lite genom att prata om hur spelare rekryterar och hur hela det här långa, långa blogginlägget egentligen handlar om samma sak.

Rekrytering av andra spelare sker väldigt ofta inom de cirklar man rör sig. Det här betyder att killar i stor utsträckning bara rekryterar andra killar till sin hobby. Många av de spelande kvinnor författarna talat med som rekryterats in i hobbyn har rekryterats av pojkvänner, i ett försök att lära känna sin partner bättre och spendera mer tid med honom.

Det här resulterar i att eftersom datorspel är ett mansdominerat område, så kommer också nyrekryteringen i störst utsträckning ske bland andra killar. Nytillskottet till hobbyn plockas av en redan existerande användarbas och den användarbasen kommer att plocka in de rekryter de anser lämpliga. De rekryterna är andra personer som har mycket gemensamt med de redan existerande användarna. Det kan vara ett intresse för konfliktspel, fantasylitteratur, rollspel eller serier (eller för den delen något helt annat).

De flesta av de ovanstående områdena är även de mansdominerade. Här har vi ännu en stoppkork, som aktivt motverkas av många av de gamers jag har lärt känna ifrån Twitter, men det räcker inte att rekrytera om communityt ser ut som det gör, och om inte tillräckligt många röster höjs för att förändra situationen inifrån. Det är där bland annat RadioGamer kommer in och försöker få till en förändring. Men till och med där är “anti-effekten” stor.

Kretsloppet torde vara uppenbart vid det här laget. Men jag återupprepar det.

Spel tillverkas av män för män – män köper och spelar spelen – män kommenterar och recenserar spelen – män blir intresserade av att göra egna spel – män rekryterar likasinnade män för att tillverka spelen – spel tillverkas… ja ni fattar. Och hela tiden står det utanför en rad kvinnor som också vill vara med, som vill berätta andra berättelser, som vill vidga spelutbudet, som vill bredda publiken som VILL – men som får höra att… ja vad får vi höra?

Brudarna är under NNs skrivbord

I köket, var skulle de annars vara?

Nu inser jag att jag inte ens berört den kvinnliga kompetensen inom spelskriverier, men det har jag skrivit om på ett annat ställe, även om det var ett något annat innehåll på den bloggposten. Behöver jag säga det? Tjejer – på grund av rådande omständigheter – håller ofta högre kvalitet än snubbar på sitt skrivande, eftersom de råkar ut för en mycket hårdare bedömning än snubbarna själva. Nuff said. Nu skall jag gå och utbilda spelstudenter.

______________________________________________
* Ett par tankar om språkbruk. Om du råkar tillhöra det kvinnliga könet i internetdiskussioner så får du aldrig under några som helst omständigheter använda värdeord i ditt språkbruk. Att prata som en riktig gamer (eller kanske – låt oss vara ärliga här – ett riktigt MANLIGT gamerTROLL) är ett skott för pannan, vanligtvis för dig själv. Jag minns ännu en diskussion om en recension jag skrev för Fenix där jag odiplomatiskt nog påstod att CthulhuTech “besudlade mythosen med kladdigt giriga händer.” Aj aj aj. Nu tyckte jag i och för sig att spelet i fråga gjorde just det här, men svaret lät icke vänta på sig. Inom ett par dagar hade jag blivit utdömd som någon som hade vanföreställningar, var en rabiat fanboy, verklighetsfrånvänd, osaklig, missvisande, ute och cyklade på väldigt djupt vatten (ignorera de blandade metaforerna här :P)), okunnig (minst fem gånger i samma tråd), löjlig, insinuant, usel, fånig, inkompetent, irrationell, att jag hade förutfattade meningar, orubbliga förhandsåsikter, anmärkningsvärt dålig. Det lustiga i sammanhanget var så klart att nästan inga av de som uttalade sig om mig som person hade läst rollspelsboken jag recenserade, utan valde istället att diskutera mig som person. Jag kan också tillägga att i tidigare diskussioner, där manliga skribenters recensioner varit föremål för omdöme, så talade man i högre grad om varför recensionen inte var bra eller om varför innehållet var felaktigt eller liknande – inte om recensenten. Det var en dyrköpt erfarenhet. Jag slutade nästan att recensera i Fenix, och jag slutade definitivt att hänga på rollspel.nu, eftersom de uppmaningar jag fick om att “förklara mig”, genast bemöttes av kommentarer som denna: “det kan bli svårt för dig att rädda så här i efterhand när artikeln redan är tryckt.” Damned if you do, damned if you don’t. Vuxenmobbing och härskartekniker på hög nivå, och dessutom ledde till att mycket jag skrev på andra forum och i andra trådar färgades av min påstådda inkompetens, och ja, jag glömde, min rabiata fanboyism. Det här var två år sedan. Jag är fortfarande obekväm med att posta på forumet.

Min poäng är att om du som gamer skall använda dig av värdeladdade ord i en debatt är det bäst för dig att du inte är outad som tjej. Du har nämligen mycket högre krav på dig att hålla dig saklig och att inte blanda in känslor i debatten. Det finns en undersökning från University of Phoenix där det konstaterades att män oftare har ett grövre språk, talar i termer av absolut säkerhet (även när de inte vet vad de pratar om. Kanske särskilt då.) och ofta använder nedlåtande termer om den de kommunicerar med. Och även om det inte är trevligt, så är det accepterat att andra män gör samma sak. En kvinna som använder sig av de teknikerna för att kommunicera blir ofta utesluten av både män och kvinnor.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , ,